A WOMANS TOUCH
Det har hänt någonting med mimarna, och det har hänt något med dragkingsen, kvinnorna som spelar män. Kanske var det länge sen det hände, men det känns som om dom plötsligt har blivit hur bra som helst, mimarna och dragkingsen. Från att förut ha varit parodier, schabloner med dildos i byxorna, påmålade mustascher och buffligt sätt, har dom de senaste åren smugit sej in en sofistikering, ett djup, något som tjänar på att en kvinna spelar en man. Något som tillför något av det kvinnliga ögat, en kvinnas sätt att se? Ett djup? En nakenhet?
Och mimarna är mycket långt från Marcel Marceau, gång i motvind och osynliga kuber.
På scenen: en stor rektangulär låda, stor som en kista, en busskur, en säng. Ett barn föds. Vi möter pappan: våldsam och aggressiv. Vi möter mamman, alkoholiserad. Vi möter barnet, sonen, en sån där som inte har en chans, och som tar den.
Berättelsen avbryts av en röst som undrar vad detta har med saken att göra. Någon ligger på ett sjukhus, grovt misshandlad, kämpande för livet, och rösten vill veta vad som har hänt. The Usual Suspects, anyone? Keyser Söze, anyone?
Det handlar om att höra till, att få vara med, om vänner, och om ensamhet. Om att offra och offra sej.
Denna föreställning var ren njutning och en masterclass i smakfulla val, från musik, till kostym, scenografi, projektioner, mask, den nästan filmiska dramaturgin och det mycket fysiska berättandet.
Vad var det egentligen som hände?
Jag vet.
Men hur gick det sen?
Ingen vet.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. "
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar