HEJ, JAG HETER PETER
På trottoaren, opassande nära och strategiskt inte så genomtänkt, utanför entrén till Dramatens lilla scen ligger en svart sovsäck, en hopknuten plastpåse från coop, och en textad skylt: ”Hej, jag heter Peter och är hemlös. Jag behöver pengar till att hälsa på min syster som ligger på sjukhus. ” Bredvid, står en tom engångskaffemugg.
Inne på scenen, längst fram vid rampen, står två andra kaffemuggar. När jag sätter mej, längst fram, nästan i mitten, vet jag först inte om dom tillhör föreställningen vi ska se, eller om dom tre kvinnorna, två yngre, och en äldre, som sitter bredvid mej har varit så jävla pantade att dom tänkte att det var okej att ställa ifrån sej muggarna uppe på scenen. Jag funderar på att fråga om det är deras muggar, men kan inte komma på ett respektfullt sätt att formulera mej. Det är lite som att gå runt och fråga vem som har kissat på ringen, eller inte spolat på toaletten. Man liksom förnedrar den man frågar genom att anta att dom ens skulle komma på tanken att göra något sådant.
Det är första publikmötet av Farnaz Arbabis uppsättning av Jonas Hassen Khemiris nya pjäs, specialbeställd av dramaten. Jag har fått repbiljetter av min kompis Ticket Master och är spänd, och förväntansfull. Jag fullständigt älskade deras ”Jag Ringer Mina Bröder” på KulSta, hade tänkt se den igen, men tiden rann iväg. Någon har sagt att den har gått på teve, och att den ligger ute på SVT Play, och jag har tänkt ta mej en titt, när jag får tid. Tiden rinner iväg.
Ett rosa, säkert väldigt dyrt, hiskeligt kitchigt brokadtyg hänger från ett nedhissat takrå, kanske två meter upp, och gör att scenen påminner mej lite om vissa provhytter, där man bara hängt tyg från taket.
En av tjejerna tar en klunk kaffe. Okej, så muggarna tillhör definitivt inte scenografin. Jag funderar hur jag ska formulera mej: Ursäkta, jag tror nog inte att dom tycker om att man ställer ifrån sej saker på scenen… Eller: Ni får nog ta bort dom där muggarna, snart, dom kan välta, och… ni vet… Jag tvekar, velar, väljer.
Min kamrat Ettrige Terriern har inga såna spärrar. Han sitter två platser bort, och jag kan höra hur han muttrar och misstycker, och till slut exploderar, vräker sej fram och väser:
”Ta bort dom där muggarna, dom har inte på scenen att göra.”
Kvinnan och tjejerna tittar förvånat på honom. Så säger kvinnan, som jag antagit varit tjejernas mamma, som om hon vore tonåring:
”Jobbar du här eller?”
Ettrige Terriern vet inte om han hört rätt:
”Va?”
Hon upprepar, kaxigare:
”Jobbar du här eller?”
”Nej-”
Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”
Jag pekar på scenkanten, för att understryka. Hon vänder sej bort, demonstrativt. De andra två tittar på mej. Jag möter deras blickar tills dom tittar bort. Dom viskar.
”Vad sa hon?” fräser Ettrige Terriern.
”Hon tjafsade,” svarade jag. ”Hon är nog inte så gammal som hon ser ut att vara, och det när nog första gången dom är på teater.”
Efter en stund är båda kaffemuggarna nedplockade, men jag är inte stolt. Jag svor, kallade dom idioter och jag var onödigt elak. Inte ett av mina stoltaste ögonblick.
Detta är ett första publikrep, en vecka kvar till premiären, och pjäsen är så nyskriven, färsk och ofärdig att Hamadi Khemidi under en monolog har fått så ny text att han inte hunnit lära sej den, utan läser innantill, från en lapp. Jag fantiserar om att författaren stack till honom lappen någon timme innan ridån gick upp och sa:
”Du kan väl testa det här, jag tror det kan funka?”
Det kan man kalla aktuell dramatik. Jag måste gå snart igen, bara för att se vad som är kvar, vad som tillförts och vad som ändrats.
Det handlar om ekonomi, om drömmar, och vad dom gör med våra liv. Och så handlar det om våra liv.
Det börjar med en man som faller. Skyddnätslös. Fallskärmslös. Hela föreställningen ryms i dom sekunderna från hustaket ner till asfalten och cykelstället.
Så får jag en sån där konstig deja vu. Casparus van Houten, nederländaren som 1828 uppfann och patenterade en hydrauliska kakaokvarn, kommer ut på scenen, och börjar förklara sin syn på ekonomi. Jag har nyligen läst om honom. Eller lyssnat på en podcast, jag minns inte. I alla fall var han överraskande bekant.
Det handlar om Martina, som kommer från en framgångsrik, ganska förmögen familj, som drömmer om att flytta till ett torp och börja odla ekologiskt. Det handlar om hennes kille Mani, som inte vill bli som sin pappa, och som hoppas på en fast tjänst som lärare på universitet. Det handlar om Andrej, som söker jobb, som pluggat ekonomi och försöker ta sej in på en arbetsmarknad där ett efternamn som inte är blekt och blont är ett stort, outtalat hinder. Det handlar om Peter, som är hemlös. Det handlar om hur deras liv vävs ihop.
Men det är inte så mycket vad det handlar om, utan hur det berättas som är grejen, om du fattar vad jag menar. Var och när är nästan inte viktigt, det är vart och hur som gäller. Detta är levande litteratur, liksom. Det är inte dramatik på det sättet att man grötar i undertexter, vändpunkter och outtalad tystnad. Det finns där, men det är liksom ovidkommande. Här gäller det istället att hänga med. Historier vävs samman, saker slängs in, dras ut, skådisar dubblerar, tripplar, påklädare kommer in på scenen och man byter kläder.
Och vet du vad jag älskar? Rytmen. Det högst disciplinerade textarbetet, där varje scen måste vara nästan som att jonglera med ord. Ingenting får tappas.
Jag gillar inte när skådisar börjar författa på scenen: lägger till ett ord här och där, tar omotiverade pauser och avslutar var och varannan meningen med ett egetkomponerat va, huh, eller alltså, som i:
”Jasså, här sitter du, va? Och, fiskar, alltså? Vet du, min pappa, brukade, ta ner mej ner till, hamnen, va, och låta mej, sitta, bredvid honom när han, fiskade, va? Det var, mina, lyckligaste, ögonblick, som, barn, va?”
Här kan man inte vara lat, ta om, eller göra en paus, lika lite som man kan omförfatta Shakespeare eller stamma sej igenom Molière. Repliken är fix och färdig när den lämnar munnen, den vet vart den ska och vilken effekt den ska ha, den ha en viss tillskriven tid att lämna munnen och träffa publiken, och efter det är det för sent. Jäklar, vilka rep dom måste ha haft, det måste vara som att repa körpartier utan partitur!
Regin är lekfull, öppen, riktad ut i publiken och ger en lättsam, obehaglig känsla. Det handlar om människor jag förstår, om känslor jag förstår och situationer jag fattar.
Scenografin är medvetet vag, allt sker i nästan filmiskt korta sekvenser, så allt utspelar sej i en slags nouveau-riche-limbo, med rokoko-betjänter i grå tofsperuker och livréer i samma rosa brokad som öppningstyget, stora, förgyllda porslinsfigurer, och rokoko-fåtöljer. Lite som sånt rappare verkar drömma om i sina videos, minus halvnakna, twerkande kvinnor.
I pausen, spelas en loop av Händels Arrival of The Queen of Sheba. Och och om igen, sådär som loopar gör. Övrig musik, av Anna Haglund, är vacker och läckert filmisk. Pausprataren går runt, så där obehagligt trevlig som telefonförsäljare i gallerior. Så kommer den hemlöse Peter in, och dom utför en studie i ekonomisk förnedring: För hur mycket pengar är Peter redo att låta sitt huvud tryckas ner under ytan i en hink med vatten. Vi som sitter längst fram får handdukar att skydda oss mot plaskandet. Vissa skrattar åt experimentet, och vissa av oss tycker bara det är obehagligt. Men jag antar att det är det som är det verkliga experimentet.
Så kommer Thérèse Brunnander in som en ny karaktär, en mer välanpassad men lika galen variant av Squeaky Fromme, och river av en sju helsikes monolog. Det är inte det att den är känslosam, dramatisk, teatral. Den är stillsam, vardaglig, enkel, och den är en riktig jäkla julklapp. Om detta vore en musikal hade den stoppat showen. Det hade tagit tid innan vi hade slutat klappa. Vi hade ställt oss upp i bänkarna och jublat.
Som det nu är har jag god lust att ställa mej upp och säga, till publiken: okej, gott folk, vi behöver en time out, eller hur?
Tidslinjerna, karaktärernas öden, löper på, blandas ihop, trasslar sej, bleknar eller träder fram. Det knyts ihop, eller lämnas öppet. Man får själv avgöra vem som är vem, vad som är vad.
Efteråt, när vi klappat klart, på väg ut, påpekar Ettriga Terriern att han kunde höra antydningar till rinkebysvenska här och var. Jag svarar att jag nog tror det är ett medvetet val, inte något man försökt dölja. Och sen tänker jag: om man istället kunnat höra skånska här och var, eller dalmål, eller göteborgska, hade vi ens diskuterat det? Och sen tänker jag, att om jag anser att en skådis bör kunna tala flera dialekter, och även ta bort sin dialekt, borde jag då inte också tycka att det gäller alla dialekter? Så jag bestämmer mej för att det är ett medvetet val. Vilket jag tror det är. Vilket jag tycker det borde vara.
Ticket Master kommer fram till mej i foajén:
”Majgun undrar om han dog i slutet?”
”Va?”
”Han som trillade ner, i slutet? Dog han?”
”Ja…?” säger jag och tänker efter. Visst dog han väl? Det var väl det som var grejen? Eller har jag missförstått:
”Jo, jag tog det som att han dog. Att han blivit som sin pappa, det han var rädd för att bli, och att han dog. Eller i vilket fall var det slut där. Det var liksom över?”
Jag tänker på när jag var yngre och hatade filmer med vaga slut. Jag ville ha konkreta svar, gärna, och om det var en film med symbolisk ambition, att protagonisten uttalade det filmen försökte säga: Makt Korrumperar, Kärleken Är Blind, Vi Blir Det Vi Räds För.
Ute på gatan står Majgun och Ettriga Terriern och stirrar ner på sovsäcken, coopkassen och den textade skylten:
Hej, jag heter Peter, jag är hemlös…
Någon har stoppat ner några sedlar och lite mynt i kaffemuggen. Har någon, som jag, trott att det var ett riktigt tiggarnäste, eller är pengarna en del av installationen?
Majgun och Ettriga Terriern fnissar, för dom anser sej ha fattat nåt, dom är inte så dumma som somliga säkert är:
”Detta är ett test.”
”Va?”
”Dom testar oss. Dom ska se ifall det är någon som stjäl pengarna…” Dom ser sej omkring, på jakt efter dokumenterande kameror.
Jag tvekar:
”Tror ni verkligen det? Att Dramaten testar publiken om dom stjäl från tiggare?”
”Jag, absolut, dom ska testa oss!” Majgun och Ettriga Terriern skrattar upprymt, nöjda med att dom inte gått på det, omedvetna om att det får dom att framstå som att dom skulle stulit pengarna om dom inte förstått att det var en fälla.
Det är kul att man kan tänka så olika.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
SPINDELKVINNANS KYSS av Manuel Puig på Uppsala Stadsteater:
"Det är som om någon beskriver en fantastisks tavla, på scenen, utan att vi får se den. Eller en melodi, en doft, en smak. I vår fantasi blir det lika underbart som den berättande tycker det är, för vi gör våra egna val. Om man sen ställer fram något som ska föreställa tavlan, spelar musiken, sprayar doften, smakar, då tror jag de flesta i publiken skulle säga: nej, det där stämmer inte. Det där är inte tavlan, melodin, doften, ni har gjort fel, gör om, gör rätt. Det är omöjligt. Fantasin vinner alltid."
Låter det intressant? Här är resten:
INGEN KAN VARA INGENSTANS, av Joel Nordström, på STDH.
”Jag ser på honom, i mörkret. Han märker att jag tittar på honom, men han fortsätter titta rakt fram, så att jag bara ser honom i profil. Så, långsamt, ler han. Och nickar:
Ja, det är jag.
Jag fnissar till, tyst, mer som en plötslig, rytmisk utandning.”
Verkar det intressant? Här är resten:
CHARLOTTA RUTH, PUBLIC EREMITE, Av och med Charlotta Ruth på Dansens Hus.
"En kvinna kommer in, klädd i grått. Mysigt grått. Designergrått. Toffelgrått. Fårskinnsgrått. Faktum är att nästan allt på scenen skulle kunna ha köpts på Granit. Hon har en grå ryggsäck, ur vilken det sticker upp en grön vimpel, och hon påminner väldigt mycket om någon.
Hon är smal, mörkhårig, blek. Kort lugg, hår ner till halva halsen, ungefär. Lite som Maja i snobben, men utan glasögonen. Jag pratar om frisyren, alltså. Väldigt mycket så, faktiskt. Det är nästan som att hon gått in till sin frisör med en utriven bild ur serietidningen och sagt:
”Jag hade tänkt mej nåt sånt här….?”"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar