söndag 20 april 2014

ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION, Av Aleksa Lundberg och ensemblen, Regi: Aleksa Lundberg, Producent: Frida Amnow, Medverkande: Stefan Skärlund, Anna-Karin Håkansson, Victor von Schirach och Alexander Ohakas, Scenografi: Lena Lundström, Musik/ljud: Fredrik Arsaeus Nauckhoff och Nina Ramsby, Ljusdesign: Isabelle Bella Oldenqvist, Kostym/mask: Sofi Gregersdotter, Foto/grafisk formgivning: Nina Ramsby, Produktion: UngaTur, på Teater tre, föreställning 73 2014.

”Om en man har bytt kön, är hen då kvinna eller transgender?” frågar jag mina vänner Snörvel&Sniff och Protanomaly när vi står ute på Rosenlundsgatan och väntar på att föreställningen ska börja inne på Teater tr3. 
”Ja, i vissa fall, och i andra fall inte,” säger Snörvel&Sniff.
”Det är komplex fråga,” säger Protanomaly. Komplext är hans nya favoritutryck, och han använder det som om han vore en svarslös politiker: man säger inte Ja, och man säger inte Nej, man säger att det är komplext. Kommer man att göra något åt bostadsbristen? Det är en komplex fråga. Vad tycker man om sjukvården? Det är en komplex fråga. Vilket parti borde vi rösta på? 
Där har dom ofta klara svar.
I en värld där vissa anser att ett Nej alltid är ett Nej, och andra menar att ett nej kan vara ett kanske, och andra igen menar att hon borde alltid säga nej, även om hon menar ja, och om hon säger Nej menar hon Ja, så har vi lite svårt att ta i flytande definieringar. 
För det här är invecklade saker.
Eller, för att citera Protanomalys: Komplext. 

Detta är ett synliggörande av Transpersoner. Det är inte en teaterföreställning. Det är ett teaterexperiment. Det var tydligen meningen att det skulle bli en uppsättning av Genets Jungfruleken, men den la’s ner. Så man stod med en tom teater, och voila: ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERION. 

Detta är en viktig föreställning, mej veterligen den första i sitt slag. Skådisarna är förvånansvärt kapabla. Jag hade förväntat mej att de med transbakgrund skulle vara lite mer amatörer, utvalda mer för sin könstillhörighet än för sin begåvning, men jag antar att det är mycket möjligt att få båda.  Jag sitter också nästan och blir galen när jag försöker komma på var jag har sett en av skådisarna. Jag känner igen rösten, ansiktet, spelstilen. Men inte i ett transsammanhang. Jag frågar viskande, och Snörvel&Sniff rabblar hens resumé. Bang! Han gjorde en lysande insats i ZOO/KANNIBALSYNDROMET på Dans- och teatermuséet som jag såg tillsammans med min vän Miss Carey If You’re Nasty. 
Jag hade nog önskat att regin och texten varit lite mer inspirerad. Och varierad. Det känns som om man försöker säga samma sak, på samma sätt,  om och om igen. Jag vet inte hur många gånger man nämner Scenskolan och bristen på transrepresentans. Det blir till ett mantra och ganska ointressant i längden. Vad sägs om transpersoner i politiken? Inom media?
Det egna textförfattandet är inte heller helt lyckat. Ofta står man bara rakt upp och ner och läser fakta från cue-cards, och för mej - oavsett hur intressant fakta det är - så är det en förlorad möjlighet att belysa, illustrera, exemplifiera. En mycket ljudlig och olidligt lång samlagsscen i halvmörker förefaller ha den otacksamma funktionen att utmana en ganska garvad publik. När mannen till slut väser: 
”Din lilla hora…” vet jag inte hur det är meningen att vi ska tolka. Ska vi bli upprörda för det nedsättande ordet och det bakomliggande patriarkatet? Eller, eftersom jag inte hör någon verbal motstånd, är det en sexlek på lika villkor? Jag känner folk som går igång på att bli förnedrade och väljer att se det såhär: om hen blir kallad Hora kan hen välja att protestera eller acceptera. Om hen inte protesterar vill jag inte automatiskt se personen som ett offfer, utan vill tillerkänna hen makten att själva ha kontroll över sina liv och konsekvensen av sina handlingar och utgå från att hen går igång på att kallas hora.  Inte i alla sammahang, men i det här.

När man avslutar med en mycket bra scen, ett parti ur den planerade och avvecklade Jungfruleken, blir jag lite nyfiken på hur det hade varit om man fullföljt sina intentioner.

Efter föreställningen sitter vi på en närbelägen pizzeria och diskuterar vad vi sett. Jag säger: 
”Jag känner många transpersoner som mobbats av kvinnor, både rent könspolitiskt av såna som kallat sej feminister, och av ren illvilja av såna som bara är elaka. Varför togs inte det upp? Varför vinklades det alltid som om det bara var männen som hade svårt för transpersoner? Varför osynliggörs kvinnor även här?”
”Det är komplext,” säger Protanomaly. 
”För att dom kvinnorna är en del av det patriarkala samhället,” svarar Snörvel&Sniff. 
”Så såna kvinnor räknas som män? I en samhällsstruktur där män är normen blir kvinnor män om dom erkänner sin underlägsenhet?”
Vi sitter tysta, funderar och hugger gafflarna i våra pizzasallader. 
”Ja, i vissa fall, och i andra fall inte,” säger Snörvel&Sniff.
”Det är komplext,” säger Protanomaly.

Vanlig biljett 200:-, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4730 + 200 = 4930:-

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ZOO/KANNIBALSYNDROMET

”Jag måste säga att jag gillade idén och regin bättre än själva författandet. I den första, Zoo blir vi som museibesökare mötta av en guide(Strålande spelat av en i övrigt strålande Stefan Skärlund.) som visar oss hur två inspärrade lesbiska har det, ungefär som två inspärrade isbjörnar.”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/11/zookannibalsyndromet.html

UTVANDRARNA, på Dramaten.

”Jag hade lite svårt för allt dansandet i början, just för att den låg så separat från spelscenerna, men efter ett tag värmde jag upp. Det blev lite som sekvensavskiljare, på något sätt, eller lite som början på ett kapitel i en Dickenshistoria, där vi informeras om vad det kommer att handla om, eller bara som ett musikaliskt avbrott från det tröstlösa livet. Vilket jag nu inser är en strålande tag-line för en Broadway-show: Ett Musikaliskt Avbrott från Det Tröstlösa Livet. Eller som svensk titel på Les Miz: Det Tröstlösa Livet.”

Låter det intressant? Här är resten: 


CABARET, på Uppsala Stadsteater

”Det känns som om en Ronny Danielsson-musikal alltid börjar med scenografin. Han skapar en slags lekplats och försöker sen pressa in föreställningen i de förutsättningar som skapas av den världen. Han ställer badkar, eller kylskåp, klätterställningar eller fyra hundra stolar på scenen och hoppas att den gimmicken ska göra det hela tillräckligt intressant. Detta bidrar ofta till att ge ett intryck av att aktörerna inte riktigt vet vad det är dom berättar. Dom känner inte den värld dom förväntas bebo. Dom är på tillfälligt besök i en scenografi. ”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/cabaret-av-fred-ebb-john-kander-med.html




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar