,
HERRE, DU MIN SKAPARE!
Det var söndag morgon, och jag hade bestämt mej för att jag på kvällen skulle gå på Kulturhuset Stadsteatern. Man spelade Lolita, och Kameliadamen, och det fanns en himla massa tillgängliga biljetter, valdag, och allt det där, så jag räknade kallt med att komma in på en sista-minuten-biljett, tills jag läste på Fejjan att min kompis Miss Birkin undrade om det fanns någon hon fick bjuda med någon på Lolita. Det är inte så att jag är väldigt sugen. Nymfetter och snuskiga gubbar, det är inte riktigt min mugg, men teater är, så Lolita blir det. Jag tackade gladeligen ja.
På den gamla goda tiden, innan Vasateatern stängdes och svaldes av ett hotell, spelade man Edward Albees pjäs Geten, eller Vem är Sylvia? Det är en för publiken väldigt krävande pjäs om en man som blir förälskad och lämnar sin familj för en get. Japp: Tidelag så det stänker om det. Jag satt i salongen och försökte förstå. Det handlar om en alternativ livsstil, javisst, och det hade varit så mycket lättare om han istället för ett djur hade fallit för ett föremål:
”Mamma, pappa, jag är kär i en stol. En gungstol. Hon heter Viktoria och hon vill gifta sej med mej.”
Eller, vad är det nu man kallar såna som blir förälskade i Berlinmuren och Eiffeltornet? Objektofiler?
”Älskling, när du läser det här har jag lämnat dej för Ölandsbron. Han kan ge mej så mycket mer än du kan, och det känns som om han, till skillnad från dej, är på väg någonstans.”
Det har jag lättare att förstå: jag är själv lite svag för New York.
Men givetvis är Albee inte ute efter att göra det lätt för oss. När han 1981 dramatiserade Vladimir Nabokov Lolita från 1955, väljer han samma väg: den lite mer krävande. Istället för dramatisera historien, som i sej är väldigt krävande, väljer han att blanda in författaren själv, eller: en slags författare, här kallad En Viss Gentleman, som berättar för publiken att hans skapeplse, karaktären Humbert Humbert, har slitit sej och inte alls beter sej som författaren själv vill.
Det är ett grepp. Det känns som om Albee varit mer intresserad av att berätta om förhållandet författare/en av hans karaktärer, än av att dramatisera Lolita. Det blir en slags maktkamp mellan Skaparen och Den Skapade, inom ramarna av Verket, och det känns som om någon går som förlorare ur detta är det Verket, som nästan känns som om det bara råkar vara Lolita, men lätt skulle kunna vara en annan berättelse.
Pjäsen floppade rejält på Broadway. En tidigare musikal från 1971, Lolita, My Love med text av My Fair Ladys Alan Jay Lerner och musik av John Barry, skaparen av James Bond Theme och annan filmmusik, kom inte ens fram till Broadway, utan lades ner på vägen.
När man senare jämförde Albees pjäs med musikalen, sa man att musikalen i alla fall hade lyckats med scenografin.
Jag har ett slags minne av att jag har läst Vladimir Nabokovs Lolita någon gång när jag var för ung för att riktigt förstå annat än handlingen, och någon gång har jag också sett filmen från 1962, och på något sätt blandat ihop den med En Plats i Solen, antagligen för att Shelley Winters dör i båda filmerna.
På Youtube hittar jag en BBC-dokumentär om Vladimir Nabokov: Life and Lolita, och en föreläsning av Nick Mount från University of Toronto. Jag hittar också en massa filmer om en anti-minimalistiskt klädstil kallad Lolita, som kanske inte har så mycket med Nabokovs figur att göra. Den är baserad på det rysch-puschiga dekorativa viktorianska modet, en slags blandning av Alice i Underlandet och en ung Aunt Pittypat Hamilton från Borta Med Vinden och har subkategorier som Gothic Lolita, Sweet Lolita, Classic Lolita, Punk Lolita och Sailor Lolita, bland andra.
Jag gör en morgonsmoothie, slänger mej på sackosäcken och börjar plöja. När det är dags för lunch ligger jag fortfarande kvar, och gör en paus för att koka lite pasta pesto. Jag känner mej lugnad av att inget i Nabokovs livsstil verkar stinka av ett pedofilt intresse för småflickor. Han verkar mer ha ett intresse av pedofilen som fenomen.
Det är den ödesdigra valdagen 2014, och det är nästan folktomt på Sergels Torg. Är alla hemma och följer valvakan? Nog för att politik plötsligt har blivit livsviktigt, men det borde väl vara fler än jag som förtidsröstat?
På Drottninggatan träffar jag Långskånken och Hans Väninna, och vi pratar om Dansmuseet, om utställningen i källaren av kostymer från Ryska Baletten, om Charles Koroly, om Diagilevs dödsmasker och jag blir påmind om att det är hög tid för ett besök på Hallwylska.
Inne i den tråkigt tomma teaterfoajen sitter Miss Birkin redan och väntar, läsande någon bok. Jag slår mej ner vid barbordet, och vi pratar om ditt och datt, undviker valfrågor och talar ingenting om den kommande föreställningen, förutom att Miss Birkin bekänner en svaghet för Mr Bah Kuhnke.
Vi går in. Vi är pinsamt få. Det känns som om någon när som helst ska komma ut och säga att tyvärr är föreställningen inställd.
Man kan inte sitta mycket bättre än vi gör. Vi har platser i mitten på andra bänkraden, och är ensamma på vår rad. Framför oss sitter två personer. Dom är ensamma på sin rad. Innan det börjar kommer sufflösen fram och säger något till dom, och dom flyttar, längre bak. Jag antar att hon tipsade om att dom ser bättre om dom sitter lite längre bak.
Det hänger nämligen en filmduk längst fram på scenen, varpå man visar en livefilmning från sminkrummet, där skådisarna sitter och väntar på att få börja. Det är lite kul, och signalerar: det här är verkligen inte på riktigt. Det här är teater.
Där vi sitter kan vi nätt och jämt se vad som händer på skärmen. Efter någon minut värker min nacke. Det finns två små teveskärmar på var sida om scenen, men dom står så långt åt sidorna att det är svårt att se vad som händer. Jag hasar ner i min stol och lutar nacken mot ryggstödet, som en tonåring.
Scenen är en slags studio. En greenscreen-studio. Green Screen är en teknik där man genom ett filmfilter trollar bort allt det gröna, och kan på skärm eller duk ersätta det med annan bild eller film. En slags trickfilmning.
Man har byggt en vägg till vänster som löper från den bakre väggen och nästan fram till scenkanten. Tillsammans bildar dom en slag vinklad fond för en kamera som står vid den högra väggen, en bit upp i auditoriet. Ett bord med handrekvisita står längre bak på scenen, till höger. Senare, i spelet, bär man in stora grönmålade kuber, som när skådespelarna sätter sej på dom, kan man på den stora duken se att man har projicerat ett vardagsrum, eller kanske ett hotellrum, och att skådisen nu sitter på en säng.
Det här är inte på riktigt. Det är teater, en illusion.
Det handlar om en pedofil, en lärare, som när han börjar ett nytt jobb och söker bostad, tittar på ett rum hos en änka, får upp ögonen för hennes solbadande elvaåriga dotter Dolores. Han flyttar in, börjar uppvakta Dolores, som han kallar Lolita, uppvaktas själv av änkan, och för att aldrig kunna skiljas från Lolita, gifter han sej med henne. Änkan, alltså.
Författaren kommer in, presenterar sej, men säger fel namn. Jag vet inte om detta var en tillfällighet under vår föreställning, men jag misstänker att det alltid är så. Antingen råkar han säga sitt riktiga efternamn, Nyström, när han skulle säga någon liknande, som Nyquist, vilket jag tror är troligare, eller också råkar han av någon konstig anledning säga fel efternamn när han presenterar sej. Roligt är det i alla fall, och distanserande.
Så går han och ställer sej bakom kameran och berättar att hans skapelse liksom har slitit sej. Skapelsen, pedofilen Humbert Humbert, kommer in och börjar berätta att han är kär. Det finns inte äckligt eller motbjudande över hans känslor, vilket gör det hela motbjudande och äckligt, ungefär som om man lyckats irra sej in i en rasistisk återvändsgränd och måste fundera ut hur man hamnade här. Det är också i åskådarens sinne det riktigt otäcka stannar. Man har nämligen valt att inte göra Lolita till ett barn som låtsas vara en kvinna, den nymfett Humbert Humbert är så besatt av. Här är hon mer en inte så väldigt ung Courtney Love. Trashig och tuggummituggande. Och det är här jag får problem.
Nabokov sa själv att han inte förstod hur man skulle kunna göra film eller teater av hans bok. Att ställa en verklig 11-12 åring på scenen eller framför kameran är otänkbart, och om en mognare kvinna spelar rollen missar man hela poängen.
Dessutom är boken berättad som Humbert Humbert ser saken, ur hans mycket subjektiva verklighetsvinkel. Till exempel säger han, som så många pedofiler, att Lolita förför honom, och om man bildligt visar detta måste man vara mycket medveten: vi ser det han berättar, om han säger att hon förför honom så ser vi också bara det.
Änkan dör, och Humbert Humbert, nu styvpappa, tar med Lolita på en roadtrip. Han planerar att söva henne, och långsamt, undan för undan, börja utnyttja henne. Han tänker börja med att bara lukta.
Vi vet detta, för Humbert Humbert för hela tiden en dialog med författaren, som hela tiden ifrågasätter hans handlingar och försöker styra handlingen.
Jag sitter ibland och funderar över var jag har sett skådisen som spelar den söte författaren. För visst har jag väl sett honom någonstans? Han påminner mej lite om Josh Tomas, stjärnan i och författaren till den australiensiska serien Please Like Me. Jag vet att några i ensemblen är elever från teaterhögskolor som gör sin praktik, men det känns som en väldigt stor roll för en praktikant? Och jag har ju sett honom förut, eller?
I pausen, när jag och Miss Birkin sitter i en av de svarta, väggfasta sofforna, passar jag på att googla honom. Daniel Nyström är verkligen hans namn, och han har tidigare gjort… Ojdå. Någon har gått på 5:2-dieten, eller börjat jogga, eller slutat bulka upp. Inte så att jag upplevde honom som kraftig innan, men det kändes som om han hade en helt annan kroppstyp när jag för drygt ett halvår sen såg honom här på Kulturhuset Stadsteatern i Christina Ouzoundidis Fåglar(mer om den här).
”Det här är verkligen teater,” säger Miss Birkin, och jag håller med henne. Det är verkligen teater. Bara teater. En svart komedi utan känslor. Stryk det. Den ende som verkar ha känslor, känslor vi tar hänsyn till, är den ende vars känslor vi inte vill kännas vid.
Någon gång på det sena 80-talet läste jag boken E.T., skriven av William Kotzwinkle efter filmmanuset av Melissa Mathison, och höll flera gånger på att skratta käken ur led. För det var inte alls filmens handling som berättades i boken. Det var som om filmbolaget betalat en kreddig författare för att skriva en slags efterlaga till filmen, och att han, författaren, inte alls haft något intresse att hålla sej till manuset. Jag får samma känsla här: det känns som om Albee inte varit speciellt intresserad av Lolita.
Pjäsen har ganska många småroller som man här väljer att dubblera, eller i vissa fall tripla, och jag sitter länge och irriterar mej på att Morten Løvstrøm Olsen, som även han verkar ha tappat ett ton, och nu för tiden påminner om en ung Peter Jöback, inte har fått något riktigt att bita i. Tills vi kommer till dödscenen. Då kommer han in och gör något magnifikt!
Hans karaktär, en impotent pedofil, Clare Quilty, ”stjäl” Lolita från Humbert Humbert, under roadtripen och ”förstör” henne. När Humbert Humbert senare, efter flera års intensivt sökande, hittar den då 17-åriga Lolita, höggravid och sedan länge passerad nymfettstadiet, får han veta att Clare Quilty, inte han själv, var hennes första kärlek. Han får även reda på att han aldrig tog hennes högt värderade oskuld, den äran hade redan gått till några av hennes klasskamrater.
Humbert Humber söker upp Quilty för att döda honom. Man lägger ut tjock transparent plast på golvet, som för att signalera: detta kommer att blir blodigt. Här kommer att skvätta!
Och det gör det. Humbert Humbert, tillsammans med författaren, nu oförmögen att stoppa något, och som bara vill hitta ett slut på hela historien, skjuter honom, om och om igen, och i en slags vällustig, nästan orgasmisk parodi på en dödsscen, vrider, vänder och åmar sej den skjutne, trasslar melodramatiskt in sej i plasten, stänker blod och verkar verkligen njuta av den utdragna avrättningen. Som om det var detta han väntat på. Det blir inte ett staff, det är målet, en belöning. Utlösning för den impotente.
Jag är underhållen och har roligt, men det känns lite som om ens favoritpopgrupp framför en cover på en sång med en kittlande titel och en ganska tråkig refräng.
Efteråt känns det som om jag skulle behöva se den här uppsättningen igen, för det är nästan som om jag har försökt se en pjäs som inte är där. För det handlar inte, och har kanske aldrig gjort det, om Lolita.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
”Jag vill inte ha ett nytt namn, jag är Aloe-Vera,” säger hon, och tar ett bett på sin rödbetsfritata. Nej, förresten, hon käkade tandorilax. Vi har precis pratat om healing, och om kolrenat vatten.
Det är sen eftermiddag, en lördag, vi sitter på Systrarna Voltaire, i källarplanet på PUB-huset, och dom stänger snart, så vi är ganska ensamma.
”Jag vet inte,” säger jag, lite oengagerat,”jag vill gärna använda namnet Pleurisy Hansson. Eller Singoalla Serpentin.”
”Jag vill inte vara nån jävla Pleurisy, jag vill vara Aloe-Vera. Och så tycker jag inte om att du skriver mej som att jag svär hela tiden. ”
EN DANS PÅ ROSOR på Metropol Palais.
"Det börjar med buller och bång, med svarta, guldglittriga höftskynken och mycket hud, och jag hade inte alls väntat mej det här. Jag hade väntat mej Cha-cha-cha, fjädrar, frisyrer som verkar stylade med tapetklister och lite för mycket make-up. Jag hade väntat mej avancerad Finlandsfärjeunderhållning. Inte det här.
”Det påminner lite om Vulkanscenen ur Showgirls,” viskar Kazaky-fan No.1, och jag håller med."
Låter det intressant?
Här är resten:
ROSMERSHOLM, av Henrik Ibsen, i Målarsalen, på Dramaten.
"Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer. "
Låter det intressant?
Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar