 |
| Foto Carl Thorborg
Är folk medvetna om att en biljett till En Världsomsegling Under Havet på Stadsteatern i Skärholmen kostar 60 kronor? Och då får man en frukt och dricka i pausen? Är folk medvetna om det? För det känns inte som om folk är medvetna om det?
|
När jag cyklar från Skärholmen är det mörkt. Och lite läskigt. Jag har cyklat här förut, många gånger, men det ser lite annorlunda ut såhär dags, mellan motorväg och villor, i en kväll på väg att bli natt.
Jag tänker på föreställningen jag precis har sett. Och när jag tänker på föreställningen, tänker jag på Per Öhagen, i rollen som betjänten Conseil, för evigt stängande dörrar, trofast som en hund. Jag vill se honom i mer. I rollen som Arnold. Som Lennie i Möss och Människor. Som Richard Lejonhjärta i Lion in the Winter. Som Tom i Glasmenageriet, kanske.
Jag hade varit på barnteater, tidigare på dagen, och när jag kom hem hade jag plötsligt ingen lust att vara hemma. En hög med böcker väntade, men ingen ropade Läs mej! Dammsugaren gjorde sej tyst påmind inifrån städskrubben. Använd mej! Högar med teaterinformation som behövdes gå igenom. Sortera oss! Jag går ut på nätet för att se vad det finns för alternativ till det nödvändigtvisa. Hm… Jag sätter på potatisvatten. Funderar. Jag stänger av potatisvatten.
En kvart senare sitter jag på cykeln, på väg till Skärholmen, P1:s podcast Stil i hörlurarna och en ganska god tramptakt.
Jules Vernes En Världsomsegling Under Havet spelar klockan 18.15, och det fanns ganska många biljetter kvar.
Jag kommer fram, käkar en falaffel på kiosken på torget, köper biljett, handlar fyra böcker på Myrorna, 44 kronors valfri yogurtglass på Honeycomb och kex från Munirs Livs. Killen som sålde mej biljetten sa att det var helt okej att ta med mej kaffe in i foajén, så jag köper med mej en olidligt varm pappmugg.
Det startar en trappa upp, i förrummet. Kvinnan med alla flätor, som guidat oss hit, ber oss att inte röra dom. ”Dom” är fyra män runt ett bord i moderna kläder. Dom är frysta, som skulpturer, under en orange lampa som gör att vi alla blir härligt grå, färglösa. Så tänder kvinnan lysrörslampan över bordet, och tiden börjar gå. Dom är män på en båt, diskuterandes vad det är som göra hål i skrovet på så många båtar. Är det en narval? Ja? Nej?
Så ser dom något som gör att dom inte tror sina ögon, glaskarafferna välter, allt blir blött och så är det i gång. Dom försvinner, vi går in i salongen, och när ridån går upp har dom gjort ett väldigt snabbt klädbyte och precis räddats till livet av något okänt.
Det här är en intressant föreställning, för det är mycket på en gång och alltid en eller flera sidor av allt. Det handlar om En Världsomsegling Under Havet. Men det handlar inte om det, för vissa.
För vissa handlar det om män. Och mäns känslor. Och mäns relationer. Men det handlar inte om det, för vissa. För vissa av oss handlar det om kärlek. Och förbjudna, omöjliga känslor. Det beror på vilka glasögon man har på sej. Vilket filter man ha enablat.
Jag är säker på att pappan bakom mej ser en helt annan föreställning än jag gör. Och hans son ser inte samma som vi. Mamman sitter kanske och tänker att det är så typisk män.
Scenografin är kanske inte direkt imponerande, speciellt om när man läser att det är sex scenografer inblandade. Jag hade förväntat mej Steam-punk, rundande väggar och plasmaskärmar eller projiceringar av livet i havet. Vi får ett vardagsrum med sekelskiftesinteriör i ärgigt grönt. 60-talstapeter med segelbåtar. Det är inte här man har lagt krutet.
Kostymerna är mer imponerande. Lite Corto Maltese, liksom. Grårandiga t-shirtar från Granit. Rosa pyjamasar. Vita fuskpälsar. Och en massa snabba klädbyten.
Det är tillräckligt mycket galenskap för att roa dom yngre: tak som kommer nedsmygande, jättetentakler, och undervattenspromenader.
Ridådragningarna är ganska många, och känns lite onödiga, eftersom scenografin är beständig. Men kanske är där teknisk personal inne och plockar därbakom, vad vet jag.
Höjdpunkten, för mej, är ett nyårsfirande. Man bestämmer sej för att leka en lek, och den här kvällen blir det leka häst. För det känns helt improviserat och är vansinnigt roligt. Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på Per Öhagen och Hans-Christian Thulin göra precis vad som helst, känns det som.
Och efteråt står ensemblen och möter oss nedför trapporna och delar ut snäckor. Min ligger i bokhyllan. Jag fick den av Per Öhagen.
När jag cyklar hem tänker jag på filmen Airplane, där Leslie Nielsen flera gånger öppnar dörren till cockpiten och säger ”Good luck, we’re all counting on you…” Robert Fuxs kapten Nemo känns lite så: gravallvarlig, torrt komisk och teatraliskt görande Entré och Sorti. En student från The Bette Davis’ School of Acting.
Jag tänker på när Hans-Christian Thulins kapten Arronax och Per Öhagens Conseil ligger på golvet och den lille kaptenen lägger benet över store Conseil. För barn ser det mysigt ut. För oss vuxna ser det ut som anmärkningsvärd intimitet mellan två män.
Jag tänker på barnföreställningen jag sett på förmiddagen. På ungarna, innan föreställningen, som satt och väntade på att gå in i salongen, med armarna runt varandra, eller med huvud på varandras axlar. Omedvetet fysiska. När slutar vi ta i varandra? När slutar vi klänga och hänga och krama? När blev kontakt plötsligt laddad?
Vanlig biljett. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4295 + 60 = 4355:-
 |
| En snäcka i min bokhylla. |
Gillade du det här kanske du gillar:
COME TOGETHER:
"Det är nästan så att min hjärna får en härdsmälta. Jag vill minnas varje sekund och jag anstränger mej så mycket på att komma ihåg att jag nästan glömmer bort att titta. Att se. Att njuta.
Vi är på en roadtripp, jag och Skäggige Skalman. En liten tur till Uppsala. Över dagen. Kanske inte så mycket till roadtripp. Vi ser bara Stockholm från en bilkö, E4:an till Uppsala, och insidan av Pizzeria Durango, där jag gladeligen noterade att personalen med invandrarbakgrund stolt bar tröjor med svenska flaggan på. Sånt värmer. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/come-together-musik-paul-mccartney-john.html
OLIVIA STEVEN: PASSION, EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET:
"Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn.
”Padam-padam-padam.”
”Vem där?”
”Edith”
”Edith vem?
”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”"Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/olivia-stevens-passion-en-skadis-resa.html
KALLE HAGLUND OCH DEN STORA SKOGEN
"”Är den för kort?” frågar han.
Jag tvekar. Är den för kort? Jag vill inte vara oartig. Hur kort är för kort? Det känns lite ovant att prata om sånt här inför människor jag inte känner.
”Ne-ej”, säger jag, liksom tveksamt ”den är precis lagom lång.”"Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/kalle-haglund-och-den-stora-skogen-av.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar