TANGO, ANYONE?
Jag tyckte inte alls om filmen Dirty Dancing när den kom, så när en kompis någon gång i början på 90-talet ville gå och se Strictly Ballroom - De Förbjudna Stegen, var det med inte så milda protester som jag hängde på, eftersom jag trodde detta var en uppföljare. Det var min första introduktion till Ballroom Dancing, och jag fullständigt älskade filmen. "Happy Face," anyone? Det var som isdans och utan skridskor, liksom.
Däremot har jag aldrig sett So You Think You Can Think? Let’s Dance!, så när min kompis Jennie Blåtå frågade om jag ville hänga med på publikrep på en ny show jag var lite osäker på vem den här Tobias var. Och vad är Metropol Palais?
Jag googlar, och läser att Metropol Palais tydligen är lämningarna efter ett stort nöjespalats som täckte nästan ett helt kvarter nere vid Sveavägen. Hard Rock Café var den del av det hela, och man har nu öppnat en restaurang och showlokal i de gamla biograflokalerna. Låter klart spännande. Och modigt att satsa på lite lyx i dess tider.
Jag är tidig, och hungrig, så jag glider in på Falaffelkungen på Sveavägen, och sätter mej på uteserveringen. Några romska tiggare kommer fram. Jag skakar på huvudet: jag har inga kontanter. En kvinna sträcker ut handen mot min läsk. Jag skakar på huvudet. Den var ny.
En buss kör förbi ute på Sveavägen, och därbak basunerar Järnrörspartiet att det måste bli ett slut på det organiserade tiggandet, och jag tänker att om någon organiserat tiggandet, är chansen stor att det är Järnrörspartiet själva, för dom verkar tjäna mest på det hela.
Utanför Metropol Palais känns det som om något tagit en av Stockholms byggnader, plockat upp den, kastas bort den, och ersatt den med en helt ny. Det känns som om jag aldrig har sett den här fasaden förut. Det här känns franskt, som ett flottare bistro, och jag blir plötsligt lite blyg. Jennie Blåtå messar och säger att hon är lite sen, så jag väntar, tjuvkikar in i lokalen, lite rädd att gå in.
Min kompis Kazaky-fan No.1 kommer glidande. Han har ett förflutet inom Ball Room Dancing, och verkar känna alla som går in på Palaiset. Vi pratar musikal och show, och blir hela tiden avbrutna av hans bekanta, som vill hälsa. På honom. Jag ler, enigmatiskt.
Vi samlas i baren en trappa upp, och presenterar oss artigt, eller varandra. Jag känner Head of the Assassin, och hon presenterar sin granne. Jag presenterar Kazaky-fan No.1 för Jennie Blåtå, och för dom andra, och dom presenterar sej för honom.
Här uppe känns det nästan som om vi är med i en film. En lyxig, opatinerad 30-talsfilm som utspelar sej i någons nyinredda vardagsrum. Små porträtt, lampskärmar, småbord och stora rymliga, vanissinnigt sköna överstoppade soffor.
Vi babblar i munnen på varandra i våra försök att förklara hur imponerade vi är av lokalen. Vem hade anat? Vem hade ens hört talas om den? Vi försöker alla hitta anledningar att gå hit. En drink efter en höstpromenad verkar toppa vår lista.
En stor, vinröd sammetsridå hänger längst med längden på rummet, och vi antar att när den går upp så sitter vi på första parkett, vid vårt lilla bord, men när grannen till Head of the Assassins börjar plötsligt dra i och lyfter tyget förstår vi att vi liksom sitter på den inglasade balkongen på en gammal biograf, eller teater, och vi kan se hur dom fortfarande repeterar nere på scenen. Det är en halvtimme kvar till man ska börja, och dom repar fortfarande. Det är till att ha nerver. Eller är det desperation?
Jag börjar med en gång oroa mej för att vi inte kommer att få en bra plats därnere, men dom andra säger att det är inte så många inbjudna till den här repetitionen, så vi blir säkert nöjda.
Det pratats om gemensamt sedda föreställningar, och det beställs in drinkar, kaffe och läskedrycker. Jag deklarerar min aversion för catwalks i föreställningar: så fort en aktör gå ut på en catwalk finns det ingen som ser bra. De som sitter vid sidan om catwalken känner det ofta som om dom bara ser baksidan på skådisarna, och de som sitter där catwalken tar slut, vända mot scenen, får för det mesta bara se profiler.
När det är en kvart kvar går vi en trappa ner, och köar bland andra vänner och bekanta. Det twittras och facebookas och instagrammas. Det hejas och det kramas. Vi är överrepresenterade av medelålders, fräscha bögar, och tonåriga tjejer.
När dörrarna slås upp är jag en av de första in, som en tävlingshund, efter en elektrisk kanin, men jag kommer tillfälligt av mej, några steg in. Det här är maffigt! Hur många såna här okända lokaler finns det i stan?
Kommer du ihåg för något år sen, när det stod om den där lägenheten dom hittat i Paris, som stått tom och orörd sen kriget? Jag snackar andra världskriget. Det känns lite så, nu, när man kommer in. Som om man kommer in i något som stått orört sen… Sen den här nationalromantiska stilen var populär.
Från scenen löper långbord, och jag går fram till det mittersta, ganska långt fram, och sätter mej. Dom andra har inget val. Dom hänger på.
Och det är nu jag inser att bordet vi sitter vid är en del av scenen, en sån där förhatlig catwalk.
Det här är första publikmötet, och det ska märkas. Lokalen är inte ljussatt, ännu, man har inte dukat borden, och det fattas skvalmusik. Jag och Kazaky-fan No.1 snackar om hur coolt det hade varit om borden belystes underifrån, med lysrör under en plexiglasskiva, och så la man bara en vit duk över. Jag antar att man skulle se väldigt bra ut i sånt ljus, som om man satt med sin stora reflektor. Eller så ser man helt hiskelig ut i underljus.
Det börjar med buller och bång, med svarta, guldglittriga höftskynken och mycket hud, och jag hade inte alls väntat mej det här. Jag hade väntat mej Cha-cha-cha, fjädrar, frisyrer som verkar stylade med tapetklister och lite för mycket make-up. Jag hade väntat mej avancerad Finlandsfärjeunderhållning. Inte det här.
”Det påminner lite om Vulkanscenen ur Showgirls,” viskar Kazaky-fan No.1, och jag håller med.
Det här är första publikmötet, och det märks, men bara på tekniken. Det är välrepeterat och dansarna känns trygga, kommer in i rätt kläder och ser polerade ut, och de verkar ha roligt. Det känns som om dom bara väntat på att få visa upp vad dom har repeterat, att få möta en publik.
Ljudet är lite lågt, och för lokalt, och ljuset håller dom fortfarande på att arbeta med, men det är så det ska vara när det är första publik. Och allt annat verkar klart. Det missas några entrér här och var, och man bryter några gånger, med det gör nästan det hela bättre, som när en cirkusartist misslyckas några gånger, för att vi ska inse hur svårt det är.
Bakom scenen måste det se ut som om en garderob exploderat, eller som en hel drös med resväskor plötsligt öppnats på ett sånt där löpande band dom har på flygplatser. Det är fantastiskt ambitiöst, vad gäller kostymer, och koreografi.
Scenografiskt är det kanske lite väl… realistiskt. Man släpar in skolbänkar och frukostbord, och köksbänksrealismen slår sej lite mot showkläderna. När man istället rullar in en tvådimensionell, målad seriefigurbil känns det mer rätt. Där finns en slags scenisk förhöjning.
Musikaliskt är det som om någon betydligt äldre valt ut låtarna. Det känns som ibland som soundtracket från en tidiga After Dark-show. Anna Books ABC dyker upp i en skolbänksscen, och Öwe Thörnqvists Dagny, Kom hit och Spill blir en slags rolig, men anakronistisk dans mellan de manliga dansarna och sångerskan.
Japp, man har till och med en kvinnlig sångerska. Hon är högst kompetent, och kanske lite outnyttjad. De få gånger hon kommer in på scenen får jag liksom en aha-upplevelse, som i: Aha, ja just det, hon är också med. Eller kanske är det så att hon är tillräckligt mycket inne på scenen, men inte så inkorporerad som hon kunde vara?
I alla fall gör hon en fantastisk version av Sakta Vi Går Genom Stan.
Och, jovisst man dansar ut på catwalken, men det stör inte, för det är så korta, tillfälliga turer.
Tobias Karlsson själv påminner mej om Lasse Kühler, och kanske lite clownen Manne. Det är något nästan övertydligt i hans ansiktstutryck, och han vore perfekt för den manliga huvudrollen i Stoppa världen, Jag Vill Hoppa Av.
Och nu: vill du höra något pinsamt? Jag, som alltid brukade överanalysera dans, som alltid ville ha en handling, som förväntade mej att varje rörelse skulle ha en intellektuell motsvarighet, missade helt att föreställningen hade en story. Det var inte förrän Lars-Åke Wilhelmsson, som skapat kostymerna, i ett avbrott högt frågade publiken om man fattade att en av karaktärerna alltid hade vitt, och en annan alltid grått.
”Ja-a…!” ropade publiken.
”Vaddå…? undrade jag, tyst. Vem hade vad, var? En av karaktärerna? Finns det en story? Okej, jag tänker tillbaka, snabbt, innan showen sätter igång. Hur började det? Vulkanscenen. Okej, så det måste vara skapelesberättelsen, hur människan uppstod, antar jag. Vad hände sen? Någonting med skolan? Jag bestämmer mej snabbt för att det handlar om ett gäng skolkamrater.
Och jag börjar plötsligt se föreställningen på ett helt annat sätt. Som om de olika reklaminslagen på teve plötsligt visade sej ha en röd tråd. Som om man plötsligt insåg att tavlorna på moderna museet var hängda så att de tillsammans berättade en ganska exakt historia. Som om en oförväntad historia berättades. Som om man hittade konst bland frysvarorna på Ica.
När det blir paus är det mycket möjligt att jag är den ende som tror det är över, och tycker väl att applådtackandet var lite väl svagt. Det är inte det att jag fått nog, bara det att jag tycker man har fått mer än tillräckligt, och dansshower brukar väl inte vara längre än såhär?
Jag sitter kvar vid bordet, försöker samla mej. Det är lite förvirrande, och jag gillar det. Det blir lite som en undermedveten ström av tankar. Man byter hela tiden fokus, och det är det också olika dansare som spelar samma roller. Jag funderar över hur dom har kommit fram till materialet.
Jag kan nästan se hur Tobias Karlsson ligger på golvet, på en vit, ullig matta, klädd i något med fluga, och en sån där Bogart-hatt som var modern för ett bra tag sen. I en fåtölj en bit bort, smekande en vita, fluffig katt, sitter psykoteraloganalytopeften.
”Vad ser du framför dej?” undrar psykoteraloganalytopeften.
”Skolmatsalen,” säger Tobias. ”Jag och min kompis gillar inte maten, men vågar inte gå och lämna den.”
”Vad är det för mat?”
”Vita bönor i tomatsås och fiskpinnar.”
”Vad hör du för musik?”
”I want to break free, av Queen.”
”Beskriv dansnumret.”
”Vi, som är barn, sitter vid matbord, men det slutar med att vi står på borden och kastar mat omkring oss. Två tjejer dansar mattanter.”
”Hur är ni klädda?”
”Som barn i största allmänhet.”
”Hur tror du maten känner det när ingen vill ha den?”
”Arg, och ledsen.”
”Vad hör du för musik?”
”Beat it, av Michael Jackson.”
”Beskriv numret.”
”Det börjar som en långsam, tröstande pas de deux mellan fiskpinnarna, och efter hand som tempot ökar smyger de vita bönorna in, dom dansas av tjejerna i vit- och rödprickiga dräkter med röda, vida, transparenta kjolar, som tomatsås.”
”Är det ingen som gillar maten?”
”Jo,” säger Tobias. ”Vendela.”
”Vem är Vendela?”
”En klasskompis, bara. Hon hade ingen pappa, och hennes mamma var alkis. Hon älskade maten, hon älskade att äta. Det var hennes tröst, tror jag. Hon öppnade en kennel, senare, och gifte sej med vad-han-nu-hette, som ville bli präst…”
”Vad hör du för musik?”
”Gimme All Your Lovin’ med ZZ Top.”
”I got to have a shot of what you got is oh so sweet.
You got to make it hot, like a boomerang I need a repeat,
Gimme all your lovin', all your hugs and kisses too,
Gimme all your lovin', don't let up until we're through,
You got to whip it up and hit me like a ton of lead,
If I blow my top will you let it go to your head,” sjunger psykoteraloganalytopeften, liksom nynnande, för sej själv.
Showen börjar. Eller fortsätter, kanske man ska säga. Mera, massor med mera showiga kläder, och mycket mer koreografi. Ett besök på en bögklubb piggar upp, och en homoerotisk pas de deux lämnar lite åt fantasin. Man tar ut svängarna. Det snålas inte någonstans. Man kommer att stryka nummer, för det är lite långt, och det kommer vara en fullständig massaker av Kill Your Darlings, men jag är glad att jag inte är inblandad i det, för jag vet inte något nummer jag inte skulle vilja se igen.
Jag cyklar hemåt, uppför Sveavägen, och jag minns en scenbild, en suggestiv dans med ett stort, stretchigt vitt tyg, i vilket man utförde en komplicerad intrassling, men också använde att gömma sej i. Genialt.
Uppe vid Handelshögskolan har romerna lagt sej för natten. Det ser ut som när hardcorefans övernattar ute på gatan inför ett biljettsläpp, eller en kö innan en stor el-giganten-rea. Det är bara den skillnaden att i morgon är som vilken dag som helst, fylld av skramlande pappersmuggar och gatuhörn.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer. "
Låter det intressant?
Här är resten:
Det är minnen från en bortregnad föreställning i Vitabergsparken."
KUNGLIGA OPERAN: OPERA AT THE MOVIES i Vitabergsparken.
"Opera, för mej, var liksom någonting klämt. Jag hade inte så svårt för musiken; det var sången. Den lät ansträngd, otydlig, affekterad.
Den enda sången från en Opera jag gillade var La Wally från filmen Diva, och så givetvis allt av Nattens Drottning. Alla gillar nattens drottning."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar