STAN ÄR FULL AV VATTEN
Hösten är här. Jag är dyngsur. Utanpå. Som tur är har jag regnställ, men som den idiot jag är tänkte jag att gummistövlar, det är överkurs. Så istället tog jag med mej ett extra par gympadojjor. Jag vet inte hur jag tänkte. Handskarna är nästan lika blöta som mina fötter, men det verkar stört omöjligt att uppfinna vattentäta handskar. Snötäta: javisst, men vattentäta: No Way. Expediterna bara stirrar på mej när jag frågar dom. Jag är nu i skrivande stund på jakt efter extrastora diskhandskar, gärna brandgula.
Det plingar i min iPhone, men jag stannar inte för att kolla. Jag lyssnar på Trentemøllers Chameleon, och sms-signalen gör bara en liten buckla i musiken. Jag håller på att cykla uppför Valhallavägen, på mittenbanan, den som är reserverad för hästar och cyklister, med andan i halsen. Regnet möter mej, vertikalt. Är jag sen? Jag trampar på. Kan jag verkligen vara sen? Jag plöjer på, genom vattenpölar och motvindsregn. Det är som om jag är i min egen bubbla. Musiken gör att jag det inte känns som om jag är riktigt där, nästan som om allt bara utspelade sej på film.
Framme vid STDH, Stockholms Dramatiska Högskola, kedjar jag fast min cykel vid stället, nästan lite som en cowboy som hoppar av sin häst och släntrar in på en saloon, känns det som, tills jag ser mej själv i reflektionen i en glasruta: en rosaflåsig, knubbig farbror i regnställ och med stora hörlurar under luvan. Folk borde peka finger: nånting förunderligt har kommit till stan.
Jag river av mej hörlurarna och kollar min telefon: det är sju minuter kvar, och meddelandet var mycket riktigt, som jag misstänkte, från min kompis Abercrombie Clone:
”Är du i huset?”
No way! Jag hastar in i b-huset, eller a-huset, eller vad man nu kallar det. Det som ligger vid biblioteket, och ser honom med en gång, bakom mej, komma stressande genom regnet, i röd munkjacka.
”Jag hoppas jag har biljetten kvar,” är det första han säger, ”man skulle tydligen ha hämta ut den en kvart innan.”
Vi går fram till disken. Han ställer sej snällt i kö, men jag är inte att leka med: jag ränner runt, sträcker mej över och säger till en personal:
”Jag ska tydligen stå på en lista?” Jag säger mitt namn, och Abercrombies, vi prickas av, och så rusar vi ut i regnet igen. Rakt över gården till a-huset, eller b-huset, eller vad det nu heter.
Här köar folk redan, men man har inte börjat släppa in. Jag skalar av mej mitt blöta regnställ, tar upp ryggsäcken ur den skyddande plastpåsen, och byter gymnastikskor. Folk är förundrade över min fantastiska transformation. Not.
Du vet den där känslan när man har försovit sej? Som att man inte hinner ikapp under hela dagen? Så känner jag nu. Jag hade tänkt läsa på om den första föreställningen, i lugn och ro, men här står vi nu i kö, på väg in, och jag har inte ens lyckats greppa ett program.
Såhär i efterhand hade det verkligen varit väl värt att kolla upp vad det var jag skulle se. Jag hade aldrig hört talas om den brasilianska författaren Clarice Lispector - visst låter det lite som en robot? - och jag tror att om jag varit lite mer insatt i ämnet hade det varit mer givande.
”Hur är det med dej då,” frågar jag Abercrombie när vi har satt oss inne i salen. Jag har brett ut min blöt jacka över mina knän för att den ska torka.
”Utarbetad,” suckar han. Han är elev på STDH, och dom håller på med en av slutårets alla produktioner. Just detta: en barnföreställning på Uppsala Stadsteater.
En kvinna sitter i en fåtölj, med ryggen mot oss, rökande. På andra sidan scenen, den högra, står ett piano, och ett bord med serpentinben, varpå står ett glas, en stor glasbehållare med kran, fylld med vatten, och ett fat med uppskuren vattenmelons. Kvinnan har tygskor med kilklack, en småblommig solklänning med ihopdragen halslinning, halsband och ett skärp.
Det handlar om att vilja fånga nuet. Det handlar om grottor, om vatten, om krälande smådjur, och det är ganska krävande. När texter är såhär filosofiskt tyngda kräver det att man som publik kan landa i texten, men här kommer tankar och bilder så ofta, så snabbt, att jag inte hinner ta in, inte hinner förföras.
Jag skrattar ofta, men det känns som om jag inte riktigt hinner med. Vänta, vem handlar det om? Är du du, eller föreställer du någon jag borde känna till?
All möjlig galenskap utspelar sej, det krossas vattenmeloner, rids naken på en häst och kryps runt under och över publiken, men känslan av att vara i nuet, för mej, infinner sej aldrig. Det känns som om jag släpar efter. Jag hinner inte tänka igenom vad hon sagt innan hon säger något nytt. Och jag önskar att jag legat lite före nuet, inte efter.
Det hela får efter en stund känslan av en underbar installation.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
GUDSHJÄLMEN på Riksteatern i Hallunda:
"Det är som om du säger att du inte tror på spöken. I och med att det finns ett ord för spöken så finns dom ju. Även om man inte tror på dom, är övertygad om att dom inte finns, så kan man, om ordet Spöke plötsligt dyker upp i Charader, säkert göra en adekvat visuell illustration av ordet.
Visst är det lite kul? Jag hade liksom ingen aning om att man kunde hitta på saker genom att säga att man inte tror på dom. Om jag säger att jag inte tror att det finns koboltblåmagade apelsinidisslande Ruffelstinkopater i landet Sletzovakien, så har jag, genom att säga att dom inte finns, skapat dom. Man får lust att säga att fler saker inte finns, bara för att få dom att finnas, eller hur?"
Låter det intressant? Här är resten:
"På den gamla goda tiden, innan Vasateatern stängdes och svaldes av ett hotell, spelade man Edward Albees pjäs Geten, eller Vem är Sylvia? Det är en för publiken väldigt krävande pjäs om en man som blir förälskad och lämnar sin familj för en get. Japp: Tidelag så det stänker om det. Jag satt i salongen och försökte förstå. Det handlar om en alternativ livsstil, javisst, och det hade varit så mycket lättare om han istället för ett djur hade fallit för ett föremål:
”Mamma, pappa, jag är kär i en stol. En gungstol. Hon heter Viktoria och hon vill gifta sej med mej.”
Eller, vad är det nu man kallar såna som blir förälskade i Berlinmuren och Eiffeltornet? Objektofiler?
”Älskling, när du läser det här har jag lämnat dej för Ölandsbron. Han kan ge mej så mycket mer än du kan, och det känns som om han, till skillnad från dej, är på väg någonstans.”
Det har jag lättare att förstå: jag är själv lite svag för New York. "Låter det intressant? Här är resten:
”Jag vill inte ha ett nytt namn, jag är Aloe-Vera,” säger hon, och tar ett bett på sin rödbetsfritata. Nej, förresten, hon käkade tandorilax. Vi har precis pratat om healing, och om kolrenat vatten.
Det är sen eftermiddag, en lördag, vi sitter på Systrarna Voltaire, i källarplanet på PUB-huset, och dom stänger snart, så vi är ganska ensamma.
”Jag vet inte,” säger jag, lite oengagerat,”jag vill gärna använda namnet Pleurisy Hansson. Eller Singoalla Serpentin.”
”Jag vill inte vara nån jävla Pleurisy, jag vill vara Aloe-Vera. Och så tycker jag inte om att du skriver mej som att jag svär hela tiden. ”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar