VÄND DOM ALDRIG RYGGEN
Jag har aldrig förut tänkt att skulderblad kan vara vackra. Eller roliga. Att dom kan hoppa, fara, gnida, nästan röra sej oberoende av varandra.
Vi sitter på STDH, jag och min kompis Abercrombie Clone, lite jet-laggade. Vi har precis sett en föreställning, och rest oss, nästan innan applådtacket var över, och rusat över gården, fram till kassan, prickat av oss för nästa föreställlning, och här sitter vi nu, beundrande en ryggtavla.
Till vänster står en slags droppställning som tjänar som klädhängare för ett vitt linne och en slags vit trikåkofta. Sjukhuskläder, känns det som. Till höger en slags omklädningsrum, eller bås, en metallställning med tyger som går att dra för, men lågt, så att den som står inne i båset syns från bröstet och uppåt. Det är i detta båset, med ryggen mot oss han står, och låter sina skulderblad dansa i takt med musiken.
Det handlar om att komma ut. Det handlar om att våga ta steget. Det handlar om att våga synas, trots allt. Om klubben Eldorado, där - precis som på Kit-Kat-Club i Cabaret - allt kan hända.
Flera gånger blev jag rädd att jag visste precis vart denna historien var på väg, men den avvek alltid, in på en mer intressant väg.
Vi får följa en kille från sen småstad, som kommer till en storstad, på jakt efter ett liv. Första besöket på gayklubben, andra besöket, och så steget över till levande inventarie, kärlekstörst, sökande efter sex. Ensamhet. Och för sent förstår vi att det inte handlar om oss, här, utan om dom, där, om dom som försvann, flydde, internerades. Men det är egentligen ingen skillnad. Det kan bli lika lätt bli vår historia.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
LEVANDE VATTEN, på STDH
"Framme vid STDH, Stockholms Dramatiska Högskola, kedjar jag fast min cykel vid stället, nästan lite som en cowboy som hoppar av sin häst och släntrar in på en saloon, känns det som, tills jag ser mej själv i reflektionen i en glasruta: en rosaflåsig, knubbig farbror i regnställ och med stora hörlurar under luvan. Folk borde peka finger: nånting förunderligt har kommit till stan. "
Låter det intressant? Här är resten:
GUDSHJÄLMEN på Riksteatern i Hallunda:
"Det är som om du säger att du inte tror på spöken. I och med att det finns ett ord för spöken så finns dom ju. Även om man inte tror på dom, är övertygad om att dom inte finns, så kan man, om ordet Spöke plötsligt dyker upp i Charader, säkert göra en adekvat visuell illustration av ordet.
Visst är det lite kul? Jag hade liksom ingen aning om att man kunde hitta på saker genom att säga att man inte tror på dom. Om jag säger att jag inte tror att det finns koboltblåmagade apelsinidisslande Ruffelstinkopater i landet Sletzovakien, så har jag, genom att säga att dom inte finns, skapat dom. Man får lust att säga att fler saker inte finns, bara för att få dom att finnas, eller hur?"
Låter det intressant? Här är resten:
LOLITA, på Kulturhuset Stadsteatern:
"På den gamla goda tiden, innan Vasateatern stängdes och svaldes av ett hotell, spelade man Edward Albees pjäs Geten, eller Vem är Sylvia? Det är en för publiken väldigt krävande pjäs om en man som blir förälskad och lämnar sin familj för en get. Japp: Tidelag så det stänker om det. Jag satt i salongen och försökte förstå. Det handlar om en alternativ livsstil, javisst, och det hade varit så mycket lättare om han istället för ett djur hade fallit för ett föremål:
”Mamma, pappa, jag är kär i en stol. En gungstol. Hon heter Viktoria och hon vill gifta sej med mej.”
Eller, vad är det nu man kallar såna som blir förälskade i Berlinmuren och Eiffeltornet? Objektofiler?
”Älskling, när du läser det här har jag lämnat dej för Ölandsbron. Han kan ge mej så mycket mer än du kan, och det känns som om han, till skillnad från dej, är på väg någonstans.”
Det har jag lättare att förstå: jag är själv lite svag för New York. "Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar