NÅGON VAKAR ÖVER DEJ
På tunnelbanan, någonstans mellan Aspudden och Skärholmen, tänker jag plötsligt:
Är det verkligen till Hallunda jag ska? Eller ska jag stiga av här - var det nu är jag är - och vända och åka in igen?
Jag är på väg ut till Riksteatern, och genrepet av Gudshjälmen. Dagen innan har jag köpt DN, med bilagan om höstens premiärer, och i den läser jag nu att man har premiär på Södra Teatern. Men det brukar ju alltid vara ute i Hallunda? Och kanske är det så att man alltid genrepar därute, eftersom man inte vet hur det kommer att se ut i andra städer. Det är ju trots allt en turnerande verksamhet?
Men å andra sidan brukar man väl ha genrep där man har premiär, om man kan, och det är ju inte så långt till Södra Teatern? Närmare, faktiskt, i de flesta fall.
Ska jag in till Söder eller ut till Hallunda? Jag är visserligen ute i god tid, men om jag åker hela vägen ut, och det sen visar sej att jag ska in till Slussen, då finns det inte en chans i Helsingfors att jag hinner in till Södran. Jag messar min kompis Candela Liljeholmen, kvinnan som har bjudit in mej, men jag får inget svar. Kanske är hon ute på Turné? Kanske håller hon i denna stund på att hänga ljus i någon församlingslokal i främlingsfientliga Borlänge, och mitt mess bara stör?
Jag, ganska trött och besviken på val, på väljande, väljer att stanna på tuben och ta konsekvenserna. Missar jag det, så missar jag det, tänker jag. Det är inte hela världen.
Men jag vill ju inte missa det…
Jag gillar Hallunda Centrum. Det är lite som ett monument över en förlorad framtidstro. Som om 80-talet gjorde en u-sväng här, men glömde meddela vilken väg man tog. Jag går runt inne på Hemköp och önskar att man hade lika varierande varor inne på Mariahallen.
När jag kommer fram till Riks möts jag av en välkomnande, avprickande kvinna som meddelar att, jo, det är här ute man ska ha sitt genrep. Jag pustar ut, nästan lite besviken, och sätter mej i en soffa. Snart kommer elever från Kulturama som också ska se föreställningen, och jag sitter och tjuvlyssnar deras prat om teater, och på hur en kvinna vars dotter fått sin telefon stulen ringer till SL och försöker räkna ut med vilket tåg och i vilken vagn dottern satt. Jag hade ingen aning om att man hade övervakningskameror inne i vagnarna, men så åker jag ju väldigt sällan.
Så är det dags, och vi går in och sätter oss. Innan det börjar kommer regissören Linus Fellbom ut och pratar lite, och jag inser att jag blandat ihop honom med Linus Thunström, chef för Uppsala Stadsteater, och har undrat hur det kommer sej att han börjat regissera för Riks.
Fellbom kör det vanliga genrepspratet om att dom kanske kommer att bryta, och presenterar sufflören, Maude, som - mej veterligen - inte behövde ingripa under föreställnignen.
Scenen är en 35-40 centimeter upphöjd rödmålad kvadrat, bestående av flera uppenbara små moduler, varav några kan höjas och sänkas, för att bilda podium, eller sittplatser, eller gravstenar. Till synes mycket enkelt, och mycket effektfullt. Modulerna är rödbrunmålade, melerade, skuggade, och liknar en slags kakelplattor man kan hitta i tunnelbanan eller inom 70-talsestetiken. Svart tung sammet genom vilken man kan försvinna omger platsen runt scenen.
Det handlar om Agneta, mor, maka, professor och naturalist. Naturalist? Japp: det är inte så att hon tycker om att springa omkring naken, vad hon menar med naturalist är någon som inte tror på någon gud. Hon tror på vetenskapen. Synliga bevis, och allt det där.
En ateist tror inte på någon gud, en agnostiker anser att vi inte kan veta om det finns någon gud, lika lite som vi kan bevisa att det inte finns någon gud, men en naturalist, en naturalist är verkligen hard core. Dom anser, att även om man säger att man inte tror på någon gud, så erkänner man med det uttalandet att det finns något som kallas gud, även om det bara är ett ord, ett substantiv.
Det är som om du säger att du inte tror på spöken. I och med att det finns ett ord för spöken så finns dom ju. Även om man inte tror på dom, är övertygad om att dom inte finns, så kan man, om ordet Spöke plötsligt dyker upp i Charader, säkert göra en adekvat visuell illustration av ordet.
Visst är det lite kul? Jag hade liksom ingen aning om att man kunde hitta på saker genom att säga att man inte tror på dom. Om jag säger att jag inte tror att det finns koboltblåmagade apelsinidisslande Ruffelstinkopater i landet Sletzovakien, så har jag, genom att säga att dom inte finns, skapat dom. Man får lust att säga att fler saker inte finns, bara för att få dom att finnas, eller hur?
Okej, vi börjar om. Agneta är en militant, rabiat naturalist i övre medelåldern. Hon är gift med Harry, en judisk man som först inte vågat bekänna sin tro för henne, och som utan hennes medgivande lät omskära deras son, Tomas, nu en vuxen advokat, som är tillsammans med Ruth, en agnostiker.
En dag berättar Tomas att han vill sluta som advokat och istället bli präst, och hela Agnetas värld rasar. Hur kan hon, en respekterad professor, känd för sin naturalistiska hållning, ha en religiös son? Hon anser att religion är roten till allt ont, och Tomas anser att man inte kan utrota religion, men man kan skapa en bättre religion.
Gudshjälmen är en hjälm som stimulerar olika center i hjärnan för att simulera guds närvaro. Pjäsen börjar med att Agneta deltar i ett psykologiskt experiment där hon måste bära hjälmen. När sen Tomas dör i en religiös terrorattack, tycker hon sej få kontakt med honom genom hjälmen. Kanske är det så att även om det inte existerar någon gud, så existerar en längtan efter en gud? Hennes behov skapar en gud, inte tvärtom.
Pjäsen har en ganska enkel handling, som gjord för teve, även om tematiken är sofistikerad, men jag lyckas i alla fall trassla in mej. Det känns som om det fattas en scen. Som om man strukit något. Jag saknar kontinuitet i de psykologiska experimenten.
Det är roligt och rörande, även om man kanske i första delen anslår ett lite väl komiskt förhållningssätt, och trycker lite väl emfatiskt på de humoristiska tangenterna. Någonstans, två femtedelar in i föreställningen, slutar man skämta till det, och det blir plötsligt väldigt intressant. Jag önskar att man kanske hade kunnat gräva lite mer i de inbördes relationerna, låta karaktärerna känna lite mer, mitt i allt pratet.
Per Burell gör en fin insats som den varma, trygga, älskande fadern och partnern som står lite vid sidan om, inte riktigt delaktig, men deltagande.
Kostymerna är stiliga, rena, tydliga och mönsterfria. Man rör sej inom det sobra, diskreta, skandinaviska. Tänk Filippa K, Hope, eller Tiger.
Regissören har valt att översätta, transponera pjäsen till svenska förhållanden, och jag tycker det gör den mindre intressant. Eller; jag köper det inte. Trots att man har bytt ut alla namn till mer svensk-klingande, och skrivit in svenska referenser, så tänker jag aldrig för ett ögonblick att detta utspelar sej i Sverige. För mej blir det näsan bara störande. Det känns lite som att sitta och titta på en svenskdubbad film.
Jag tycker inte ens om den svenska titeln. Gudshjälmen ger mej liksom ingen bild. Jag vet inte om det är en barnföreställning, nånting av Kristina Lugn eller en fornnordisk saga. Kanske Gudahjälmen? Nej. Gudarnas Hjälm? Kanske Guds Viskningar? Gud Viskar? Eller Vad sa du? Döva Böner? Du Måste Finnas?
Nej, nu fånar jag mej.
I originalet heter Agneta Grace, ett mycket laddat namn för någon som inte har en tro. Divine Grace, Nåd, finns som uttryck inom de flesta religioner, och Grace, på engelska, betyder ju bön. För att inte tala om de grekiska gracerna.
Gudshjälmen finns att hitta under två engelska namn: On Religion och Grace, och den hade premiär 2006 på Soho Theatre i London. Den är skriven av Mick Gordon, en man som i skrivande stund är producent och/eller regissör till över hundra pjäser, och författare till tolv, och A.C. Grayling, en brittisk filosof och författare av 30 böcker om filosofi, född i Rhodesia, nuvarande Zambia.
När jag sitter på tunnelbanan på väg in i framtiden ler jag lite, för mej själv. Dels för att jag tyckte mycket om föreställningen, som gett mej flera saker att tänka på, och dels för att jag insett att jag är övervakad. Om någon nu sitter och tittar igenom ett band på jakt efter telefontjuvar vill jag att dom ska se att jag i alla fall hade trevligt på min resa. Och att jag är oskyldig.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"På den gamla goda tiden, innan Vasateatern stängdes och svaldes av ett hotell, spelade man Edward Albees pjäs Geten, eller Vem är Sylvia? Det är en för publiken väldigt krävande pjäs om en man som blir förälskad och lämnar sin familj för en get. Japp: Tidelag så det stänker om det. Jag satt i salongen och försökte förstå. Det handlar om en alternativ livsstil, javisst, och det hade varit så mycket lättare om han istället för ett djur hade fallit för ett föremål:
”Mamma, pappa, jag är kär i en stol. En gungstol. Hon heter Viktoria och hon vill gifta sej med mej.”
Eller, vad är det nu man kallar såna som blir förälskade i Berlinmuren och Eiffeltornet? Objektofiler?
”Älskling, när du läser det här har jag lämnat dej för Ölandsbron. Han kan ge mej så mycket mer än du kan, och det känns som om han, till skillnad från dej, är på väg någonstans.”
Det har jag lättare att förstå: jag är själv lite svag för New York. "Låter det intressant? Här är resten:
”Jag vill inte ha ett nytt namn, jag är Aloe-Vera,” säger hon, och tar ett bett på sin rödbetsfritata. Nej, förresten, hon käkade tandorilax. Vi har precis pratat om healing, och om kolrenat vatten.
Det är sen eftermiddag, en lördag, vi sitter på Systrarna Voltaire, i källarplanet på PUB-huset, och dom stänger snart, så vi är ganska ensamma.
”Jag vet inte,” säger jag, lite oengagerat,”jag vill gärna använda namnet Pleurisy Hansson. Eller Singoalla Serpentin.”
”Jag vill inte vara nån jävla Pleurisy, jag vill vara Aloe-Vera. Och så tycker jag inte om att du skriver mej som att jag svär hela tiden. ”
EN DANS PÅ ROSOR på Metropol Palais.
"Det börjar med buller och bång, med svarta, guldglittriga höftskynken och mycket hud, och jag hade inte alls väntat mej det här. Jag hade väntat mej Cha-cha-cha, fjädrar, frisyrer som verkar stylade med tapetklister och lite för mycket make-up. Jag hade väntat mej avancerad Finlandsfärjeunderhållning. Inte det här.
”Det påminner lite om Vulkanscenen ur Showgirls,” viskar Kazaky-fan No.1, och jag håller med."
Låter det intressant?
Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar