Ni vet den där första vårhelgen när alla plötsligt blivit vackra? Alla som har rump-pumpat och mag-musklat på gym hela vintern, har strippat av sej vinterkläderna och vågat sej ut i solen, deffade, magiskt nog redan solbrända, och överfyllda av testosteron och östrogen. Som sommarens första fjärilar?
Det här var inte den helgen. När jag cyklade genom stan noterade jag att folk mest såg ut som om dom supit till det och somnat i solen. Grisrosa, spritsvullna och för tunt klädda zombieirrade dom runt i solgasset längst med Munkbroleden. Uppe på Ringvägen lekte man att det var högsommar i Greenwich Village. Om jag var ett förkylningsvirus hade jag skålat för alla optimister som kommer att snora och hosta sej igenom resten av April.
Jag är på väg att möta min kompis Protanomaly och hans väninna miss Decibel på ett fik vid Luma Brygga i Hammarby Sjöstad. Vi ska se eleverna på Kulturama framföra musikalen Carrie. Jag och Protanomaly, alltså. Miss Decibel ska på ett annat elevuppspel. Detta är härliga tider för oss som gillar att se slutproduktioner.
Carrie är den otäcka historien om en flicka med telekinesiska krafter. Vilket betyder att hon kan flytta saker med tanken. Hon bor tillsammans med sin djupt religiösa mamma och är riktigt rejält mobbad i skolan. En av de mobbande tjejerna ångrar sej och övertalar sin pojkvän att i hennes ställe bjuda med Carrie till avslutningsbalen. Om ni antar att det går åt helsike har ni vunnit rätten att sprida att ni gissade korrekt.
Det är ursprungligen en bok av Stephen King, som blev en film med Sissy Spacek, - If you got a taste for terror… take Carrie to the prom, var taglinen - innan den 1988 blev en infamös musikal.
Vi beställer mackor och kaffe, och babblar om allt från utomhusträning till kulturskolor, men mest om föreställningarna vi ska se.
Hemma, i min bokhylla, mellan John Epsteins Diana Vreeland: The Bazaar Years och David Thomsons The Whole Equation, står Ken Mandelbaums Not Since Carrie. För den som letar efter ett system vill jag upplysa om att just dessa böcker är inte insorterade tematiskt eller i bokstavsordning, dom står tillsammans med en massa andra böcker av den anledningen att dom har vita bokryggar. Jag är en någorlunda inredningsintresserad bibliofil.
Not since Carrie är en bok om musikaler som floppat på Broadway, och titeln kommer från uttrycket att inte sen musikalen Carrie har något varit så dåligt. För Carrie var superfloppen nummer uno. Det absolut sämsta av det sämsta.
Givetvis stämmer det inte. Det har funnits shower som varit sämre och haft färre spelningar, men på något sätt har Carrie blivit en myt.
Den gick endast 21 föreställningar innan man la in nådastöten. Och legenden växte. För den var tydligen så dålig att den var bra. Eller var den bara missförstådd och bra? 2012 omarbetades den och sattes upp off-Broadway, och det är den versionen vi ska se. Jag är väldigt nyfiken på hur dom ska få saker att flyga.
 |
| Detalj ur min bokhylla |
Fiket stänger. Vi avslutar våra kaffe och mumsar i oss det sista av mackorna. Miss Decibel, som kom sist och äter långsamt, får med sej resterna av sin macka i en påse. Eftersom hon hittar i Hammarby sjöstad, följer oss till Kulturamas entré. Jag har varit där förut, men då kom jag in genom en annan dörr.
Det är sista föreställningen. Knökfullt. Förutom de närmast sörjande och elever på skolan är det tätt med musikalnördar. Ingen vill missa chansen att ta sej en titt på Carrie, för en gångs skull, för kanske enda gången, någonsin.
På första raden, nästan som om dom hade tältat utanför biljettkontoret, sitter min kompis Lars Larsson Molin och hans pojkvän Benjamin Barker. Vi vinkar åt varandra som om vi stod på olika sidor av Kalmarsund, trots att det bara är några meter i mellan oss.
Pausen, mimar vi åt varandra. Vilket betyder att vi ska ses i pausen.
Scenen är enkel. En slags byggnadsställningar längst med väggarna, och en dörr i fonden. Man bär in svarta stolar, om det behövs, och rullar in ett bord på podie, för några scener. Kläderna är någorlunda nutida.
Det börjar där det slutar, med att skolan brunnit ner. Överlevande kommer krypande ur ruinerna, och jag tänker hur effektivt det hade varit om det gjorts i tystnad, utan hostningar. Dom behövs inte. Dom drar ner en väldigt starkt scenisk bild till vardagsrealism. Och jag säger som Blanche Dubois: ”I don’t want realism. I want magic!”
Men jag är grymt imponerad av hur övertygande tjejerna som spelar killar är. Detta är en klass med bara en kille, som givetvis spelar den manliga huvudrollen, så man har tagit till lite gender-bending, med mycket lyckat resultat. The bad guy, i filmen spelad av John Travolta, görs mycket övertygande av en tjej, med kanske lite för mycket skäggstubb. En tjej verkar till och med spela en kille som har en dragning åt en annan kille, vilket blir lite härligt Victor/Victoria.
Detta är en mycket bra musikal att sätta upp på skolor - även om innehållet är lite väl otäckt - eftersom merparten av rollerna är i gymnasieålderna. Det finns få vuxna roller. Carries Mamma och lärarinnor görs av elever, och dom klarar det bra, även om man kan ana att det här att spela äldre är lite hämmande. Det är svårt för vem som helst att spela en helgalen religiös fanatiker.
Den har dessutom mycket att bra saker att säga om utanförskap, mobbing, empati och grupptryck.
Musiken är modern amerikansk musikal-pop, lite åt det anonyma hållet. Inget man går därifrån visslande, direkt, men jag tror inte det är meningen. Sångtexterna är kanske inte ren poesi, men eftersom jag inte känner till originalet är det svårt att avgöra hur välöversatt det är. Detta är en svårkoreograferad musikal, eftersom den liksom inte riktigt vill dansa. Man gör några tappra försök, men det vill sej inte.
Andra elever i skolan utgör en så entusiastisk hejaklack att jag ibland undrar vad det är för föreställning dom tror att dom ser. Det vrålas i publiken efter varje sånginsats, oavsett vilken stämning den förmedlat, men med tiden lugnar det ner sej och man dras in i historien.
I pausen strålar vi samman i fiket och vädrar åsikter. Protanomaly köper en kaffe och kaka åt mej, och jag ger kakan åt Lars Larsson Molin, som har råd med kalorierna. Det finns ingen vass vid Mälaren i Årstadal.
Andra akten griper tag. Slutet blir riktigt otäckt. Man undviker överspel och misslyckade effekter genom underspel och antydningar. Slutscenen, där mamman i filmen spetsas på flygande köksknivar, handlar här mer om skådespeleri än om trolleri, och blir därför mycket otäckare.
Jag hoppas att detta inte är sista gången jag ser Carrie. Jag byter gärna bort en afton av West Side Story, Hair eller Fame för att se den igen.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CMMN SNS PRJCT på TUR-teatern.
Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:
”Vem vill ha den här?”
Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:
”Jag!”
Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna.
Låter det intressant? Här är resten:
THE GREEK AND ROCK THING
” Det är inte förrän en lärare kommer fram och säger att alla sökande ska följa med, och alla utom jag reser sej, som jag inser att jag varit en del av en del av en process. Hade jag vetat det hade jag tjuvlyssnat lite mer, och inte facebookat mej in i internetheten.”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/the-greek-and-rock-thing-medverkande.html
DADA MASISO: SWAN LAKE
”Jag skrattar högt. Det här är som Gröna Lund. Som en känslomässig Vilda Musen. Som Insane! Jag sitter inte i min stol. Jag halvstår, på väg att ramla ur! Den vansinnig energin håller i sej. Det är en fanatisk glädje som långsamt går över i någonting mörkare. Otäckare. Verkligare. ”
Låter det intressant? Här är resten:
120:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar