A ROSE BY ANY OTHER NAME.
”Jag funderar på att ge dej ett nytt namn,” säger jag, och tar ett bett på min rödbetsfritata.
”Jag vill inte ha ett nytt namn, jag är Aloe-Vera,” säger hon, och tar ett bett på sin rödbetsfritata. Nej, förresten, hon käkade tandorilax. Vi har precis pratat om healing, och om kolrenat vatten.
Det är sen eftermiddag, en lördag, vi sitter på Systrarna Voltaire, i källarplanet på PUB-huset, och dom stänger snart, så vi är ganska ensamma.
”Jag vet inte,” säger jag, lite oengagerat,”jag vill gärna använda namnet Pleurisy Hansson. Eller Singoalla Serpentin.”
”Jag vill inte vara nån jävla Pleurisy, jag vill vara Aloe-Vera. Och så tycker jag inte om att du skriver mej som att jag svär hela tiden. ”
Jag häller upp vatten ur Brita-kannan som står på bordet:
”Men jag har tänkt att om jag använder olika namn så verkar det som om jag har en himla massa vännner, istället för dom fem-sex stycken jag i verkligheten har,” gnäller jag.
”Det bryr jag mej inte om, jag vill vara Aloe-Vera,” säger Pleurisy Serpentin, och hugger in så det slafsar om laxen. ”Och så skriver du inte det här så att jag låter vresig.”
”Vresig?” Jag biter i min hummusmacka och låtsas inte förstå vad hon menar.
”Ja. När du skrev om mej när vi körde på parkeringen på Öland verkade det som om jag arg, och det var jag inte alls.”
”Du var ganska arg…”
”Jag var lite irriterad. Vi hade kört fel, och jag var lite irriterad. Du fick mej att verka som om jag var en surkärring.”
”Du blir ganska irriterad när du kör bil…” försöker jag.
”Vi hade ju kört fel! Det var klart att jag var irriterad!” snäser Brutilla Amalgam. ”Och så byter du inte namn på mej.”
Jag är tyst, men jag lovar ingenting.
Vi är på väg till Dansens Hus, och den irländska gruppen Fabulous Beasts produktion Rian. Selma Halmhatt har läst på lite, och jag har läst på lite, och vi försöker bräcka varandra med vår högst begränsade kunskap.
”Dansgruppen heter Fabulous Beast,” säger jag. ”Från Irland.”
”Och föreställningen heter Rian, som betyder märke, eller spår, eller nåt sånt,” säger Pomperipossa Nylén.
”Och musiken är hämtad från en skiva, som heter samma sak.”
”Av… nån som heter nånting som jag inte vet hur man uttalar, från Hothouse Flowers.”
”Säg en Hothouse Flower-hit,” uppmanar jag, för jag har ingen aning om vilka dom är, och anfall är ibland bästa försvaret. Bianca Kravatt ser på mej. Hennes blick är helt tom. Hon försöker inte ens fejka att hon kan några hitar, men inte kommer på någon, just nu, som jag skulle ha gjort.
”Är dom fortfarande aktiva?” undrar jag.
”Jag tror inte det. Eller?”
”När var det dom var aktiva?”
”Det var väl ett tag sen?” Listerin Fransson tar upp sin iPhone och börjar googla.
”Åh, ja, just det,” säger jag, plötsligt, för jag kommer på en sak. Jag tar upp min väska och börjar rota runt i den.
”Den är snygg, den där väskan,” säger Melitta Kardborre, som har tittar upp från sin telefon och pekar på min grå axelväska.
”Ikea,” säger jag i förbifarten, och tar upp mitt block och en bic.
”Jag vet,” säger Chriminella Sortie, ”jag var med när du köpte den. Hothouse Flowers slog igenom 1985 och är fortfarande akiva.”
”Den är skitbra, köp en sån, du kommer inte ångra dej mer i hela ditt liv,” rabblar jag, lite okoncentrerat, och menar väskan. ”Det var tidigt,” fortsätter jag, och menar årtalet, och viker upp blocket på en tom sida. ”Okej: jag tänkte att vi ska tänka på fem saker när vi ser föreställningen.”
”Jaha?”
Vi tittar på varandra. Jag har inte riktigt tänkt lägre än såhär: Jag har tänkt att vi ska tänka på fem saker, men jag har inte tänkt ut vilka dom fem sakerna är.
”Om den här föreställningen var en grönsak, vad skulle den vara?”
”Okej,” säger Estrella Kautchuk.
Jag skriver ner mina förslag:
”Och om den var en plats i Stockholm? Och om den var en t-shirt, vad skulle den ha för tryck?” fantiserar jag. ” Och om den vore ett sätt att dö…”
”Ett sätt att dö?”
”Ja?”
Hon fattar.
”Någonting i en bokhylla, eller i en hylla över huvudtaget?”
”Okej.”
”Okej?”
Okej. Vi reser oss. Nu är vi redo för lite Irländsk vad-det-nu-kan-vara.
På Project Runway säger dom ofta att dom inte gillar gröna klänningar. Jag vet inte om det bara har att göra med att man inte vill ha dom på omslag på tidningar, där jag har hört att dom aldrig använder grönt, för det gör tydligen att upplagorna säljer förvånansvärt dåligt. Och när jag tänker efter är det väldigt sällan någon dyker upp i en grön galaklänning, om dom inte är rödhåriga.
Varenda bild eller filmsnutt jag har sett från Rian är kryptonitgrön. Strålande grön. Som en scen belyst genom ett smaragdgrönt filter. Som dom första grässtråna efter vintern. Som löv som precis slagit ut. Jag vet inte vad jag förväntar mej, förutom något fräscht och friskt.
När vi kommer till Dansens hus, jag och Papagena Fransson, är vi lite tidiga. Det pågår en utställning i den nedre foajén, Strutt Your Stuff, med filmade verk av Sanford Biggers, Keith Haring, Judith Hopf, Yvette Mattern, Adrian Piper och Ina Wudtke. Det handlar om dansstilar med rötter i den afroamerikanska kulturen. Vi blir sittande framför Ina Wudtkes The Swing Lesson, en film om hur hon lär ut en dans i en galleria, men det är en dans till en specifik sång, som handlar om hur en stadsdel tas över av kapitalet. Vi sitter hela filmen igenom, med hörlurar på, och Brunhilda Oskarsson, som har ett förflutet inom amatördans, lär sej till och med delar ur koreografin. Jag skrattar mest.
Vi hinner med en kaffe. Rosmarie Teflon köper en liten burk pringles, och jag kostar på mej en påse sötade popcorn för 25 kronor påsen. 25 kronor för en Gott & Blanadat-stor påse popcorn kanske låter väldigt mycket, men dom är så goda att vi nästan omgående slukar den första påsen, och Ludmila Overall vankar bort till kassan och köper en till. Vi har halva påsen kvar när det ringer in, och vi häller över resten i den tomma pringlesburken.
Så går vi in och sätter oss, och mumsar på våra popcorn försiktigt, så att folk inte ska tro att vi tror att vi är på nån jäkla bio. Vi har fått dom bästa platserna i salongen, tycker vi nog. Annelie Gardell, konstnärlig ledare för Dansens Hus, kvällen till ära helt klädd i grönt, kommer upp på scenen och pratar lite om föreställningen vi ska se. Hon avslutar med att lova att vi inte kommer att blir besvikna, vilket vore kaxigt, om det inte vore sant. Vi twittrar och instagrammar och facebookar, och så stänger vi ner telefonerna, drar igenom de olika kategorierna i mitt block, och så släcks ljuset i salongen, och scenljuset går upp.
Fonden är greenscreengrön, och välv, som duken på Cosmonova. Framför det, på ett rundat podie, lite som den uppbyggda manegekanten på en gammaldags cirkus, står stapelbara stolar, som hämtade ur ett offentligt rum, en skola, en aula, någon slags sal. Och instrument. En harpa. En flygel. En säckpipa. Gitarrer. Trummor. Fioler.
Och dansare.
Och musiker.
Erich Segals bok Love Story börjar:
What can you say about a twenty-five-year-old girl who died? That she was beautiful. And Brilliant. That she loved Mozart and Bach. And the Beatles. And me.
Det är svårt att tala om det man älskar. Det blir en massa tomma superlativ staplade på varandra: Underbar, jätterolig, fantastisk, vacker, härlig. Det är mycket lättare att vara specifik när man inte tycker om något.
Det hela har en känsla av en folklig fest. En fest för dansare och musiker. En fest där musikerna plötsligt plockar upp sina instrument, och skapar något tillsammans, och en fest där dansarna bara börjar dansa.
Jag tror faktiskt aldrig att jag har känt sån glädje från en scen. En sån, inåtvänd, lycklig glädje. En glädje som inte hänger på att vi, publiken, samtycker. Dom litar på att om dom känner glädje kommer det att smitta av sej till oss. Jag har sett flera Up with People-liknande föreställningar där glädjen liksom aktivt skjuts ut i publiken, men här är det nästan så att vi böjer oss framåt för att få oss en släng av sleven.
Dansen känns nästan skapad i stunden, och har förutom det moderna, flytande, virvlande, antydningar till irländsk jig, ringlekar, och en doft av riverdance.
Kvinnorna är klädda i olika gröna, enkla, småmönstrade, knälånga skjortklänningar i bomull, vita nedhasade stumpar och låga knytskor. Jag tänker 40- 50-tal. Krigstider. Männen har grå kostymer, vita skjortor, slipsar, hängslen. Arbetare som har klätt upp sej.
Allt bygger från början på Liam Ó Maonlaís skiva Rian, som kom 2005, och han är själv med på scenen, och spelar, sjunger, och dansar, och jag vet inte om de övriga dansarna är väldigt korta, men den skäggige kompositören är nästan Hagrid-lång jämfört med dem.
Det finns ingen egentlig handling. Det handlar om känslor. Glädje, flört, livsglädje, passion. Positiva, vackra, svettiga känslor. Och lite poesi.
Musiken är en slags blandning, på något sätt. Jag, som vet att upphovsmannen kommer från Irland, skulle nog säga att det låter irländskt, men om någon sagt att kompositören och muskerna kom från Sydafrika skulle jag inte tycka det var konstigt. Det låter som musik skapad tillsammans med dansarna, tillsammans med de andra musikikerna. Några har text, men de flesta är instrumentala.
När vi har klappat händerna så att dom domnat, busvisslat och stampat i golvet, och det är tyst i auditoriet, vänder sej Lisbet Hartass till mej:
”Jag vet grönsaken och platsen i Stockholm, och sättet att dö, vilka var dom andra?”
”Nånting i en bokhylla och trycket på en t-shirt?”
Hon tar in det och tänker efter, och så plötsligt, kraftigt, som när man hasplar ur sej en hemlighet man inte kan hålla inne med:
”Tack så hemskt mycket för att jag fick följa med på det här. Jag älskar säckpipor!”
Vi plockar ihop vårt pick och pack och börjar tränga oss ut. Brynhilde Schatull försöker förklara varför hon älskar säckpipor, och har frågor om en konstig slags 6-strängad gitarr som jag inte ens lagt märke till.
Ute i foajén, på väg uppför trappan, möter vi en tjej med rakat huvud, nedspringande. Jag hinner tänka:
Hon ser ut precis som en av dansarna, innan jag inser: Hon är en av dansarna! Hur fasiken han hon hit ut? Och vad gör hon här?
Vi följer henne med blicken och ser hur hon rusar fram till en av de permanenta diskarna, bakom vilken det står en man och säljer något. Hon går bakom disken, och ler mot den förste personen som står i kö.
”Jag kommer snart,” säger Mitella och försvinner mot disken. Jag tar upp min anteckningsbok och börjar på frågorna, för jag har inte, som vissa andra - host, host, Titti Sjötomt - tänkt på det vi skulle tänka på under föreställningen.
Citronella Clausul kommer tillbak, lycklig som en hundvalp. Hade hon haft en svans hade hela hon vickat:
”Jag köpte två skivor! Och jag fick veta namnet på gitarren! Det är en bouzouki, tydligen.
Vi pratar om föreställningen, nästan lite berusade, och stannar ute på gatan.
”Okej,” säger jag, och fiskar fram min lilla anteckningsbok. Vi samlar oss. Det här är allvarliga saker.
”Om den här föreställningen var en grönsak, vilken grönsak skulle den vara?”
Rasputina tvekar inte en sekund, hon har uppenbarligen tänkt igenom det här:
”En vattenmelon.”
”Varför?”
”För att den är söt, svalkande, man vill alltid ha mer och man kan aldrig få för mycket.”
Det här är roligt.
”Jag,” säger jag, ”tycker den är som fänkål. Fräsch, och med en oväntad smak.”
Jag läser i boken:
”Om den var en plats i Stockholm?”
”Vad heter det där uppe på Söder, vid Hermans och Hälsans Hus?”
”Fjällgatan?”
”Fjällgatan. För att det känns som gamla, enkla men vackra arbetarkvarter. Vackert och enkelt. Och lite arbetare, liksom.”
Lobelia Tessin tittar på mej för att höra mitt förslag.
”Du vet Tantolunden?”
”Ja?”
”Det ligger ju liksom ett slags berg där, eller en höjd, eller vad man ska säga?”
”Ja?”
”Jag åkte segway dit upp på en svensexa, en vår för några år sen. Den här föreställningen är precis som när man rundar den sista kröken och man anar utsikten genom de gröna grenarna. Plötslig skönhet, liksom.”
”Vad var det sen?”
”T-shirt med tryck.”
”Let the Flow Grow, eller Come Flirt With Me, Eller Flow and Flirt. Nånting med Flirt. Och Flow.”
”Min t-shirt är orange, och det står Wet by Sweat på den.”
”Sen?”
”Om den vore ett sätt att dö.”
”Drunkningsdöden. I ett stort hav. Och en stor båt. Lite som Titanic.”
”Jag har också drunkningsdöden!”
Vi skrattar, och börjar gå nerför gatan, mot LO-borgen och Norra Bantorget. Jag fortsätter:
”Men min är en stillsam drunkning, i en damm, med näckrosor…”
”Men min är en stillsam drunkning, i en damm, med näckrosor…”
”How very Monet…”
Någon eftersläntrande publik går förbi, och tittar konstigt på oss och undrar antagligen varför vi pratar om drunkning med en sån positivism.”
”Det sista är en sak i en hylla.”
”Jag vet. En aftikansk mask, tänkte jag,” säger Eulalia Kanot.
”Varför?”
”Det bara kändes så?”
”Okej. Jag har en växt. Såna där plättar i luften, eller ärtor på en snöre, eller vad dom heter.”
Leken är slut. Vi är ganska nöjda. Vi är framme vid torget, och ska åt olika håll. Jag får en kram:
”Tack, så jättemycket för att jag fick följa med!”
”Tack för att du ville följa med.”
Aloe-Vera kan inte låta bli:
”Jag bara älskar säckpipor…”
Jag ler, och vinkar hejdå:
”Jag vet…”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Det börjar med buller och bång, med svarta, guldglittriga höftskynken och mycket hud, och jag hade inte alls väntat mej det här. Jag hade väntat mej Cha-cha-cha, fjädrar, frisyrer som verkar stylade med tapetklister och lite för mycket make-up. Jag hade väntat mej avancerad Finlandsfärjeunderhållning. Inte det här.
”Det påminner lite om Vulkanscenen ur Showgirls,” viskar Kazaky-fan No.1, och jag håller med."
Låter det intressant?
Här är resten:
"Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer. "
Låter det intressant?
Här är resten:
Det är minnen från en bortregnad föreställning i Vitabergsparken."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar