KONST OCH KOMMERS
”Jag tycker det är väldigt svårt att se vem som ska bli nåt,” säger en av tanterna, senare på dagen.
”Jag tyckte bättre om den här än om den här,” säger den andre och pekar i programmet. Den första kikar genom sina läsglasögon:
”Det gjorde jag med. Den där tyckte jag väldigt bra om. Tydligt och bra. Begåvat.” Så suckar hon: ”Men det är så svårt att veta. Man kan liksom inte veta…”
Vi sitter och väntar på att tiden ska gå, i en korridor på STDH, jag och dom, och några andra.
Först fattar jag inte vad dom pratar om, men sen förstår jag: dom pratar om vem av avgångseleverna som ska lyckas, slå igenom, gå till världshistorien, eller bara kunna försörja sej på sin konst. Dom, tanterna, försöker liksom pricka in vilka vinnarna är, precis som om dom vore på Solvalla, eller några av koristerna i Ascotscenen i My Fair Lady.
Uppe vid kassan inne i T-huset hänger bildbevis på väggarna: foton från avgångsklasser från decennier tillbaka. Här kan man klart och tydligt se vilka som lyckats, och vilka som man aldrig hört talas om igen. Det är en grym värld, världen av Konst och Kommers. Sälja sej själv, utan att sälja sej själv. Eller bara sälja sej.
Det är den världen som David Arnesen driver med i sin föreställning Flimrande Frihet. Han gör en slags nidbild av sej själv som en självupptagen, karriärsinriktad skådespelarelev, en sån där som vill bli ”Stjärna”. En sån som inte ser roller som något intressant i sej, utan som klätterpinnar på en karrärsstege.
Det börjar med att vi hör ljudet av hur han avslappningsrunkar innan föreställningen, och viskar ord som Persbrant, Dramatens Stora Scen och Lena Endre. Han befinner sej bakom kulisserna, och tror att det är en tom salong. När han sen sprutar, kommer runt hörnet, och möter oss, publiken, följer en dryg timme av pinsamheter. Inget går som han har tänkt sej. Scenografin är fortfarande borta på Dramaten, vilket gör att han inte kan börja, utan får istället försöka underhålla publiken så gott det går. Han spelar piano. Han spelar gitarr. Han sjunger. Han trampar i verbala klaver, gång på gång, och man sitter bara och önskar att hans karaktär kunde ta ett djupt andetag och börja om.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Jag vet inte vilken historia som är mest intressant."
Två tanter slår sej ner vid nästa bord och börjar packa upp sina matlådor.
”Jag tyckte om den,” säger den ena.
”Jag tyckte också om den,” säger den andra, som om den första antytt att den andra inte tyckte om den.
”Det fanns en enkelhet.”
”En enkelhet, ja…”
TO FROM RUSSIA WITH LOVE av Klas Lagerlund på STDH.
"Så kommer bilderna av misshandeln. Jag blundar inte. Jag tittar. Jag är vittne. Jag har sett. Inte så mycket offren, som förövarna. Jag har sett vad ni har gjort. Jag har sett vad ni gör. Jag ryggar inte för hatet. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar