DET ÄR INTE VAD, UTAN HUR
Mitt uppe i alltihop sitter jag och tänker på trummisen. Eller är det ett nedsättande uttryck? Trummis? Ska man säga trumslagare? Eller rytm-nånting-ansvarig? I alla fall sitter jag och tänker på honom: Slagverkspersonen.
Var känner jag igenom honom ifrån? Nånstans där han har nästan samma roll, där han är nästan lika mycket skådis som musiker. Jag minns honom som om han höll till på scen vänster, vid prosceniet. Var det på Dramaten?
Det är premiär för Svarta Hål på Södra teatern, och på scenen, bland andra, står Lindy Larsson och Charlotte Engelkes. I publiken, bland andra, sitter jag och Skäggige Skalman, bedårade. Det är lite som när man var liten och var på cirkus, när det kändes som om allting hände, hela tiden, överallt. Runt omkring, och över ens huvud och framför en, och bakom en, uppe i publiken.
Det handlar om Svarta Hål, men egentligen inte. Svarta hål är bara ett samlingsnamn. Något att rotera runt. Ett projekt att samlas kring. En anledning för sketcher, nånting att skriva sånger om. Man vrider och vänder på ämnet, plockar ut små fragment, tar en titt på dom, och framför något. Det kunde lika gärna handla om Cole Porter, Renässansen eller Colomobianskt hantverk. Ämnet i sej är inte det viktiga, det viktiga är vad dom gör av det. Och nu när jag tänkter efter skulle jag verkligen vilja se dom ge sej på Cole Porter eller Renässansen. Till och med Colombianskt hantverk skulle kunna locka mej, tror jag.
Egentligen, för mej, handlar det inte alls om Svarta Hål. Egentligen handlar det om två stjärnor. Lindy Larsson och Charlotte Engelkes.
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli.
Det finns människor som är fotogenic. Dom som bara alltid råka bli bra på scen. Och så finns det människor som är scenogenic, såna som bara råkar bli bra på scen.
Det enda som kunde ha gjort den här föreställningen bättre är om Lindy Larsson och Charlotte Engelkes, Paul och Elisabeth, varit trapetskonstnärer och kunnat svinga sej ut över oss i publiken, eller om dom helt enkelt kunnat flyga. Vi sitter på fjärde bänkraden parkett, och jag vill ändå komma närmre. Jag vill sitta på scenen. Jag vill sitta i scenografin.
Det är fruktansvärt vackert, från kostym till scenografi, från rullande metallklot till stora runda, uppblåsbara transparenta bollar man kan klä på sej. Det är mycket svart, lite vitt, lite silver, och en stor fristående teaterröd sammetstridå. Är det nåt dom här människorna kan, så är det att göra en entré, att komma in, att ta in och ta över en scen.
Jag minns vita A4-papper med utklippta hål, upphängda på roterande linor, som tvätt på tork.
Och nånstans, mitt i alltihop, minns jag plötsligt varifrån jag i alla fall tror att jag sett trumslagaren: Amadeus, på Dramaten. Jag är nästan helt säker.
Och vill du veta en hemlighet? Jag skulle egentligen vilja vara tio centimeter längre. Har alltid velat. 1.90. Perfekt för mej. Eller kanske två meter lång, som Lindy och Charlotte?
Det sjungs, det dansas, det förtrollas och det trollbinds. Man skämtar om förlorade strumpor. Du vet: hur det alltid verkar försvinna en strumpa när man tvättar? Jag skrattar, för jag inser att det är ett problem. Ett problem som andra har. Inte jag. Jag sätter nämligen ihop mina strumpor, par för par, med säkerhetsnålar. Jag har inte förlorat en strumpa sen jag började, för över tio år sen. Så det så.
Och dom leker med oss. Detta är en slags nummerrevy, men vi är aldrig riktigt säkra på när det är över. Ska vi klappa nu? Är numret redan slut? Oj, har det redan börjat nåt nytt? När dom går av, när ett nummer tar slut, lämnar det ett slag tomrum, en saknad, och det är kanske som det ska vara.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KATTVAKTEN, av och med Sara Ribbenstedt på STDH:
"Nån gång på slutet av åttiotalet eller i början på nittiotalet vaktade jag vattensköldpaddor åt min kompis Skäggige Skalman, nån gång när han var bortrest länge. Men dom dog, tror jag. Eller var jag bara rädd att dom skulle dö? Var det en sköldpadda eller flera? Jag minns att vattnet blev smutsigare och simmigare inne i akvariet, och jag visste inte om jag skulle byta vatten, eller om det var farligare för dom än att simma runt i den algiga sörjan."
Låter det intressant? Här är resten:
ATT SOMNA ÄR LITE SOM ATT DÖ, av och med Isabel Reboia på STDH.
"Det var lite som en överraskningsfest, bara för mej. Som om någon gav mej en hård, varm kram och viskade:
”Din dumming, du ska inte ha så förutfattade meningar.”
”Men,” viskar jag tillbaka, inte så lite smickrad, men mån om att göra mej förstådd: ”förutfattade meningar är ju dom enda meningar man kan ha? Vem har nånsin hört talas om en oförutfattad mening?”"
Låter det intressant? Här är resten:
TODAY WAS A COMPLETE WASTE OF MAKE-UP och med Lena Bruun Bondesson, på STDH.
"Den här föreställningen hade den absolut bästa titeln. Den borde ha en egen t-shirt. Eller, det har den, förresten. När jag googlar på uttrycket hittar jag en massa produkter jag kan köpa; matlådor, magneter, nyckelringar och affischer. Dom är inte relaterade till föreställningen, förstås, utan till uttrycket, men det gör det inte mindre minnesvärt.
Men jag håller inte med, today was not a complete waste of make-up. Idag, om någon, borde man vara fabulös. Förutsatt att det som händer, hände idag."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar