När det är över applåderar vi lika mycket i uppskattning av föreställningen, som i protest mot en verklighet som väntar utanför. För det är otäckt. Riktigt, riktigt otäckt. Flera gånger under spelet dras mina tankar iväg i obehagliga associationer till nutids-Sverige. Nutids-Europa.
Om någon för fem, sex år sen sagt att man skulle sätta upp Cabaret hade jag suckat. Jag ansåg då att det var en föreställning man inte längre kunde/borde göra. Fosse gjorde den ultimata filmen, och allt därefter blir bara kopior ur en skrivare där tonern håller på att ta slut. Jag ansåg inte ens att den hade något att säga nutiden, utan var mer av en museimusikal. Visst, rasism är något man aldrig får glömma bort, men visst hade vi kommit längre än så?
Sen hände Järnrörspartiet, Romerna, Ryska Olympiska Felen som inte bojkottades av någon, och Krim. Bland annat. Vi lever plötsligt i en värld där det inte längre är så otroligt.
Vi är på Stadsteatern i Uppsala, jag och min kompis Prosopagnosias. 84 kronor kostade tåget hit från Stockholm, och lika mycket tillbaka. Det kan tydligen bli ännu billigare om man har SL-kort.
Vi har gjort stan, kan man säga. Prosopagnosias, som för trettio år sen festade bort mycket av sin ungdom här, har varit guide.
”Oj, såhär såg det inte ut på min tid…” har varit lite av ett tema. Vi har irrat upp och ner för Kungsgatan på jakt efter ett Stadsmissionen som visade sej vara stängt, men Myrorna på Kungsängsgatan var öppet.
På det typiska studentfiket Ofvandals testade jag för första gången bakverket Studentska, en grönglaserad kaka med chokladtryffelfyllning på mördegsbotten. Prosopagnosias tog den sista semlan och gjorde hetvägg. Semlan var mycket, mycket torr, och personalen hade en märkvärdig von oben-attityd och fick oss att känna oss mindre välkomna. Det var som om dom skrattade åt oss, och inte brydde sej om att dölja det.
Personalen på Zocalo i Stavagallerian på Dragarbrunnsgatan, där vi åt middag, var mycket trevligare. Jag tog en burrito, och Prosopagnosias tog en quesadilla.
Proppmätta var det sen dags för teater.
Vi sitter väldigt bra. Första stolsraden, lite till vänster. Om jag säger första stolsraden kanske man förväntar sej att sitta precis vid scenkanten, men dom har klämt in två stolsrader till, i orkesterdiket, eftersom orkestern sitter på scenen.
Det känns som om en Ronny Danielsson-musikal alltid börjar med scenografin. Han skapar en slags lekplats och försöker sen pressa in föreställningen i de förutsättningar som skapas av den världen. Han ställer badkar, eller kylskåp, klätterställningar eller fyra hundra stolar på scenen och hoppas att den gimmicken ska göra det hela tillräckligt intressant. Detta bidrar ofta till att ge ett intryck av att aktörerna inte riktigt vet vad det är dom berättar. Dom känner inte den värld dom förväntas bebo. Dom är på tillfälligt besök i en scenografi.
Här är det flyttcontainrar, lastpalls-lyftare, och spjäl-lådor. Jag tänker med en gång på flyktingläger och kåkstäder, människor som kvävs i containrar och romerska ghetton. Jag vet att många i produktionen inte är Barbie-blonda, och får en impuls att detta kommer vara en uppsättning av hur det vore om de oönskade i en kanske inte alltför avlägsen framtid sätter upp Cabaret i ett koncentrationsläger. En slags musikalisk Mordet på Marat.
No such luck. Men det är ett bra tips, till kommande uppsättningar, om det inte redan gjorts.
Många gånger har jag föredragit en mer figurativ scenografi. En vinröd divan på lastpallslyftare, till exempel, rullas ut och in i var och varannan scen, känns det som. Det blir lite tröttsamt. Ensemblen arbetar lika mycket som scentekniker som artister ibland. Allt ska vridas och flyttas för varje ny scen. Ingen gör sorti utan att ta med sej nåt. Ingen kommer in utan att ställa ner något.
Kostymerna är också lite leklåda. Lite nutid, lite dåtid, lite fantasi. Mask och peruk är mycket bra.
Något är vridet på Kit Kat Club. Det finns ingen glädje. Det här är ingen pride-parad. Ingen uppsluppen frigjordhet. Detta är en äldre mans uppfattning om dekadens. Eller en djupt religiös persons uppfattning om synd. Ett dark-room. En tidig söndagmorgon efter en sen lördagnatt på en bög-biograf. En kinky-klubb.
Man förstår dom som vill ta en vattenslang, ajax och tvättsvamp och bara skura av alltihop. Sally och Cliff talar om ett Berlin dom älskar, och man undrar vad det finns att älska? Det har liksom redan nått gränsen för hur degenererad man kan bli och man rejvar på ruinens brant. Ljuset brinner inte längre i båda ändar: det har redan satt eld på gardinerna och snart har hela huset brunnit ner.
Ensemblens shownummer är briljanta, och som alltid med de här herrarna; lite förvirrande. Man anar att det kastas ut referenser hit och dit, men man hinner liksom inte med att tänka efter vad det är man försöker berätta. Eller var man ska titta. Det händer så mycket.
Ljudet är det bästa jag hört från en musikalscen. Jag missar inte ett ord, inte en stavelse.
Ljus och scenografi ger ett intryck av rymd. Kit Kat Klub verkar inte vara någon liten källarlokal, utan mer i storlek med Börsen eller Berns. Fräulein Schneiders lägenhet verkar ha oändliga rum, och när Cliff säger att han och Sally inte kommer att få plats undrar man vad han pratar om.
För mej är Sally Bowles en kvinna som alltid är på väg ut ur rummet. Hon är aldrig helt närvarande, alltid på väg någonstans. Jag har känt flera såna kvinnor. Många av dom hade skådespelarambitioner, men la allt krut på att istället försöka bli fascinerande personligheter, och inga var så intresserade av dom som dom själva. Den eventuella talang dom hade förblev outvecklad, festades bort. Dom high-kickade på bord och gick ner i spagat, och skrek nånstans sönder den lilla röst dom hade.
Sarah Dawn Finer gör en annan Sally, en Sally som står på stadiga ben. Allting snurrar, vobblar, förvrids och tiltar, men hon står kvar. Hon är trygg, på något sätt. Hon blir en slags Mutter Courage, som kämpar på. Det här är hennes berättelse, mer än Cliffs. Det skulle kunna vara hennes bok vi ser iscensatt, inte hans. Hon blir aldrig ett offer, och hennes val är tydliga och övertygande. Hon är en stark kvinna i inte så gynnsamma omständigheter, och när hon sjunger är det helt fantastiskt vackert.
Babben Larssons Fräulein Schneider är på något sätt vad Sarah Dawn Finers Sally möjligen skulle kunna bli. En överlevare. Jag ser hos henne ingen tveksamhet, ingen svaghet. Ingen trött, ensam ålderdom. Eller kärlekstörst. Hon är en Helena Rubinstein dormant.
Den här Cliff får mej att tänka på en söder-prettig författare. Han röker, super, och pratar om en roman han aldrig börjar skriva på, men det känns inte som om han verkligen ser vad som händer omkring honom. Han får liksom inte ta ansvar för historien, utan blir bara en av deltagarna. Man förvånad att han han överlevde, för det finns något dödsdömt över honom.
Oscar Pierrou Lindén som konferenciern verkar gränslöst begåvad, men det känns som om han är bättre än vad han ges utrymme till. Eller: hur han utnyttjas; han ges oändligt mycket utrymme. Det är som om regissören förälskat sej i honom som scenpersonlighet, och vill ha med honom i varje scen, men inte riktigt vet vad han ska göra när han väl är inne på scenen. Ofta blir han bara stående, i skumrasket, som för att inte störa, eller kommer in och lämnar över en telefon. Less is more. Han är lysande när han ska vara det och andra gånger gör han bara ett jävligt bra jobb.
Medan det stora försiggår känns det som om birollerna mobiliserar och är på väg att ta över föreställningen.
Linda Kulle som Fräulein Kost gör en slags Evita-resa från ömkansvärd tjack-hora till Nazistisk Balkongvinkerska. Man förväntar sen nästan några strofer ur Don’t Cry For Me Argentina Berlin. Hon symboliserar de missnöjda som tar chansen till något bättre. Som Emmy Slattery i Borta med Vinden. Som Madame Thénadier i Les Miserables.
Gustav Levins Mazel-önskade tysk-jude som bestämt vägrar erkänna att han ser en värld som förfaller, får mitt hjärta att klappa. Han är på något sätt en stor del av det svenska folket. Nej-nej, inte här. Det går över. Det blir bättre, snart, ska du se. Ta ett äpple. Eller som Countess Aurelia sjöng i Jerry Hermans Dear World:
”If music is no longer lovely,
If laughter is no longer lilting,
If lovers are no longer loving,
Then I don't want to know.
If summer is no longer carefree,
If children are no longer singing,
If people are no longer happy,
Then I don't want to know.
Let me hide ev'ry truth from my eyes with the back of my hand,
Let me live in a world full of lies with my head in the sand.
For my memories all are exciting.
My memories all are enchanted,
My memories burn in my head with a steady glow;
So if, my friends, if love is dead,
I don't want to know.”
If laughter is no longer lilting,
If lovers are no longer loving,
Then I don't want to know.
If summer is no longer carefree,
If children are no longer singing,
If people are no longer happy,
Then I don't want to know.
Let me hide ev'ry truth from my eyes with the back of my hand,
Let me live in a world full of lies with my head in the sand.
For my memories all are exciting.
My memories all are enchanted,
My memories burn in my head with a steady glow;
So if, my friends, if love is dead,
I don't want to know.”
Det är dags att sluta Snooza och känna kaffedoften. Det luktar lite bränt, eller hur?
Födelsedagspresent, tack Prosopagnosias. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4730:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
BILL på Kungliga Operan.
”Min syn har blivit en erogen zon. Det är sexigt, farligt, roligt, och jag vill vara där, mitt ibland dom. Jag vill göra dom där coola stegen som görs som om man liksom bara diggar musiken. Jag vill se dansen på nära håll, på samma sätt som man kan gå fram till en vit marmorstaty och ta sej en titt. Jag vill att det aldrig ska vara över, och om det inte slutar snart så dör jag.”
Låter det intressant? Här är resten:
DET ÄR SYND OM PAPPORNA
"Jag älskar en föreställning där jag får känna mej smart och lite, lite dum. Där jag känner att vissa saker, vissa referenser, går över mitt huvud. Det visar att man inte riktar sej till den grå menlösheten, utan till dom spjutspetsar i publiken som förväntas fatta vad man försöker säga. Vi andra får helt enkelt skärpa oss."
Låter det intressant? Här är resten:
TIME AND SPACE: THE MARRABENTA SOLOS
"Till slut är jag så irriterad att jag vänder mej till Achromotrichia för att fråga om han kan läsa vad som projiceras.
Han verkar ha sjunkit ihop där i mörkret bredvid mej.
Efteråt säger han att han inte sov. Inte verkligen sov. Men han håller med om att det är en definieringsfråga. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar