fredag 23 mars 2018

SALIERI VS. MOZART, genrep på Folkoperan, föreställning 2, 12/2 2018

Vårens snyggaste affisch?
REGI: Tobias Theorell, MUSIKALISK LEDNING: Niklas Willén, DIRIGENTER: Niklas Willén, Jakob Hultberg, SCENOGRAFI & KOSTYM:Agnes Östergren, LJUS Ellen Ruge, MASK & PERUK Therésia Frisk, DRAMATURG: Magnus Lindman, MUSIK MOZART OCH SALIERI:Nikolai Rimskij-Korsakov, MUSIK PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Antonio Salieri, LIBRETTO MOZART OCH SALIERI: Alexandr Pusjkin, LIBRETTO PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Giovanni Battista Casti, IDÉ & MUSIKALISKT ARRANGEMANG: Jonas Forssell, ÖVERSÄTTNING MOZART OCH SALIERI: Sverker Åström, ÖVERSÄTTNING & DIALOG PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Magnus Lindman, Med Loa Falkman, Frida Österberg, Hillevi Martinpelto, Jesper Säll.

Som tur var tittade jag på biljetten innan jag cyklade hem, osäker på om genrepet började klockan 19:00 eller 19:30. Som otur var visade den att det hela började klockan 18:00, och inte 19:00, som jag trodde. Dessutom kom jag precis ut från gymmet, oduschad. Planen hade varit att cyklar hem, hoppa ur gymkläderna, duscha, ta på något någorlunda presentabelt och väldoftande, och så cykla in till Folkoperan. 
Klockan var 17:30. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna hem. 
Om någon störde sej på en någorlunda knubbig, medelålders man som luktade lite unket, och konstigt nog hade den diskutabla smaken att gå på teater i träningsoverall, så ber jag om ursäkt. 

Det utspelar sej i Wien, 1791, och handlar om Salieri, en italiensk kompositör som var chef för den italienska operan hos Habsburgarna, och som också undervisade Liszt, Schubert och Beethoven.
Första akten är ett av Salieris egna verk, en komisk historia, PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE (FÖRST MUSIKEN OCH SEN ORDEN), skriven 1786, på uppdrag av kejsar Josef II. Originalet handlar om att en greve har beställt en ny opera, att skrivas på fyra dagar. Tonsättaren har redan skrivit musiken, men författaren har svårt med texten, och försöker använda sånt han skrivit tidigare. De blir avbrutna av prima donnan som anställt av greven, och som kommit dit för att 
Andra akten bygger på Alexader Pushkins poetiska drama från 1832, MOZART AND SALIERI, den enda av hans pjäser som iscensattes under hans livstid, och handlar om den apokryfiska historien att Salieri skulle ha förgiftat Mozart: Salieri har vigt sitt liv åt konsten, med disciplin och ödmjukhet, men inser att han aldrig kommer att komma upp i geniet Mozarts klass, en man som inte verkar ha någon ödmjukhet inför sin begåvning. Det är lite som en ballerina som avstår allt, tränar dagligen, och sen ändå inte är lika bra som nån bakfull brud som inte ens värmer upp innan hon hoppar in på scenen. 
  67 år senare, 1897, blev verket tonsatt av Nikolai Rimsky-Korsakov, med slingor av Mozarts  DON GIOVANNI  och REQUIEM invävda.

En vacker installation i foajén - uppvirvlade pappersark
Jag hade lite blandande förväntningar. Dels har många av de senare produktionerna på Folkoperan inte varit vidare ”folkliga”, utan fått mej att känna mej exkluderad, dum, och där musiken, operan, verkade komma i andra eller tredje hand, efter en ”intressant” läsning.
Men å andra sidan hade man Loa Falkman, en man som bara behöver släppas in på scen för jag ska börja le. Om man talar geni kontra hantverkare, så tillhör han den första kategorin.

Dessutom hade jag sett några av klipp på Folkoperans Youtubekanal, där man lekte med idén om den stora sångaren från kungliga operan som kommer ut till förorten - Söder - för att visa hur man gör. Det är en av de bästa trailers jag någonsin har sett, och även om den inte har så mycket med själva föreställningen, så visar den att detta inte kommer att vara en ”svår” eller ”konstig” föreställning.


Jag hade också - på grund av bristfällig efterforskning - fått för mej att Salieris eget verk skulle avhandla vare sej texten eller musiken är det primära i ett verk. Jag visste vad jag tyckte vad viktigast: texten. Tidigare på dagen hade jag suttit och skrivit om Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE, som jag hade sett på Charing Cross Theater i London, och jag hade kommit fram till att mitt problem med Andrew Lloyd Webbers verk är aldrig musiken: det är att han ofta använder sej av undermåliga text- och manusförfattare. 

Jag förstod inte riktigt varför de hade bytt kön på textförfattaren - från man till kvinna - och på en av sångarna - från kvinna till man - men jag antog att det mer var ett politiskt än ett konstnärligt slut.
Kanske hade jag också önskat att man hade kastat om ordningen på de två dramerna: det första verket är ganska fluffigt där det andra är tungt, och efter att ha sett det andra blir jag lite nyfiken på att höra det första, igen, om inte annat så bara för att höra Salieris musik, nu när jag känner till hans - påhittade - historia.
När jag läser på om de olika verken kan jag tycka att man tappade bollen, lite: 1786 hade Kejsaren Joseph II ordnat en liten tävling på Schönbrunnpalatset i Wien: ett tyskt singspiel framfördes i ena ändan av vad jag hoppas var ett stort rum, och i den andra änden framfördes en italiensk opera, Salieris opera PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE. Vad var singspielet, undrar du? Jo, det handlade om två sångerskor som båda vill ha en huvudroll och den högsta lönen, den hette DER SCHAUSPIELDIREKTOR, och var skriven av Mozart!
Hade det inte varit väldigt intressant att ha börjat med det första dramat: Salieri förgiftar Mozart, och hur sen minns tillbaka till den där kvällen, 7 Februari 1786, då de båda ställdes mot varandra, och i hans minne, framförs båda verken?
Jag antar att det kanske hade blivit en lite för lång, men kanske intressantare kväll?

En svan, en stor gren, böcker, bråte -
och nån som sitter och gömmer sej.
Scenografin är en sån där abstrakt ickevärld, förställande ett ingenting som inte har någon konsekvens. Rollerna befinner sej inte i ett sånt här rum, de är hemma hos Salieri, eller på en bar, men vi, publiken, bjuds på en Pink Box - i motsats till den vanligare Black Boxen - en fullt tidstypiskt klädd orkester, komplett med Rokoko-ruskor på sina huvuden, till vänster, och en massa rekvisita till höger: en svan, en stor gren, böcker, bråte.

Man har kostymer som liksom flörtar med 1700-talet: det är lite som om man gått upp på ett ganska magert kostymlager och plockat lite vad som med god vilja skulle kunna passa in i eran. Det är fullt adekvat, men kanske bara inte direkt spännande. Lite roligt har man i alla fall i första akten med sångerskans stora kjol, stort som ett enmanstält, och i andra akten med ett ugglehuvud. 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan


- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 


Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 


ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront: 

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet. 

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar