Här är en länk till min teaterrapport om förra gången jag såg BILL:
Jag har en kikare. En slags teaterkikare, eller i alla en väldigt behändig liten sak. Jag köpte den för runt hundringen på Stadsmissionen vid Olof Palmes Gata, och jag har släpat med mej den på en himla massa föreställningar utan att behöva den. Jag har tillochmed glömt kvar den, efter en Sweeney Todd på Kulturhuset Stadsteatern, och fått gå tillbaka en vecka senare, när jag skulle till Operan, eller nåt, och saknade den. Jag har aldrig behövt den. Tills idag.
Det är den 29:e April. Dansens dag. På dansmuséet firar man detta med fri entré och fler visningar. Jag är där, och njuter. Vår guide, en svartklädd kvinna med långt rakt mörkt hår och hellugg, gör ett suveränt jobb. Hur suveränt? Så suveränt att jag efter turen går in på shoppen och köper en bok om Rolf de Maré, grundaren till dansmuséet som dog dagen innan, den 28 April, för 50 år sen. Den är en riktig tegelsten, eller, mer som en stor betongbit, en sån där man pusslar ihop trottoarer med, en riktig Gutenberg, och jag förväntar mej att den ska ligga någonstans runt 700:-. Men den kostar bara 295 kronor, och eftersom man firar dansens dag med 20% så kostar den mej bara 236:-. Som Barbra sjunger: How lucky can you get?
Medan jag gick tillbaka en extra runda, och tog ännu en tur ner till utställningen av Ryska Balettens kostymer nere i källaren, slog kassapersonalen in boken i skyddande wellpapp.
Den ligger nu - fortfarande oöppnad - i sin plastpåse på golvet i mitt kök. I samma påse ligger en biografi över Liberace som jag senare samma dag köpte på Myrorna. Böckerna har blivit lite av en installation, där dom ligger i sin påse. Jag går runt dom eller kliver över dom och har liksom vant mej vid att dom finns där, ungefär som man vänjer sej vid var lysknappen sitter.
När jag cyklar hem för att lämna böckerna går vädret från soligt till småregn, och när jag några timmar senare cyklar tillbaka in till City hänger tunga moln över stan.
Kvart i utanför?, iMessar jag till min kompis Achromotrichia när jag stannar för rött på Hornsgatan.
Jopp! svarar han. Om du e där innan så kan du ju hämta ut biljetterna i kassan. Ska stå i mitt namn :)
Vi ska se dansföreställningen Bill på Kungliga Operan.
Jag har precis sagt Achromotrichias namn till kvinnan som står vid pulpeten i den stora entrén, och hon knappar och letar på sin skärm, när jag plötsligt hör ett glatt:
”Nämen, det är väl typiskt att du ska vara här!”
Jag vänder mej om, och där står min långa kompis Selma Braatz, skrattande. Hon bor lite här och där, och har en stor rullresväska med sej.
Vi pratar lite om dans, om teaterdagar i Hallunda och om min blogg, i väntan på personalen som letar på skärmen. Det är ingår problem, förklarar hon, det är bara datorn som är seg.
”Vi sitter gärna tillsammans, om det är möjligt”, säger Selma Braatz i förbifarten till kvinnan vid skärmen, när det blir en paus i vårt babbel.
”Om det är bra platser, annars kvittar det,” skyndar jag mej, rädd att vi ska hamna uppe på tredje raden bara för att Selma Braatz vill ha sällskap.
Hon är en ganska van teaterbesökare, och jag undrar lite hur hon kan tro att personalen ska lyckas skaka fram tre platser bredvid varandra, tills hon berättar att hon aldrig brukar gå på Operan.
Skärmkvinnan hittar oss. Jag får min biljetter. Mina två biljetter. Och jag fattar. Givetvis har personalen trott att jag är Achromotrichia, och att den andra biljetten är till Selma Braatz. Det var nog därför hon tittade lite undrande när hon fick frågan om vi kunde sitta tillsammans. Givetvis kunde vi sitta tillsammans, det är ju så man säljer biljetter?
Selma Braatz håller ut handen för att få biljetten hon tror är hennes. Jag förklarar situationen för henne, och medan hon smälter det hela ser hon plötsligt en bekant från Dansens Hus och börjar vifta och ropa hennes namn. Jag mumlar nåt om att jag hoppas det löser sej och skyndar ut till trappan för att möta Achromotrichia.
Han är trött. Han kommer direkt från ett extrajobb och det ser ut som om han nog helst skulle vilja ha en hemmakväll. Jag viftar med biljetterna och förklarar entusiastiskt att vi sitter på elfte raden parkett, och han piggnar till, lite, men jag tror att han hade föredragit att få snooza lite uppe på tredje raden.
Vi går in och sätter oss, och det börjar.
Första delen, Artifact Suite, är längre och mer komplex än jag minns, och där jag förut tänkte på växter tänker jag nu på små flugar, som bananflugor, men med gröna vingar.
I pausen berättar jag om missförståndet med Selma Braatz, och vi skrattar och tänker på henne där hon antagligen sitter, långt där uppe, om hon ens fått en biljett.
The Other you är lika otäck, obehaglig och rörande som jag kommer ihåg den.
I den här pausen berättar Achromotrichia om sitt extrajobb, och jag förstår att han är trött. När vi går in tittar jag upp för att jag kan se om Selma Braatz sitter nånstans däruppe och viftar till oss. Hon sitter antagligen så långt upp att hon inte ens kan se rakt ner på parketten. Om hon ens fick biljett.
Och så börjar Bill. Och det är här jag får användning för min kikare.
Mitt i den stora trappan, under inspelningen av den dramatiska scenen i slutet av filmen Dark Victory - den del där du vet att hon går upp för att dö), stannade Bette Davis och frågade direktören:
”Vem gör bakgrundsmusiken till den här filmen? Max Steiner?"
Regissören svarade att han trodde det.
"Jaha," deklarerade Bette, "antingen går jag upp för trapporna eller så går Max Steiner upp för trapporna, men vi går inte upp tillsammans.”
Jag önskar att dansarna på Kungliga Operan kunde säga något liknande. Typ:
”Jag dansar gärna, det är inget problem, men om ni vill att mina känslor ska synas i mitt ansikte vill jag att ni ljussätter mej så att jag syns.”
För jag älskar den här dansen. Jag älskar musiken, jag älskar koreografin, och jag älskar dansarnas uttryck.
Och jag hatar ljussättningen.
Jag vet inte om det är en ny trend, men den har verkligen börjat irritera mej på senare tid, det här att man ljussätter dans så att dansarna knappt syns. Jag får ofta huvudvärk där jag sitter och kisar i skumrasket.
Jag har sett Bill tre gånger, först ett offentligt rep i Rotundan, sen ett genrep i salongen, och så nu. Och faktum är att den största uppelevelsen får jag inte på den här föreställningen, och inte på genrepet, utan på av den på repsal, med ett gäng väl upplysta dansare i träningskläder. Det var magiskt.
Det hade säker varit lika magiskt nu, om jag bara kunnat se. Det här är fantastiska människor som gör underbara saker. Jag skulle vilja ha ett sånt där prinsessan Leia-hologram av Jerôme Marchands öppningsdans. Istället för
”Help me, Obi-Wan Kenobi. You're my only hope” skulle jag ha honom ringlandes och åmandes på det stället där en teve borde stå.
Allting drunknar i nåt slags halvmörker. I min kikare kan jag zooma in, se de efterlängtade ansiktsuttrycken, och märker att dansarna har färgade linser, men när jag efter föreställningen frågar folk runtomkring - ja, jag var så upprörd att jag gjorde en liten gallup-undersökning - var det ingen som ens anat linserna. Pärlor för blinda svin.
Det började som en rolig grej, det här med att vi fotar oss med affischen, men nu, sen jag börjat skriva rapporter om det jag ser, har det blivit något mer. Det är en slags försäkring, kan man säga. Jag måste stå för det jag skriver, eftersom jag visar vem jag är. Jag kan inte dölja mej och bitcha bakom en trygg anonymitet.
Jag och Achromotrichia ska precis ta fotot när Selma Braatz kommer fram. Jag frågar förvånat och uppenbart idiotiskt om hon fått en plats.
”Jaa-då, det gick jättebra,” svarar hon och hälsar på Achromotrichia.
”Var satt du?” undrar jag, beredd på att fråga om man såg något överhuvudtaget uppifrån lyssnarplatserna på tredje raden.
”Sjätte bänk.”
”Parkett?”
”Parkett.”
Det visade sej att kvinnan hon börjat hojta på i biljettkön var nån slags VIP inom dansen och hade en extrabiljett.
Men inte ens från sjätte bänk hade man kunnat se linserna.
Selma Braatz frågar om vi vill ta ett glas och prata, men Achromotrichia är dödstrött och jag måste hem och skriva mina rapporter. Men vi promenerar en bit, hon dragandes sin rullresväska, och vi ledande våra cyklar. Vi skiljs vid Gamla Stan, inte riktigt utvärderade. Man kan prata länge om dans.
Det är först när jag har cyklat halvvägs uppför Hornsgatan som jag inser att vi glömt ta vårt föreställningsfoto. Selma Braatz har den förmågan. Det blir lite kaos när hon dyker upp.
Fribiljett, tack Linda. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
WALLIN STREET - En billig show om Pengar, på Boulevardteatern
” Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe.”
Verkar det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/agneta-wallin-wallin-street-en-billig.html
CARRIE, på Kulturama.
Det här var inte den helgen."
CMMN SNS PRJCT på TUR-teatern.
Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:
”Vem vill ha den här?”
Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:
”Jag!”
Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna.
Låter det intressant? Här är resten:
 |
| Tillfälligt foto i brist på Achromotrichia |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar