EN DAG AV TÖRST
Under den gångna veckan av elevuppspel, har jag ibland irriterat mej på att programbladet inte lämnar mer utförlig information. Vad är det föreställningen handlar om? Vad är det för slags föreställning? And all that jazz. Men ibland är det tur, för ibland får man vara med om något riktigt överraskande, något underbart.
Såhär tänkte jag om titeln: Det är en parafras av något, men jag minns inte av vad, och varifrån. Att somna är att dö en smula? Nej, det är väl ”att skiljas är som att dö en smula”? Nånting som Hamlet sa? ”To die, to sleep,
To sleep, perchance to Dream”? Le petit Mort? Jag har det på tungan, tror jag.
To sleep, perchance to Dream”? Le petit Mort? Jag har det på tungan, tror jag.
Sen är det bilden: en kvinna, nästan nedsänkt i vatten. Hon möter vår blick. Eller är hon död, och det finns ingen blick att möta?
Jag förväntade mej något pretentiöst, av någon anledning. Något om Jag, jag, jag, mej, mej, mej, min pojkvän, han som lämnade mej, och min konst, min konst, min konst.
Gissa om jag blev gladeligen överraskad? Det var lite som en överraskningsfest, bara för mej. Som om någon gav mej en hård, varm kram och viskade:
”Din dumming, du ska inte ha så förutfattade meningar.”
”Men,” viskar jag tillbaka, inte så lite smickrad, men mån om att göra mej förstådd: ”förutfattade meningar är ju dom enda meningar man kan ha? Vem har nånsin hört talas om en oförutfattad mening?”
Jag älskar Karin Boye, fast på avstånd. Jag känner till många av hennes dikter, men kan inte deklamera dom. Orden hamnar fel. Rimmen hittar inte varandra.
Jag älskar Karin Boye, och jag älskar Stevie Smith. Dom är lite systrar, på nåt sätt. Systrar i sorg? Systrar i det lilla, sköra? Kanske inte systrar alls?
Om nån, när jag kom in i salongen, hade satt på mej en nån slags detektor hade den nog fått en massa konstiga utslag:
Kan det vara? Kan det verkligen vara? Handlar det om? Handlar det verkligen om? Det handlar om. Det handlar om!!!
Man kan dela upp skådisar i två typer. Dom som säger: Jag bryr mej inte om vad jag berättar, bara titta på mej, och dom som säger Jag bryr mej inte om ifall ni bara tittar, lyssna på mej.
Detta är en skådespelerska, en pjäs som säger Lyssna på mej, jag har något att säga.
Björkstammar hänger från taket. En gammaldags grammofon, med stenkakor, på golvet, längst bak i mitten. En tvättlina, med tvätt som har stelnat mitt i rörelsen, som på ett fotografi, som ett konstverk. Och två kvinnor.
Det handlar om Karin Boye, och det är ganska underbart.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
TODAY WAS A COMPLETE WASTE OF MAKE-UP och med Lena Bruun Bondesson, på STDH.
"Den här föreställningen hade den absolut bästa titeln. Den borde ha en egen t-shirt. Eller, det har den, förresten. När jag googlar på uttrycket hittar jag en massa produkter jag kan köpa; matlådor, magneter, nyckelringar och affischer. Dom är inte relaterade till föreställningen, förstås, utan till uttrycket, men det gör det inte mindre minnesvärt.
Men jag håller inte med, today was not a complete waste of make-up. Idag, om någon, borde man vara fabulös. Förutsatt att det som händer, hände idag."
Låter det intressant? Här är resten:
BET DU JUST AV MEJ HUVUDET av och med Hanna Edh i ett elevuppspel på STDH.
"Ibland känns det nästan som om jag är Heidi Klum, när jag går runt mellan salarna och tittar på STDH-elevernas uppspel. Lite som hon gör i Project Runway? Tittar in till eleverna på Parsons och ger dom lite feedback?
Det är bara det att i det här avsnittet får designerna göra vad dom vill. Det är det som är utmaningen.
Nej, förresten, jag är nog mer som Zac Posen. Han får ju aldrig se vad som händer bakom kulisserna. Fast jag är nog mer lik Michael Kors, utseendemässigt. Fast det är ju det att jag får inte vara med och rösta. En en knubbig, skallig, medelålders gästdomare?"
FLIMRANDE FRIHET, av och med David Arnesen på STDH.
"Uppe vid kassan inne i T-huset hänger bildbevis på väggarna: foton från avgångsklasser från decennier tillbaka. Här kan man klart och tydligt se vilka som lyckats, och vilka som man aldrig hört talas om igen. Det är en grym värld, världen av Konst och Kommers. Sälja sej själv, utan att sälja sej själv. Eller bara sälja sej.
Det är den världen som David Arnesen driver med i sin föreställning Flimrande Frihet. Han gör en slags nidbild av sej själv som en självupptagen, karriärsinriktad skådespelarelev, en sån där som vill bli ”Stjärna”. En sån som inte ser roller som något intressant i sej, utan som klätterpinnar på en karrärsstege. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar