(Jag hittar ingen information på nätet om vem som har gjort scenografi, kostym, mask, etc, och jag ber härmed om ursäkt för att jag inte kunnat nämna deras namn. Om någon sitter inne med information om dessa personer får ni gärna maila mej, för jag vill nämna dom.)
Det är lite efter lunchtid. Jag sitter på en parkbänk i solen på Mariatorget och väntar på min kompis Achromotrichia. Den korta våren är äntligen här, och när som helst börjar sommaren. Folk käkar glass. Gråsparvarna kvittrar i de outslagda buskarna. Duvhanar burrar upp sej för att impa på honorna. Barnvagnar. För tunt klädda barn-kvinnor. Pensionärer på skattjakt bland soptunnorna. Eller är dom uteliggare?
Achromotrichia kommer. Vi pratar om ditt och datt, om gråt och skratt, om framtiden och vad som hänt i veckan. Han är mellanbror till två systrar. Det gör honom till en fredsmäklare. Jag är ensambarn. Det är bäst. Allt handlar om mej. Jag är vädur. Det är också bäst. Jag är alltid först. Och jag är född i Drakens år, vilket gör mej absolut bäst. Jag tar upp så mycket plats att det inte finns rum att berätta vilket tecken och kinsesiskt år någon annan är född i.
Det är kul det, här. De yttre förutsättningar som skapar och formar. En gång, för över tjugo år sen, tog jag ett scientologtest på Drottninggatan. Dom var helt förfärade. Jag var helnöjd. Det gäller att lyssna på det man vill höra, och strunta i det andra. Gilla läget, liksom. Om ett test på fejjan säger att jag är färgen grå eller Maggie Smith i testet om vilken Downton Abbey-karaktär jag är, så kan har jag friheten att rosa eller rata.
Det bär emot att lämna våren, men vi måste in på Rival. Det är genrep av Bröderna Luuk - Får man göra slut med sitt syskon?
Det handlar om syskon. Om bröder. Om utrymme. Om trängsel. Om den som kommer först och den som kommer sen. Om motsatser och likheter. Att man blivit någon för att någon annan blivit någon. Man existerar i förhållande till någon.
Det handlar om att nästan ge upp varandra, men hitta tillbaka, eller kanske hitta fram, till en ny relation.
Jag är inte helt bekant med Kristian Luuk. Jag tror jag har sett honom när han frontade ett slags Lettermanliknande tv-program. Och så har han väl varit värd för ett gäng galor också, tror jag. Han känns trovärdig, och inte i så stort behov av uppmärksamhet. Korrekt.
Hans lillebror Martin Luuk känner jag inte till alls. Men det kanske inte så många gör? Hans funktion är att vara en slags anti-Kristian Luuk. Föreställningen jag ser är han klädd i pärlhalsband och rosa t-shirt, och påminner lite om hur Percy Nilegård skulle se ut om han fått en roll i Hair. Men det skulle gå helt i hans linje att ha olika kläder varje föreställning. Ta på sej vad han känner för. Han står för kaoset, för det oförväntade, det otämjbara.
Kontrollfreaket i mej dras omedelbart till storebror Kristians ordning. Kanske är det så att man bara ser det man vill se, men det känns lite som om det största sceniska ansvaret ligger hos Kristian? Det är han som kommer med fakta, med struktur, med analys, och på lillebrors planhalva händer det inte riktigt lika mycket. Man förväntar sej att han ska komma med ett briljant inlägg, men det uteblir. Det måste vara svårt att vara lillebror till en väluppfostrad, framgångsrik men också kreativ storbror. Hur revolterar man? Hur blir man en succé? Martin känns lite som om han är utklädd, som om han gömmer sej bakom sin kostym. Hans val av kläder har tvingats fram av storebrors klädval.
Det är absolut trevligt, och tänkvärt. Det visas bilder från deras barndom och det berättas historier från deras liv. Det är lite som ett föredrag, nästan. Jag undrar om det finns en bok, någonstans, co-skriven av de två, som säljs efter eller innan föreställningen? Det borde det finnas, dom tillhör en företagsam clique. En bok där dom tillsammans gör något, och båda bidrar med lika mycket. Ordning och kaos. Konservativ kreativitet och lite Man-Tar-Vad-Man-Haver. En bröderna Luuk-kok-bok.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HEJ, DET ÄR JAG IGEN, på Dramaten
"Jag önskar att någon kunde sätta mej ner och förklara Kristina Lugns storhet. Inte säga att dom gillar henne, utan berätta varför dom gillar henne.
Det är som om jag vore tondöv, eller färblind. Jag känner mej dum. Jag känner mej som den där nidbilden av en förstagångsbesökare på ett galleri som säger:
”Jag kunde gjort det bättre själv.”"
Låter det intressant? Här är resten:
Och sen finns det konstnärligt viktiga föreställningar, som håller en så hög konstnärlig kvalitét att man lite blundar för att dom kanske inte har så mycket att säga oss om världen idag. Man är liksom på semester från verkligheten när man ser dom. Viss opera. Viss dans. Institutionsteater, ibland."
Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst.
Fribiljett, tack Blixten&Co. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar