torsdag 20 september 2018

DON QUIJOTE, Folkoperan, föreställning 30, 18/9 2018


MUSIK Jules Massenet, LIBRETTO Henri Cain, ORKESTERARRANGEMANG Anders Högstedt, SVENSK ÖVERSÄTTNING Mira Bartov, REGI Carl Johan Karlson, MUSIKALISK LEDNING Henrik Schaefer, DIRIGENTER Henrik Schaefer, Maria Badstue, SCENOGRAFI & KOSTYM Magdalena Åberg, LJUS Torkel Blomkvist, MASK & PERUK Therésia Frisk, KOREOGRAFI Ambra Succi, DRAMATURGI Stefan Johansson, MEDVERKANDE Lars Arvidson, Marcus Jupither, Katija Dragojevic, Markus Pettersson, Joaquín Muñoz, Heddie Färdig, Julia Andersson, Axel Arvidsson, Kristoffer Nyman, Davio DI, Jennifer Pacaanas, David Sigfridsson, Malin Wikner, Arash Azarbad, Magnus Billström, Karin Kjellgren, Matilda Wahlund, ORKESTER

Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen. Dels för att jag gillade vad de försökte göra, dels för att jag verkligen gillade regissören. Jag har aldrig sett något han har satt upp, men i somras var jag och min kompis Patti-Li Leuk och såg en slags workshop av den här produktionen, och slogs av hur flamsig och opretentiös han var. Som en slags charmig, roligare Jonas Gardell. 

Visserligen är det genrep, och Lars Arvidson, som spelar titelrollen, måste vila rösten, vilket man har löst genom att låta honom mima till en annan sångare, men det är inte det osäkra, tvekande, eller mindre välrepeterade jag inte gillar. Det är något i föreställningens kärna, i grundkänslan.

 Man har försökt - tror jag - att göra en queer DON QUIJOTE, vilket i sej är ganska intressant. Men man har inte nått ända fram. Relationen mellan de fenomenalt agerade Don Quijote och Sancho Pancha är intressant, kanske för de är de enda jag uppfattar som levande och närvarande i nuet, medan alla andra verkar ha fått en ganska unison personregi. Den kvinnliga huvudrollen, Dulcinea, är ännu en sån där kvinnoroll som är skriven utifrån vad de manliga rollerna behöver: hon ska vara vacker, för att de ska vilja ha henne, och hennes enda ambition, att få tillbaka ett smycke, är mer inskrivet för att huvudrollen ska ha ett mål - att återskaffa det för att på så sätt vinna henne - än som något som verkligen håller henne vaken om natten. Resten av kören och dansarna verkar mer ha fått en slags uttrycksregi: se arg ut, passionerad, farlig!
Diskrepansen mellan hur de två stora manliga rollerna agerar och de övriga, är så stor att jag många gånger funderar på om det finns en mening som jag inte hittar. Ska alla andra föreställa pasticher, parodier, platta, endimensionella klichéer, fantasifoster i Don Quijotes hjärna? 

Vi har fått suveräna platser, jag och min kompis Skäggige Skalman, i mitten, på andra bänkraden, och vi är mätta och belåtna, eftersom vi kommer från en Yumbunsmiddag på Taku-Taku på ekobutiken Paradiset, runt hörnet. Skalman, som på restaurangen klagade på att han var mätt och inte orkade äta upp allt, visade sej efter den avsevärt korta promenaden vara sockersugen, och köpte lite karameller i Folkoperans kassa. Konstigt nog såldes dom i en avsevärt prasslig cellofanpåse, vilket gjorde det lite knepigt att snaska utan att störa.

Verket bygger, eller, kanske man ska säga, är inspirerat av Miguel Cervantes spanska mästerverk El Ingenioso Hidalgo Don Quijote de la Mancha, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, publicerat i två delar, 1605 och 1615, och berättar om en bokmal som läst så många romantiska riddarromaner att han till slut tror att han själv är en riddare. Han rekryterar en enkel bonde, Sancho Pancha, och ger ser ut på äventyr.
Det är från den boken vi fått utrycket Quixotism, en strävan efter ett ideal utan hänsyn till det praktiska, 
Operan har liksom plockat några russin ur kakan, och är en slags wikipediasynopsis: Don Quijote och Sancho Pancha kommer till en liten by, blir charmade av den allcharmande damen Dulcinea - i Cervantes bok var hon en bondflicka från en närliggande by - och hon ber dom skaffa tillbaka ett halsband som blivit stulet av banditer, och när de lyckas dör Quijote av krossat hjärta när hon inte vill gifta sej med honom som tack.

Det är inget superlibretto. Men få libretton är det. Tyvärr tycker jag inte heller att musiken är vidare intressant. 

Scenen är uppbyggd som en slags bred, hög trappa, med plats för hela orkestern - och mannen som för dagen sjöng Don Quijote-rollen - därunder. Från sidorna, som om det hela utspelade sej på en 1700-talsteater, kommer kulissmoln, hämtade, antar jag, ur fransmannen Gustave Dorés bokillustrationer från 1860. Jag gillar den scenografiska greppet att sno lite från trästick, men jag är inte helt på det klara med varför det inte fullföljts i kostymerna, som i många fall verkar komma från en helt annan föreställnign, kanske en After Dark-uppsättning, och till skillnad från Dorés stick blir dom sorgligt opersonliga, eftersom alla är identiskt kostymerade.

En av mina favoritböcker är Anita Loos’ Gentlemen Prefer Blondes, från 1925. Det är en slags komisk dagbok skriven av en mycket dum men vacker blondin vars enda verkligt stora intresse är diamanter. 

1949 hade musikalversionen premiär på Broadway, med musik av Jule Styne (GYPSY, FUNNY GIRL, SUGAR) och med Carol Channing (HELLO DOLLLY) i huvudrollen, men när den blev film 1953, var det Marilyn Monroe som spelade den ikoniska blondinrollen. Det är ingen superfilm, även om jag känner många bögar of a certain age som kan den utantill. Det mest kända numret ur den är givetvis Diamonds are a Girls Best Friend, ett nummer där Marilyn i ett fuchsiarosa, axelbandslöst fodral, matchande operalånga handskar och breda strassarmband, halsband och örhänger, lyfts upp och ner för en massa breda trappavsatser av onödigt många frackklädda män. Madonna lät sej inspireras av numret till sin Material Girl, liksom Rachel Bloom i numret The Math of Love Triangles i tv-serien Crazy Ex-Girlfriend.







När nu Dulcinea - en kvinna vars enda tydliga dramatiska funktion är att hon är vacker och vill ha ett smycke - kommer ut i en exakt kopia av denna klänning, på en scen som klart påminner om filmens - trappor och avsatser - så börjar jag givetvis förvänta mej någon slags skörd för en så avancerad sådd. Men den kommer inte. Kanske har det funnits en idé som har tvingats strykas, kanske känner man att klänningen i sej är tillräckligt mycket en kommentar, men lite snopen och besviken blir jag. Och jag sitter länge och funderar på varför man har en Marilynklänning, men sen inte fullföljer med en Marilynfrisyr. 

Jag träffade en gång en kvinna på en fest, som sa: ”Jag är precis som en bög: jag älskar karlar och kuk, glitter och glamour, snusk och snygga kläder”. 
Jag log och drog vidare. 
En annan gång kom några arkitektstudenter hem till min lägenhet för en skriva en avhandling - min lägenhet var inte med för att den var exceptionell på något annat sätt än att den var en tvåa i vilken det bodde en person - och en av de straighta männen, som läst i någon avhandling att pärlor i konsten ansågs symboliserade manlig säd, frågade mej om detta var meningen med mina många pärldraperier. 
Jag nekade till någon djupare mening.
Men detta är en föreställning som skulle kunnat ha regisserat av dessa människor. Av nån som står utanför, men vill in. Som är fascinerad av allting Bögigt, men ser det hela utifrån. 
Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”

Man har till exempel förvandlat rövarna som stulit Dulcineas smycke till ett gäng läderbögar, och det är ett roligt, om än lite förbluffande grepp. Varför? Varför ska denna subkulturs utstyrsel användas för att illustrera laglöst utanförskap? Jag förstår att det inte är illa ment, men när bovarna lämnar tillbaka smycket och ångrar sej, så undrar jag vad exakt det är man i produktionen menar att bögarna ska ångra? Kanske, om de hade getts lite större utrymme, om man till exempel låtit dom leka med smycket, klä ut sej i drag och imitera Dulcinea, då hade det funnits någon slags logik, men nu blir det bara ett slags maskerad. Jag saknar något slags ansvar.

Det mest intressanta är förhållandet mellan Don Quijote och Sancho, som ageras på ett helt annat plan, bildligt och bokstavligt. Där de andra i föreställningen ofta håller sej långt upp i trapporna, förblir de två männen ofta längst ner, nära publiken. Det är nästan som om dom lånats in från en annan produktion.

Det blev en föreställning som lovade mer än den höll.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

EVA & ADA, Teaterverket:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  


BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)