”Ja, det här ska ju bli spännande,” säger jag. Jag menar det inte. Inte riktigt. Jag hoppas att det ska bli spännande, men jag är inte övertygad.
Jag och min kompis Achromotrichia sitter på Love Food Café, bredvid restaurang Marie Leveau på Hornsgatan, och har precis byggt våra egna mackor. Min är en Veggie Slider med appleslaw och en sideorder av fries, och hans är Pulled Pork, tror jag. Men det är inte om mackorna jag pratar. Jag pratar om Svansjön. Dada Masiolos Svansjön. En Svansjö från Sydafrika.
Vi har lite olika infallsvinklar när vi går på teater, jag och Achromotrichia. Jag tycker att man ska vara påläst och insatt, för det ger så mycket mer, medan Achromotrichia anser att om man inte har några förväntningar kan man bli härligt totalöverraskad.
Ändå brukar det ofta vara så, speciellt på dansföreställningar, att han är mer påläst än jag. Som nu. Han har läst på. Jag har inte googlat ett ord.
Så han vet, där han sitter och tuggar i sej sin sideorder av grillad blomkål och broccoli, att detta kommer att bli spännande.
Efteråt maten cyklar vi till Riddarholmen. Ett besök har stått högt upp på vår lista i några år, och vi irrar runt, läser skyltar på husfasader och konstaterar att Birger Jarls torn är riktigt modernt, inuti.
Vi kommer ner till Evert Taubes Terass, och stannar vid statyn. Den nedgående solen blänker i Riddarfjärden. Jag vill inte gå in i en tråkig teatersalong. Jag vill sitta här och lyssna på vågorna tills det blir mörkt.
”Åhh, jag hoppas det blir lite roligt ikväll,” stönar jag.
Achromotrichia, som vet att det bland annat kommer att handla om aids och lobolo, ett giftermål där brudgummens föräldrar har betalat för bruden, antar att jag hoppas att det inte ska bli för deprimerande.
Jag menar egentligen bara att jag hoppas att jag inte blir besviken. Jag älskar Svansjön. Jag älskar musiken. Jag älskar Marius Petipas och Lev Ivanovs Svansjö på Kungliga Operan, och jag älskar Matthew Bournes Svansjö. Men en Svansjön från Sydafrika?
”Oj, det är lite bögtätt,” viskar jag, där vi står på övre planet på Dansens Hus, käkar medhavda päron och kikar ner över premiärpubliken. Vad jag menar är: det är lite bögtätare än vanligt. Men jag antar att dom kommit för musiken.
”Mmm,” säger Achromotrichia, som inte tycker det är konstigt att en klassiskt balett med en gay Siegfried och en manlig svan lockar dom Glada Gossarna till Dansens Hus.
Det ringer in. När vi köar oss fram till vår plats tar Achromotrichia - som anat att jag inte är så väl insatt - och viskar en kort introduktion.
”Va? Men… Vaddå?” viskar jag tillbaka, samtidigt som vi sätter oss.
En svensk, medelålders kvinna kommer upp på scenen och introducerar och presenterar, men jag lyssnar inte.
Aids? Gaytema? Manlig Svan? Informationen snurrar runt i mitt förvirrade huuvd, samtidigt som ljuset går ner och ouvertyren börjar. Jag behöver en time out. Jag kunde inte varit mer förvånad om han informerat mej att vi är här för att se Tristan och Isolde. På finska.
Det börjar med att vi plockar isär hela skiten. Underbart! En kvinna kommer ut och förklarar hur all klassisk balett egentligen är samma balett samtidigt som övrig ensemble visar komiska exempel på hur det ser ut. Det kommer verkligen som en överraskning, denna plötsliga komik. Vi, publiken, är lite tagna på sängen. Är det en komplott? Här hade vi förväntat oss ett gäng underpriviligierade ungdomar som funnit en verklighetsflykt och en väl behövd disciplin i den klassiska dansen. Eller nånting sånt. Inte det här. Jag älskar’t!
Så börjar själva Svansjön. Jäklar, vad det börjar!
Dom kommer aldrig att hålla, tänker jag. Dom kommer inte att orka. Det går i 180. Klassisk balett, blandad med vad jag antar är sydafrikanska steg, blandad med humor och ren och skör skönhet.
Jag skrattar högt. Det här är som Gröna Lund. Som en känslomässig Vilda Musen. Som Insane! Jag sitter inte i min stol. Jag halvstår, på väg att ramla ur! Den vansinnig energin håller i sej. Det är en fanatisk glädje som långsamt går över i någonting mörkare. Otäckare. Verkligare.
Han ska gifta sej med henne men älskar honom. Vad säger mamma? Vad säger Pappa? Vad säger alla andra?
Ingen får varandra.
I slutet kommer Odette och Odile, den manliga och kvinnliga svanen, in i långa svarta kjolar. Fler personer in, alla i svarta kjolar. Man dansar. Vi vet vad det handlar om. Någon faller. Man dansar. Fler faller. Man dansar. Vi vet att med tiden kommer alla att falla, men fram tills dess måste det få vara fruktansvärt vackert.
Innan alla dör i aids.
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/broderna-luuk-far-man-gora-slut-med.html
HEJ, DET ÄR JAG IGEN, på Dramaten.
” Jag har en kompis som inte vill följa med på en föreställning om han hör att Kristina Lugn är inblandad. Jag förstår honom. Men jag har inte gett upp. Jag vill förstå. Jag vill fatta grejen. ”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/hej-det-ar-jag-igen-av-kristina-lugn.html
UR SVENSKA HJÄRTANS DJUP, på Boulevardteatern.
” Vet du vad jag vill se? Jag vill se vad Daniel Goldman kan göra om man sticker till honom Tove Janssons bok Det Osynlig Barnet. Jag vill se vad han tar sej till med Filifjonkan Som Trodde På Katastrofer. Eller Cedric. Eller Det Osynliga Barnet. Jag vill se honom, ordagrant, från pärm till pärm.
Om han inte har något viktigare för sej.
Det är allt.”
Låter det intressant? Här är resten:
Fribiljett, tack Helena och Dansens Hus. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar