HALLÅ?
Ibland känns det nästan som om jag är Heidi Klum, när jag går runt mellan salarna och tittar på STDH-elevernas uppspel. Lite som hon gör i Project Runway? Tittar in till eleverna på Parsons och ger dom lite feedback?
Det är bara det att i det här avsnittet får designerna göra vad dom vill. Det är det som är utmaningen.
Nej, förresten, jag är nog mer som Zac Posen. Han får ju aldrig se vad som händer bakom kulisserna. Fast jag är nog mer lik Michael Kors, utseendemässigt. Fast det är ju det att jag får inte vara med och rösta. En en knubbig, skallig, medelålders gästdomare? Samma sak: dom får ju inte rösta.
Jag är nån off camera, som bara får vara med och titta. En assistent till en assistent till Heidi Klum. Jag har ansvar för att hämta kaffe och bre bagels. Hon vet inte ens vad jag heter, utan kallar mej för han, den där, från Sverige.
Det är verkligen högt och lågt och blandad kompott här på Departure, skådespelareleverna och mimskådesplarelevernas soloprojekt, precis som i början av en ny säsong Project Runway. Ibland är det nästan svårt att fatta att många av dom gått i samma klass. Det är banalt och djupsinnigt, roligt eller djupt tragiskt.
Hanna Edhs Bet Du Just Av Mej Huvudet? handlar om rädsla. Rädsla för det okända, det utanför fönstret. Dom andra. Det onda. Det där man alltid måste vara beredd på.
En ensam kvinna i en lägenhet. Ett stort fönster med neddragna persienner. Två byråliknande, vita möbler. Vissnade orkidéer, en på varje byrå. Kvinnan står och tittar ut genom springorna i persiennerna, ut i mörkret därutanför. Är det någon där?
Hon har, eller tror sej ha varit med om något överfallsliknande. Eller var det hon som överföll? Gör rädslan för att blir ett offer människan till förövare?
Skådespelaren har en teknisk sejour som är väldigt intressant: som i en liten inseplningsstudio utanför fönstret kan hon på olika spår tala in text, för att sen få den uppspelad för sej, som om någon annan talad. Om hon till exempel ropar Hallå, kommer någon efter en stund att svara henne hallå?
I effekt ger det att om hon plötsligt skriker hjälp hör hon snart någon skrika hjälp, och om hon svarar: Är det nån där? hör hon snart någon fråga om det är någon där. Hon är den som ropar i natten, och hon är också den som hör någon ropa i natten. Ska hon våga svara?
Den här föreställningen drog över tiden, och det kändes i publiken, som plötsligt, mot slutet, började vrida och vända på sej, otåliga att det snart skulle vara över, rädda att dom skulle missa nästa föreställning, vilket dom gjorde.
Undrar om de olika skådiseleverna grälar, som de tävlande på Project Runway, när någon drar över tiden och på så sätt gör att nästa föreställning saknar publik?
Det är sånt här jag tänker på, när jag ränner mellan salar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
FLIMRANDE FRIHET, av och med David Arnesen på STDH.
"Uppe vid kassan inne i T-huset hänger bildbevis på väggarna: foton från avgångsklasser från decennier tillbaka. Här kan man klart och tydligt se vilka som lyckats, och vilka som man aldrig hört talas om igen. Det är en grym värld, världen av Konst och Kommers. Sälja sej själv, utan att sälja sej själv. Eller bara sälja sej.
Det är den världen som David Arnesen driver med i sin föreställning Flimrande Frihet. Han gör en slags nidbild av sej själv som en självupptagen, karriärsinriktad skådespelarelev, en sån där som vill bli ”Stjärna”. En sån som inte ser roller som något intressant i sej, utan som klätterpinnar på en karrärsstege. "
Låter det intressant? Här är resten:
Jag vet inte vilken historia som är mest intressant."
Två tanter slår sej ner vid nästa bord och börjar packa upp sina matlådor.
”Jag tyckte om den,” säger den ena.
”Jag tyckte också om den,” säger den andra, som om den första antytt att den andra inte tyckte om den.
”Det fanns en enkelhet.”
”En enkelhet, ja…”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar