I ALL ENKELHET
Jag har över en timme att fördriva, mellan föreställningar, och en lunchlåda fylld med hummus- och rivna morötter-mackor. Och frukt. Och en hel liter citronvatten.
På bottenplanet i ett av huset finns det en slags stängd kantin, bakom fördragna skynken, och jag smyger in och sätter mej i en av sofforna, med ryggen mot ljusgården. Utanför har det slutat regna.
Två tanter slår sej ner vid nästa bord och börjar packa upp sina matlådor.
”Jag tyckte om den,” säger den ena.
”Jag tyckte också om den,” säger den andra, som om den första antytt att den andra inte tyckte om den.
”Det fanns en enkelhet.”
”En enkelhet, ja…”
Dom tuggar, i tystnad, och dricker kaffe direkt ur små mönstrade termosar.
”Det är så skönt att se något som bara är tyst,” säger den andra.
”Tyst, ja,” säger den första.
”Det var nästan som en barnpjäs, på någe vis,”
”Ja, nästan…”
”Det behöver inte vara så invecklat.”
”Nej, verkligen…”
Jag ler och tuggar på. Jag tror inte dom har en aning om att det dom just har sett är skrivet av en nobelpristagare. Eller också har dom totalkoll. Man ska inte underskatta tanter. Men jag håller med dom. Det fanns en enkelhet, det är skönt när det är tyst, och jag tyckte också mycket om den här föreställningen.
Scenrummet, i det här fallet, är allt. Det finns inget utanför. Det är hela universum, och det tjänar ingenting till att fråga vad som finns där ute i kulissen. Om det vore fysiskt möjligt skulle skådespelaren, varje gång den går av scen vänster, komma in scen höger.
Det handlar om en person som plötsligt kastas in på scenen, och som varje gång den försöker gå av, kastas in igen. Som ett slags helvetiskt spel. Men människan lär sej av sina misstag, och slutar att försöka. Finner sej i att vara. Här.
Så börjar någon - något? - sänka ned saker från ovan. Ett träd, som ger skugga. Tills aktören försöker komma undan solen: då viker den ner sina grenar. Saker skapas, eller uppstår, efter behov, men är alltid utom räckhåll. En karaff med vatten dinglar precis utom räckhåll. Kuber kommer ner, men när aktören kommer på att stapla dom på varandra för att nå vattnet, då höjs karaffen återigen utom räckhåll. Till slut ger aktören upp. Nej, den ger inte upp, den väljer att inte försöka mer. Den lägger sej ner, och när aktören vägrar agera, då är pjäsen slut.
Det är enkelt, och väldigt sofistikerat, och utfört med en väldig charm och mänsklighet. För mej handlar det om den mänskliga viljan. Integritet. Om att ta makten över sitt eget liv. Och om att vägra att låta någon överhet styra över en, om det så är en Gud, Lagen eller Samhället. Vi har alltid ett val, även om valet är att inte välja.
Ofta finns det en slags beredskap på scenen. Varje aktör vet exakt vad den tycker i varje sekund av hela pjäsen. Man har ett klart förhållningssätt till allt, och alla. Orden ligger alltid beredda, i rätt ordning, på tungan. Man vet vart man är på väg. Man har garden uppe och har sorterat igenom sina argument.
Det var det jag gillade mest med den här föreställningen, att det kändes som om den bara uppstod. Det är så väldigt sällan man får se någon upptäcka något på scenen. Att kunna läsa tankarna i den stund dom uppstår.
Jag säger som tanterna i soffan: Det behöver inte vara så invecklat.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Så kommer bilderna av misshandeln. Jag blundar inte. Jag tittar. Jag är vittne. Jag har sett. Inte så mycket offren, som förövarna. Jag har sett vad ni har gjort. Jag har sett vad ni gör. Jag ryggar inte för hatet. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/to-from-russia-with-love-av-och-med.html
”Vem är Stig Dagerman?” hade Abercrombie frågat, tidigare, mellan tuggor.
Gissa om jag var glad att jag hade läst på?
”Han var en diktare, författare, journalist,” rabblar jag. ”Växte upp med sina farföräldrar, kom till Stockholm som gymnasist, slog igenom med buller och bång med sin första bok, gifte sej med Anita Björk och gasade ihjäl sej i sitt garage.”
”Ingenting med gay att göra?”
Jag skakar på huvudet så att nudlarna flyger:
”Ingening med gay att göra.”
Jag antar att Abercrombie är lite sugen på lite homosex på scenen."
REPULSE på STDH.
Vi sitter på STDH, jag och min kompis Abercrombie Clone, lite jet-laggade. Vi har precis sett en föreställning, och rest oss, nästan innan applådtacket var över, och rusat över gården, fram till kassan, prickat av oss för nästa föreställlning, och här sitter vi nu, beundrande en ryggtavla. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar