”Did we trim the tree together?
I can't get the image through,
Cause I don't remember Christmas
And I don't remember you”
I Don't Remember Christmas
From Starting Here, Starting Now
By David Shire and Richard Maltby Jr.
”Han är ett geni!” nästan ropar min vän Beckasine Fallaffel bredvid mej, och hon menar regissören. Pjäsen har inte ens börjat, regissören har inte ens varit framme och haft det där mer eller mindre underhållande snacket alla regissörer alltid har innan ett publikrep, om dom inte skickar producenten, och hon är alldeles till sej i bänkraden, för det här, det något hon verkligen vill se.
Hon baserar sin geniförklaring på en föreställning av Ringen som Staffan Valdemar Holm satte upp för några år sen på Kungliga Operan, och som hon verkade ha älskat.
”Såg du den?” frågar hon mej, fylld av vördnad.
”Nej,” svarar jag. Jag såg en Ring för kanske 30-år sen, och var redo att gå i pausen, för jag var lika redo för Ringen som Ringen var för mej, men den är nog inte den Ringen hon menar.
”Den var underbar! Underbar! Han är ett geni!”
Hon klappar nästan i händerna av förväntan, ser det ut som.
Vi sitter på andra bänkraden på Kungliga Dramatens lilla scen, i mitten. Det är en öppen repetition av tysken Roland Schimmelpfennigs Vinterstolståndet, specialbeställd av teatern. Vi är den första publiken. Vi är dom första som får se det här.
Scenen föreställer ett vitt vardagsrum i ett högborgerligt hus i Tyskland. Man säger tydligen så, i Tyskland, att något är högborgerligt, och då menar man inte att man bor på Östermalm. Det verkar vara en stil, som Jugend, eller Nationalromantik.
Ett svart piano står mot den vänstra väggen. Längst med scenen går en hög vägg med taklister och två stora dörröppningar som leder ut i en slags hall, eller korridor. En man och en kvinna kommer in. Dom håller en varsin svart pall. Det är dom enda möblerna. Dom enda möblerna vi kan se, i alla fall.
 |
| Have yourself a merry little Christmas, hördu. |
Det handlar om en tyskt familj som ska fira jul. Man, fru, ett barn vi aldrig ser, även om det är på scenen ibland, kvinnans mamma, en konstnärsvän till familjen, och en främmande man som kvinnans mamma mött på tåget, på väg till familjen, och bjudit med. Mannen och kvinnan, värdparet är inte lyckliga. Båda vänstrar, får vi veta. Mamman är ensam, mannen hon har bjudit med är ensam, och tycke verkar ha uppstått. Kvinnan tycker inte om sin mamma. Hon älskar henne, men hon tycker inte om henne. Mannen, en författare, har värk och knaprar smärtstillande, som han blandar med alkohol.
Vad är det då som är så tyskt med den här familjen? Inte mycket, dom är nästan precis som du och jag, dom firar jul nästan som dom flesta som firar jul gör, men det finns ett grepp som gör att man känner att det inte utspelar sej i Sverige.
Du vet hur en Wikipediasida ser ut? Hur, om man till exempel har sökt på Gustav VII, det finns en himla massa länkar i texten om honom. Om han varit född på Roslagstulls Sjukhus så kan man trycka på dom orden i texten, och så hamnar man på en sida om Roslagstulls Sjukhus, som också har en massa länkar, om kanske sjukhus i allmänhet, eller Roslagstull, eller om att Gustav VII var född där?
Den här pjäsen är sån. Inte för att den drar iväg på en himla massa andra stickspår, utan för att man har skrivit in en slags talade scenanvisningar, inlästa på band, och dom är skrivna lite som en Wikipediasida. Allting liksom länkar till någonting.
Om kvinnan säger:
”Jösses, jag tror jag glömde hammaren på vinden,” så skulle det till exempel kunna dyka upp en projicerad bild av en hammare på väggen, och ett foto av vinden, och voice-over skulle kunna säga: ”Hon var aldrig rädd för att gå upp på vinden när hon var lite. Det kom senare. När hon nästan var vuxen, när hon lärt sej att det inte finns några spöken. Då blev hon rädd.”
Och under tiden har alla på scenen frusit, står blixtstilla. Ibland. Ibland fortsätter föreställningen under det talade inslaget. Ibland förefaller dom nästan lyssna på rösten, och jag blir inte klok på om scenanvisningarna styr handlingen eller om handlingen, pjäsen, styr scenanvisningarna.
Men vad är det då som gör att jag känner att den inte utspelar sej i Sverige? Det är när besökaren, den äldre läkaren kommer in och säger:
”Vilket underbart Högborgerligt trapphus ni har”, och ingen verkar reagera på att det är något ovanligt att säga, vilket det ju vore i Sverige, och det inte heller dyker upp en voice-over med en förklaring till vad ett högborgerligt trapphus innebär. I Tyskland behöver man inte förklara sånt. I Sverige sitter vi lite undrande, inte riktigt säkra på om det ligger en provokation i läkarens beröm av arkitekturen.
 |
| Aimez-Vous Chopin? |
Klockor, tavlor, bokhyllor projiceras. Hemmet verkar inte alls vara så minimalistiskt som det framställs. Och av någon anledning ska man ha skådisarna till att släpa in ett stort, vitt matsalsbord, i samma stil som Ikeas Lack-serie. Ut och in kånkas det stora bordet, och man fyller tomrummet med Chopinmusik, både inspelade och live, spelad av Magnus Ehrner, Rain Man, i rollen som besökaren. Jag gillar Chopin, så mycket är förlåtet. Dessutom finns en underbar scen där Gästen beskriver en Opera som han har författat i sitt huvud, där den övriga ensemblen vokalt illustrerar de olika intstrumenten, och bara den är värd ett besök på Dramatens lilla.
 |
| Irene Lindh som en tyskt byggnad? |
Jag måste säga något om Irene Lindh, i rollen som mamman, men också som skådis i allmänhet. Jag tänker på henne som en något äldre kvinna, ganska vän, ganska rejäl. Om hon vore en tyskt byggnad kanske man skulle säga att hon var högborgerlig. Men så tänker jag efter och inser att hon nästan aldrig spelar i de slags pjäser man tror hon borde vara som gjord för: Ibsen och grabbarna, du vet, i såna där ganska rejäla uppsättningar, där ett rum är ett rum, en stol en stol, och inget annat. Jag har bara sett henne, vad jag vet, i ganska provocerande, nytänkande produktioner, som The Mental States of Sweden, eller Richard III, eller Ett informellt samtal om den nuvarande situationen, en pjäs dramatiserad av saker som barn sagt, lite som dom där böckerna Mark Lewengood har gjort, du vet? Jag gillar sånt: det finns en motsättning i det hon förefaller vara och det hon är, eller det hon gör.
 |
| Who are you wearing? |
Kostymerna är av ganska generisk konfektion, och känns passande. Man har skor på sej, vilket man inte har hemma hos mej när vi firar jul. Konstnären kommer in i en färgfläcklig overall, ett tilltag som kanske hade behövt en kommentar för att inte kännas tvungen.
Andra akten utspelar sej i samma lägenhet, men nu ser den helt annorlunda ut, och jag vet inte varför. Man har tagit bort väggen som gick längst med scenen, den med de två dörröppningarna, och rummet är nu så stort det kan bli, det täcker hela scenen, med en hög vit vägg längst bak i fonden. Pianot, nere i det vänstra hörnet, ser nästan ut som en leksak.
 |
| Minimalism är det nya svarta |
Jag tycker inte om dom lästa scenanvisningarna, inte i den här föreställningen. Den minimalistiska scenografin gör att skådespelarna blir hängande under flera längre inlägg, och har liksom ingenting att syssla med. Det blir som om nån stannat filmen. Skådisen skulle inte vara tyst här, skulle - i denna situationen - inte vara stilla, så vi får liksom frysa handlingen för att hinna med allt voice-ovrande.
Jag tycker dom inspelade inläggen skulle platsa utmärkt i en radiopjäs, eller i en slags tragikomiskt pjäs om alla dom där måsten och borden som vi hör i huvudet hela tiden, men här tycker jag att dom distraherar från det jag tycker är viktigt. Och det jag tycker är viktigt är inte nödvändigtvis det som författaren eller regissören prioriterar.
 |
| Adam Fietz gör en grym Ernst-Hugo |
Dessutom, tycker jag, har man gjort en dundermiss: man har bett en massa kändisar läsa in de olika inläggen: en hel del dramatenskådisar som Stina Ekblad och Rolf Skoglund, men också andra, som Gudrun Schyman, Mona Sahlin, Arne Weise och Horace Engdal. Man har till och med letat reda på en man Adam Fietz, som imiterar Ernst-Hugo Järegård. Roligt? Visst. Distraherande? Det kan du hoppa upp och sätta din sista potatis på. Knappt har första rösten spelats upp innan folk i publiken börjar prassla med programbladet för att försöka lista ut vem det var som sa det. För vissa verkar det nästan ha blivit något man tagit fram pennor för, och börjat bocka av.
För mej, det som jag fick med mej, det som jag började fundera på, var hur vi plötsligt, på grund av det rådande läget, ser ovänner och faror överallt. Det har att göra med mannen i familjen, spelad av Johan Holmberg, Mästaren och Margarita, I Shall Not Be Entirely Forgotten, neurotisk som något ur en svartare Neil Simon-pjäs, som, antar jag - min tolkning - börjar känna sej hotad av den belevade och gästande äldre mannen, och som i sin avsky och sitt förvirrande tillstånd, på grund av smärtstillande och alkohol, vill få honom till rasist, nazist, till en fiende och en fara.
Jag tänker hur vi, hur jag, hur många i min omgivning, är på helspänn vad gäller fiender och såna som bara är potentiella fiender. Det har nästan blivit samma sak, fast motsatt, som under kriget, när barn angav sina föräldrar, kvinnor sina män, bröder varandra. Vi vill prata om det, men vi är livrädda att tankarna, åsikterna vi har, på något sätt ska feltolkas. Om en främmande person börjar prata med mej, låt oss säga i väntan på en föreställning, kanske innan en uppsättning av Les Misérables på Soppteatern, så blir jag på helspänn om vi kommer in på ämnet romer, invandring, regeringen, rasism, tiggare eller integration. Bara det här att vilja prata om det kan ju tolkas som att man inte har bestämt sej var man står, att man velar, att man kanske är en sån, en sån där fiende.
Det är som sagt ett första publikmöte, och mycket kan och kommer antagligen att hända. Frun, till exempel, kändes som man testade att hon skulle var mer aggressiv det här genomdraget, för för mej var hon omotiverat otrevlig.
Och inspicient och ljudtekniker och den som sköter alla projektioner ska ett stort tack: det är över 600 cuer i en här föreställningen, tydligen. Eller nåt sånt.
Och inspicient och ljudtekniker och den som sköter alla projektioner ska ett stort tack: det är över 600 cuer i en här föreställningen, tydligen. Eller nåt sånt.
Efteråt tittar Beckasine Falaffel på mej, som om jag hade något svar på alla hennes frågor. Några vänner, som sitter bakom, börjar sej över ryggstödet och undrar:
”Var han Nazist?” och ”Vad hände med glaset vin han kastade?” och ”Vad var det egentligen som hände?”
Jag har mina egna tankar, men jag säger ingenting. Folk, publiken, mest pensionärer, börjar resa sej. Det kommer att ta tid innan vi kommer ut på gatan. Jag börjar ta på mej min jacka, och letar fram min ryggsäck från under stolen. Sätter på min telefon. Plockar fram vantar och mössa.
”Jaha,” säger Beckasine till mej, med en suck ”Det här får man ta sej en funderare på….”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 485:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PARET, av och med Eva Johansson och Louise Löwenberg på Dramalabbet:
"Det ska handla om ett äldre, lesbiskt par, om åldrande, sex och utanförskap, och på den hala vägen nerför Östgötagatan tycker jag mej möta fler äldre kvinnor än vanligt, många med gåstavar, alla rädda att dratta omkull och bryta nåt. Jag är snart där, tänker jag, i landet av lårbenshalsar, halkskydd och hörapparater. Många av mina vänner har redan börjat tackla av, känns det som. Eller också använder dom det bara som en ursäkt för att slippa klättra i containrar."
Låter et intressant? Här är resten:
PÅ SOPPKANTEN på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns två olika skådisar: dom som liksom alltid är sej själva, och dom som nästan aldrig är sej själva, på samma sätt som det finns två sätt att spela teater: att ljuga jävligt bra eller tala sanning jävligt bra. I stort. Självklart varierar det, och det finns ingen värdering i det. Resultatet, föreställningen, är det viktiga. Publikens upplevelse är det viktiga. Givetvis tillför det något om man vet att i just den här uppsättningen av Romeo och Julia spelas Mercutio av Yvonne Lombard, i rollen som 20-årig gosse. Det är helt okej, om hon gör det bra. "
Låter det intressant? Här är resten:
BIBELN på Kulturhuset Stadsteatern:
"Riktigt obehagliga åsikter om kvinnor och homosexuella framförs, utan att man på något sätt verkar ta ställning, varken för eller emot, och om man använder neutralitet som en ursäkt: ”Det står ju så i Bilbeln” så vet jag inte vad man håller på med. Och efter varje sån där smocka tar det tid för mej att komma in i föreställningen igen."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar