Åh, herregud, tänker jag, det här kan möjligen bli den där föreställningen jag fasat för, den där jag inte sitter kvar efter paus?
Mats Ek har precis berättat att föreställningen - det första publikrepet - är tre och en halv timme lång, och att den enda pausen kommer efter två timmar. Jag och - antar jag - resten av publiken har bara ätit frukost. Klockan är elva. För tidigt för lunch, men jäklar vad magarna kommer att kurra om två timmar. För att inte tala om efter tre och en halv timmar. Jag bestämmer mej för att i pausen pinna bort till surdegsbageriet runt hörnet från lilla scen. Om jag är kvar. Jag vet inte om jag är kvar. Kanske är jag inte kvar?
Det är första publikrepet av Utvandrarna, på Dramatens stor scen. Inte en föreställning jag är vidare sugen på. Jag har sett Kristina från Duvemåla, en gång på Cirkus och en gång utan Helen i Helsingfors. Det räcker gott och väl. Jag kan allt man behöver veta om nyköpta spisar och dansande indianer.
Min kompis Ticket Master har skaffat suveräna platser åt oss. Vi, hans vänner, tar upp nästan hela tredje bänkraden på parkett. Vilket är längst fram, kan man säga, eftersom dom inte säljer biljetter till de två första raderna. Vi vet inte varför. Vi kommer att bli varse, men nu, innan det börjar, verkar ingen veta varför, och folk, som tänker att det måste ju vara superplatser, smyger fram och slår sej ner.
På scenen står två enorma LEDskärmar, på vilka man visar stiliserade versioner av bonderedskap. En hacka, en räfsa, en lie, och sånt. Det ser ut som ett mönster från Tiogruppen eller ett kuddfordral från Ikea. Över huvud taget är alla LEDmotiven väldigt fondtapet/presentpapper/textiltrycks-vackra. Samma sak gäller de enkla, mönsterlösa kläderna i linne. Snofsiga, på ett bonnigt sätt.
En Mats Ek-föreställning kan man hårddra såhär: Först spelar man en scen, sen dansar man lite. Och aldrig mötas de tu.
Dansen kan handla om det vi just ha sett, eller det vi kommer att se, eller fungera mer som komplement. Det är kul att se Dramatenskådisar dansa, för dom gör det förvånansvärt bra. Jag hade lite svårt för allt dansandet i början, just för att den låg så separat från spelscenerna, men efter ett tag värmde jag upp. Det blev lite som sekvensavskiljare, på något sätt, eller lite som början på ett kapitel i en Dickenshistoria, där vi informeras om vad det kommer att handla om, eller bara som ett musikaliskt avbrott från det tröstlösa livet. Vilket jag nu inser är en strålande tag-line för en Broadway-show: Ett Musikaliskt Avbrott från Det Tröstlösa Livet. Eller som svensk titel på Les Miz: Det Tröstlösa Livet.
Det har stört mej lite, det här att Stina Ekblad och Rolf Lassgård ska spela Kristina och Karl-Oskar. Men visst måste dom väl vara för gamla, båda två? Kommer detta ett spelas som en slags tillbakablick? Sitter dom där i en stuga i Minnesota och ser tillbaka på sitt liv? Men Kristina blev ju aldrig så gammal, hon - spoiler för den oinvigde - dör ju i barnsäng? Och det går några minuter från det att det börjar tills jag inser: men Hallå, dom är skådisar? Dom kan spela vilken ålder dom vill.
När Malin Ek, Lotta Tejle, Pierre Wilkner och Yvan Auzely kommer inkrypande som Kristina och Karl-Oskars barn köper jag det nästan med en gång. Det är skönt att slippa se barn spela barn. Det blir liksom teater, gestaltning, och en vuxen som spelar barn kan vara barnsligare än vad man kan kräva av ett barn. På samma sätt som en yngre person som spelar en mycket gammal person har orken och de fysiska förutsättningarna att ta ut svängarna som saknas hos en verkligt gammal person.
Historien rullar på, och jag dras långsamt in i berättelsen. Filmprojiceringar av vad som händer under scenen blir sköna avbrott.
Jag är svag för Ellen Jelinek och Lotta Tejle. Jag ville bara få det sagt. Och Per Mattson. Han kommer liksom in, visar var skåpet ska stå, och tillför en humor som så väl behövs.
Andra akten börjar, och jag är fortfarande kvar, smygtuggande på en levain-bulle. Och det är nu vi förstår varför dom inte säljer de två första bänkraderna: Hela förscenen höjs upp, gott och väl en våning över parketten, och blir till Skeppet. Publiken blir liksom ett publikhav. Det knakar i nackarna på Geronterna framför mej när dom försöker se vad som händer på däruppe på durken. Själv sjunker jag ner i stolen, som en tonåring längst fram på en biograf med fri sittning.
Det dansas mer sällan. Det finns varken plats eller tid, eller den friheten som behövs. Dramat tar över. Man nöts och blöts på den trånga båten, och plötsligt är den episka berättelsen ett relationsdrama.
Jag kommer från en släkt som utvandrade till USA, ångrade sej, och kom hem. Min morfars mor jobbade som nanny åt en rik Wall Street-familj. Ni kunde nu sitta och läsa något av en person som inte ens förstod språket han skrev på, för jag lovar, jag tror inte jag skulle ta svenska som ämne i fritt valt arbete i skolan där jag gick på Manhattan.
Jag inser plötsligt vilket mod dom måste ha haft. Jag tycker det är jobbigt bara att ta en dagtripp till Uppsala, med det lilla det innebär av förplanering och biljettköp. Man måste verkligen inte ha haft något bättre val.
Sista scenen är ett klart ställningstagande, och jag är glad att Dramaten, som så många andra, visar var dom står i hela den här obehagliga röran.
Fribiljett, tack Hans. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4730:-
Om ni gillade det här kanske ni gillar
VAKARES VARGTIMMAR
”Något är fel, för mej. Det går för fort. Det är som om man försöker klämma in en sextio minuters monolog på fyrtiofem minuter. Allt blir lite forcerat. Jag som älskar tankeprocessen hinner inte med. Rollens vilda associerande känns regisserat, bundet, påpiskat, koreograferat. Jag vill ropa:
”Bryt! Ta det lugnt! Börja om!””
Låter det intressant? Här är resten:
NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR
”Jag ska se…?
Vad var det pjäsen hette nu igen?
Hela dagen har jag blivit tvungen att gå tillbaka till mina anteckningar för att kolla upp titeln. Jag vet inte varför det är så. Jag får liksom ingen tydlig bild. Vinterns Stjärnor ger mej en bild. Och Vinterns Stjärnor Lyser ger en bild. Men jag tror att det är Här:et i titeln som helt förvirrar mej. Eller När:et. Var är här? Var är vi? Efter att ha sett föreställningen är jag fortfarande lite osäker på var vi var. ”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/nar-vinterns-stjarnor-lyser-har-av-mona.html
SHAKESPEARES SAMLADE VERK
”Det borde finnas ett ord för dom där kvällarna när det helt enkelt inte klickar mellan scen och salong. Sten Hellström, Ulf Montan & Roger Westberg slet som djur på scenen, och vi i salongen var fyllda av välvilja, men någonstans gick det snett. Det kan ha haft något att göra med att vi var ganska få i publiken, och att detta är en föreställning som bygger mycket på den energi aktörerna får tillbaka från publiken. ”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar