fredag 2 mars 2018

YOUNG FRANKENSTEIN, Garrick Theatre, föreställning 75, 29/11 2017

MEL BROOKS & THOMAS MEEHAN: BOOK, MEL BROOKS:MUSIC & LYRICS, SUSAN STROMAN: DIRECTOR & CHOREOGRAPHY, BEOWULF BORITT:SET DESIGN, WILLIAM IVEY LONG:COSTUME DESIGN, GLEN KELLY: MUSICAL SUPERVISOR, ANDREW HILTON: MUSICAL DIRECTOR
DOUG BESTERMAN: ORCHESTRATIONS,  BEN CRACKNELL: LIGHTING DESIGN, GARETH OWEN: SOUND DESIGN, PAUL HUNTLEY; WIGS AND HAIR DESIGNER; JILL GREEN CDG; CASTING DIRECTOR, NIGEL WEST
:ASSOCIATE DIRECTOR, RICHARD PITT; ASSOCIATE CHOREOGRAPHER, LEIGH THOMPSON; ASSOCIATE MUSICAL DIRECTOR, JARED RUTHERFORD; DESIGN ASSOCIATE, OLLY STEEL; SOUND ASSOCIATE, KEVIN SALTER, MICHAEL HARRISON & FIERY ANGEL; PRODUCERS, FIERY ANGEL; GENERAL MANAGEMENT, med HADLEY FRASER, LESLEY JOSEPH, ROSS NOBLE, DIANNE PILKINGTON, SUMMER STRALLEN, PATRICK CLANCY, NIC GREENSHIELDS, IMOGEN BROOKE, MATT CRANDON, BETHAN DOWNING, NATHAN ELWICK, KELLY EWINS-PROUSE, ANDREW GORDON-WATKINS, SAMMY KELLY, PERRY O’DEA, RICHARD PITT, HARRIET SAMUEL-GRAY, GEMMA SCHOLES, EMILY SQUIBB, MATTHEW WHENNELL-CLARK, ARON WILD, JOSH WILMOTT

Det är sista dagen, sista kvällen, I London. Dagarna har tumlat förbi, och när vi efter en matiné av EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE, sitter och käkar, försöker vi räkna upp alla föreställningar vi har sett. Det går sådär. 
”… sen på kvällen var det… Vad var det?” Patti-Li slutar skovla in vegansk Mac & Greens, och stirrar på mej. Jag stirrar tillbaka. Vi stirrar på varandra, idisslande.

Första dagen vi var här i London - var det tre dagar sen? I söndags? - så hade vi på vänners rekommendation sökt upp en cupcake-butik, The Hummingbird Bakery, och det var när vi gick därifrån, på väg till vår första föreställning, en matiné av BIG FISH, som vi snubblade över något som verkligen hetsade upp mej: på Broadwick Street i Soho, hade den ekologiska snabbmatskedjan Pret a Manger öppnat en helt vegetarisk restaurang, kallade Veggie Pret!  
”Var det… Var det The Woman in White?” försöker Patti-Li.
Jag slutar tugga:
”Var det?”
”Var det inte?”
Vad såg jag igår?
Det känns som om det var månadsvis sen vi kom hit, samtidigt som om det är som om allt hände igår, som om jag just stigit upp och inte fått min första kaffe än. Jag blir till och med tvungen att tänka efter vad det var för föreställning vi precis kommer ifrån. 
”Nej,” säger han, ”nu vet jag: The Toxic Avenger!”
”The Toxic Avenger…”
Vi fortsätter äta, nöjda och lättade, och försöker båda låta bli att fråga oss: Vad var det vi såg dagen efter?

Nu återstår det bara en föreställning, musikalen YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, nästan så långt ner man kan komma på Charing Cross Road.

Du vet när man säger ”Break a leg…” när någon ska ha premiär, ska upp på scenen, eller över huvudtaget prestera något utöver det vanliga? Anledning till att man säger så är enligt legenden att 1700-tals-skådespelaren David Garrick var så uppslukad, så koncentrerad på att spela Richard III, att han inte märkte att han brutit ett ben. 
Garrick var också den första skådespelaren som fick äran att blir begravd i Westminster Abbey. Senare skulle Henry Irving (1838-1905), den första skådespelaren som blev adlad, begravas bredvid honom, och även om han inte fick en teater uppkallad efter sej, står en staty av honom mittemot Garrick Theatre.

Musikalen YOUNG FRANKESTEIN bygger på Mel Brooks film från 1974, som i sin tur bygger på 1930- och 40-talets Frankenstein-filmer, och filmen var ursprungligen inte en Mel Brooks-film, utan initiativet togs av Gene Wilder, som skrev det första utkastet, och visade det för Mel Brooks när de filmade Blazing Saddles, Det Våras För Sheriffen, och först därefter började de samarbeta på manus.

Efter succén med musikalen THE PRODUCERS, som kom 2001, och som med sina tolv statyetter har rekordet för flest Tony Awards, verkade det bara vara sunt förnuft att Mel Brooks gjorde musikal av ännu en av sina filmer. 
Förväntningarna var höghushöga på den nya musikalen, som hade premiär på Broadway 2007, och jämfört med hans tidigare musikal ansågs den vara något av en flopp, trots att den spelade 484 föreställningar, i lite över ett år. 
Nu, tio år senare, sätter samma kreative team upp den igen, men i en mindre, mer avskalad version. Och, för säkerhets skull, i ett annat land. Susan Stroman, som även hade regisserat och koreograferat THE PRODUCERS, och vunnit tony awards i respektive kategori, står åter för regi och koreografi.

Filmen, i sej, är en parodi på skräckfilmsgenren: man tar avstamp i en etablerad historia och liksom stiger ur handlingen, skämtar om den och gör komiska kommentarer. Handlingen är inte det viktiga. Jag tror ganska många, efter att ha sett filmen, har ganska svårt att berätta vad som hände, men säkert kan citera flera repliker. 
Inom den tidiga italienska teaterformen Commedi dell’arte finns något som heter lazzi, från italienskans lazzo, skämt eller rolighet, och det är en slags komiska rutiner som inte hade något med handlingen att göra, utan tvärtom brukade man avbryta skeendet för att införa clownerier, eller till och med skriva om förutsättningarna för att klämma in en lustig incident.
Jag har svårt att tänka mej att man skulle kunnat sätta upp den här bearbetningen, om det inte varit en musikal, men på något sätt blir musiken - som för övrigt är mycket bra - lite tårta på tårta. I en handling som avbryts för att ofta ovidkommande skämt, avbryts skämten i sin tur, eller ersätts helt, av ett musikalnummer. När man sen ska återgå till handlingen blir det lite av ett bakslag, om man undrar, lite: Var var det vi var nu igen?

Med detta sagt har jag svårt att tänka mej en bättre, mer effektiv uppsättning av den här musikalen. Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.
När jag var liten fanns det en tecknad serietidning som hette En Rolig Halvtimma, ämnad åt vuxna män, fullproppad av tecknade fräckisar, bara brudbröst och snuskiga, oattraktiva gubbar. (Ville man ha manlig fägring fick man köpa Tarzan, Stålmannen eller Läderlappen.) Den här föreställningen känns lite som om Royal Shakespeare Company köpts upp av Donald Trump och tvingats framföra ett exemplar av En Rolig Halvtimma från pärm till pärm.
För pk-kritiska ögon finns det nästan ingenting som kan passera utan anmärkning, men för mej, som gillar när teater provocerar, är problemet nästan det omvända: Det utmanar inte tillräckligt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

Instagram Follow me on Instagram


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."


ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London: 


"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London: 

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."



SparaSpara
Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)