Regi Stefan Larsson, Scenografi Rufus Didwiszus, Kostym Nina Sandström Ljusdesign, Torben Lendorph, Peruk och mask Mimmi Lindell, med Alexandra Rapaport, Hans Klinga, Livia Millhagen, Ingela Olsson
Det är kallt. Plötsligt har det blivit vinter, precis när vi börjat vänta oss våren. Himlen är blå, men snön täcker allt, som i en oavfrostad frys. Jag har lagt ut lite fågelmat på balkongen, och när jag tidigare på morgonen sitter och skriver, upptäcker jag att en ekorre sitter på balkonräcket, stirrar på mej och käkar solrosfrön. Innan jag cyklar in till Dramaten går jag ut på balkongen och fyller på med frön, och upptäcker att de duniga drivorna under fågelbordet är tacka av ett müsli-liknande lager solrosskal.
Pjäsen handlar - som så många andra gånger - om en Norénsk familj i sammanbrott: Pappa och Mamma bjuder hem sina vuxna döttrar, den ena är en misslyckad ensamstående servitris, den andra är framgångsrik, gift och barnlös.
Pjäsen kom 1988, samma år som den mycket produktive dramatikerna skrev BOBBY FISCHER BOR I PASADENA och OCH GE OSS SKUGGORNA, som jag för några år såg en produktion av på Dramatens stora scen.
Jag hade förhoppningar om bra, gedigen teater, med kompetent regi och briljanta prestationer. Jag fick som jag ville, men tyvärr, tycker jag, känns dramat inte så allvarligt. Ingen verkar riktigt nå någon annan, speciellt vad gäller de där norenska elakheterna.
Det hela utspelar sej i föräldrarnas smakfullt inredda östermalmslägenhet. I förgrunden; vardagsrummet med skinnsoffor, till vänster, vid fonden, genom en bred skjutdörrsöppning, skymtar matsalen, och till vänster är dörröppningen ut till hallen. Det är högt i tak, ljust, smakfullt och opersonligt som ett hotellrum. Inte ens väggarna har konst, vilket kanske är mer ett nödvändigt val, än ett estetiskt: ett mycket intressant grepp är att projicera filmade sekvenser på väggarna, klipp av de olika rollerna, som likt skuggor som rör sej i rummet, kommer in, går ut, sätter sej, reser sej, ett förflutet som inte skiljer sej från nuet.
Kostymerna är klassiska kläder: kavajer, knutblusar och chanelliknande jackor. Den yngre dottern, som rebelliskt nog bor på Söder, har kofta och t-shirt, men som för att visa att hon inte kan frigöra sej från fina familjen, ser hon ut att vara stylad av Filippa K. Färgerna är dämpade: bara mammans topp är rebelliskt röd.
Vad jag väntar på är någon slags överraskning. Jag ser Norén som mest framgångsrik när han är en svensk variant av Edward Albee, Eugene O’Neill, eller Arthur Miller, men det känns som om de sistnämnda herrarna alltid har en slags utveckling i sina pjäser, en hemlighet som avslöjas. Här händer egentligen ingenting, och det blir heller inte tydligt varför just denna kvällen, av alla de verkar tillbringa tillsammans, ansågs värd att dramatisera.
Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades. Jag minns när Norén började sändas på teve, och hur vi gottade oss åt de elaka replikerna och åt att de som borde ha det bättre inte alls hade det så bra: Resten av Sverige skadegladde sej åt Stockholmsk misär, och Stockholmare gladde sej åt att Östermalmare egentligen verkade ha det värre. Nu känns det lite som om tiden sprungit ifrån den här typen av underhållningsdramatik.
Jag tar också med mej intrycket av hur man har dramatiserat den yngre dottern, hon som känner att livet är skyldig henne något. Vem bär skulden till att hennes liv blev som det blev, för hennes livssituation kan väl omöjligt vara hennes eget fel? En sån roll skulle knappast kunna skrivas idag, i en tid när hur en person upplever en situation anses ge den personen tolkningsföreträde över andra personers intention. Idag, om någon upplever sej inte ha blivit tilldelad sin rättmätiga del, känns det som om de korrekta beteendet från oss andra bara borde vara att be om ursäkt.
Men, slutligen tar jag med mej minnet av Alexandra Rapaport, som den duktiga systern, och hennes leende: mot slutet, när allt gör så ont, och hon kanske inser att inget kommer att förändras, är detta det enda skyddet hon kan hålla upp mot världen: ett perfekt, lite sorgligt, men outgrundligt leende, som nån som kommit fram till att självmord kanske inte är en så dum idé.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan:
Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html
MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern:
Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?
Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html
ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront:
Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet.
Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/aventyret-aladdin-stockholm-waterfront.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar