Manus och regi Lars Rudolfsson, Scenografi Robin Wagner och David Peterson, Kostym Kersti Vitali Rudolfsson, Ljus Linus Fellbom, Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström, Mask Katrin Wahlberg, Musik av Frida Hyvönen, Musiker Lisa Grotherus, Ida Lindberg, Linnea Olsson, med Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman, Hilda Söderman
”Jag vill bara dö,” viskade min kompis Norman till mej. Han menade det givetvis inte, men det fick mej att dra på mungiporna. En av de få gånger jag gjorde det, den här kvällen.
Det handlar om en kvinna i Chicago som är en så dålig mamma att hennes dotter har tagits ifrån henne av de sociala myndigheterna. Jag vet inte varför det hela utspelar se i Chicago, det finns inget typiskt amerikanskt i berättelsen. Resten av pjäsen är kvinnans försök att hitta sin dotter, och dotterns sökande efter sin mamma. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Premissen är dock ganska omöjlig: vi är förväntade att stå på kvinnans sida i hennes sökande, trots att vi av allt vi har sett av henne kan bedömma att hon inte är någon lämplig mor.
Jag är inte ett fan av Lars Rudolfsson. Alla kan ju inte älska alla, och egentligen hade jag bestämt mej för att inte se något mer av honom, men när min vän Norman nu bjöd med mej - på en musikal - så kände jag i alla fall att jag blev lite sugen. Dessutom hade jag kollat upp Frida Hyvönen på Youtube, och gillat vad jag hittat.
Tyvärr, visade det sej, kom hennes musik inte alls till sin rätt. Hon har på något sätt fått tonsätta ett manus på prosa, utan rim och poesi - för det mesta-, vilket gör det hela ganska jobbigt att lyssna på. Det blir lite som en opera som helt och hållet använder sej av recitativ. Jag förstår inte heller varför dom sjunger, varur sången kommer. Kanske hade musiken varit bättre som bakgrund, som stämningsskapande, förtrollande atmosfärsmusik?
När föreställningen är som bäst är det som en vag, svag imitation av något av Staffan Göthe, när det är som värst känns det som något av Kristina Lugn. Under en kväll av många tunga suckar kan jag inte låta bli att fundera på om det är såhär när man tillför ett visst skikt av konstnärer: man behöver inte ta hänsyn till hur det man producerar tas emot av en publik. Skapandet av verket tycks inte ha kostat något, om du förstår vad jag menar.
Med detta sagt vill jag säga att jag anser att Rudolfson är en bättre regissör än vad han är dramatiker.
Som alltid, tycker jag, är skådisarna högeligen kompetenta, och här är många av dom mina absoluta favoriter. Dom, och endast dom, gör det här till något uthärdligt. Dom är lite som hjältar, som de australiensiska soldaterna i filmen Gallipoli, som går ut i ett slag de vet att de inte kan vinna, men det finns inget annat alternativ än att göra sitt bästa.
Kostymerna har nånting nyköpt och opatinerat över sej. De känns stela, nyköpta, som något som har tvättats utan sköljmedel och sen strukits, vikts ihop och legat väntande några år på en hylla i ett kostymförråd. Det finns inget typiskt amerikanskt över dom, och inga speciellt intressanta tidsmarkörer.
Jag önskar att scenografen Robin Wagner hade fått något intressantare att bita i. Han har tre tony-awards, och hans medverkan i det här får mej att tänka på inbrottsjuvens repliker i den fantastiska farsen NOISES OFF:
”When I think, I used to do banks. When I remember, I used to do boullion vaults. Now what am I doing? I'm breaking out of paper bags.
Långt efter att jag har glömt den här föreställningen - och jag är på god väg - kommer denna kväll att gå till historien som mobiltelefonernas kväll.
Om man tar sej en titt på dagens publik, måste man dra slutsatsen att teater är en döende konstform. Några få föreställningar lockar till sej folk under 40 eller 50, men för det mesta är det gråhåriga gardet som fyller salongen, och för det mesta, på såna här publikrepetitioner, bjuder man in endast pensionärer. Jag vet inte varför. Kanske teaterskolor och kulturklasser har visat sej vara mindre pålitliga? De gamla har inte mycket annat för sej, så man kan lita på att de dyker upp.
Du vet hur man innan ett plan startar går igenom säkerhetsrutinerna? Hur man öppnar sitt säkerhetsbälte? Var man ställer sitt handbagage? Vad man ska göra när syrgasmasken dimper ner?
Man borde börjar med samma sak innan varje teaterföreställning: någon foajeansvarig borde gå upp på scenen och visa hur man stänger av en mobiltelefon, hur man sätter den i flygläge, och hur man stänger av ljud och vibrationer.
Från att från början mest ha varit något för de yngre, har pensionärerna nämligen också börjat skaffa sej mobiltelefoner. Det är bra. Det är en viktig, ny teknik. Vad som är mindre bra är att dom inte kommer ihåg att stänga av dom, om ingen påminner dom, och vad som är ännu mindre bra, är att många av dom inte ens verkar komma ihåg hur man stänger av dom.
Eftersom regissören i sitt försnack inte heller kommer ihåg att påminna oss om att stänga av telefonerna, resulterar det i att salongen under första akten låter som om någon smugglat in ett gäng väckarklockor: det ringer och piper och plingar och plongar. Att en person glömt att stänga av sin telefon tillhör vanligheterna, och brukar resultera i att många andra kommer ihåg att stänga av sina. Här är det inte så: det pinglar lite överallt, och en äldre man några rader framför mej verkar vara så populär att det ringer om och om igen, tills en person kommer fram till honom och förklarar att han jobbar på teatern, och att hans telefon nu blir beslagtagen, och han kan få tillbaka den efter föreställningen. Knappt har det hänt förrän det börjar komma återkommende signaler från en äldra tant lite längre bak på vår rad. När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.
Jag är ganska nyfiken på om hon nånsin fick igång den när pjäsen var över.
Vad jag tar med mej från föreställningen är en slags missunsamm skadeglädje, lite som när man har sett en film som varit så urusel att den blir underbar. Efteråt, när vi kommer ut på den snöiga Drottninggatan, jag och Norman, skrattar vi högt, nästan lyckligt. Det är som om vi kommit hem från en resa som inte ledde någonstans; som om vi kommit till flygplatsen efter att Arlanda express fått strömavbrott, ersättningsbussen fått punktering, taxin släppt av oss vid fel terminal, vi hade - försent - upptäckt att vi glömt en resväska i bakluckan, planet varit fullbokat, sen försenat, sen inställt, och vi kommit tillbaka till Centralen några timmar efter att vi gav oss av, för trötta för att ens vara irriterade, fascinerade och fnissiga över att något kan gå så fel.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
HÖST OCH VINTER, på Dramaten:
"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/regi-stefan-larsson-scenografi-rufus.html
SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan:
Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html
MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern:
Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?
Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar