"Jag älskar en föreställning där jag får känna mej smart och lite, lite dum. Där jag känner att vissa saker, vissa referenser, går över mitt huvud. Det visar att man inte riktar sej till den grå menlösheten, utan till dom spjutspetsar i publiken som förväntas fatta vad man försöker säga. Vi andra får helt enkelt skärpa oss."
Låter det intressant? Här är resten:
HÖSTSONATEN på Kulturhuset Stadsteatern
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta.
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra. "
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/hostsonaten-av-ingmar-bergman-regi-asa.html
LOLITA, på Kulturhuset Stadsteatern."På den gamla goda tiden, innan Vasateatern stängdes och svaldes av ett hotell, spelade man Edward Albees pjäs Geten, eller Vem är Sylvia? Det är en för publiken väldigt krävande pjäs om en man som blir förälskad och lämnar sin familj för en get. Japp: Tidelag så det stänker om det. Jag satt i salongen och försökte förstå. Det handlar om en alternativ livsstil, javisst, och det hade varit så mycket lättare om han istället för ett djur hade fallit för ett föremål:
”Mamma, pappa, jag är kär i en stol. En gungstol. Hon heter Viktoria och hon vill gifta sej med mej.”
Eller, vad är det nu man kallar såna som blir förälskade i Berlinmuren och Eiffeltornet? Objektofiler?
”Älskling, när du läser det här har jag lämnat dej för Ölandsbron. Han kan ge mej så mycket mer än du kan, och det känns som om han, till skillnad från dej, är på väg någonstans.”
Det har jag lättare att förstå: jag är själv lite svag för New York. "Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/lolita-efter-en-roman-av-vladimir.html
"Det känns som om Jonas Gardell försöker bli Sveriges svar på Bette Midler, utan att ha de förutsättningar som krävs. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/09/jonas-gardell-mitt-enda-liv.html
JONAS GARDELL: MITT ENDA LIV på Maximteatern
"Det känns som om Jonas Gardell försöker bli Sveriges svar på Bette Midler, utan att ha de förutsättningar som krävs. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/09/jonas-gardell-mitt-enda-liv.html
EN DANS PÅ ROSOR på Metropol Palais.
"Det börjar med buller och bång, med svarta, guldglittriga höftskynken och mycket hud, och jag hade inte alls väntat mej det här. Jag hade väntat mej Cha-cha-cha, fjädrar, frisyrer som verkar stylade med tapetklister och lite för mycket make-up. Jag hade väntat mej avancerad Finlandsfärjeunderhållning. Inte det här.
”Det påminner lite om Vulkanscenen ur Showgirls,” viskar Kazaky-fan No.1, och jag håller med."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/en-dans-pa-rosor-koreografi-tobias.html
"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Låter det intressant? Här är resten:
”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken.
Låter det intressant? Här är resten:
I SHALL NOT BE ENTIRELLY FORGOTTEN på Dramaten
"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Rösten i ditt öra viskar:
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."
Låter det intressant? Här är resten:
”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken.
Örjan Ramberg tittar efter henne:
”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”
”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ”
Låter det intressant? Här är resten:
ROSMERSHOLM, av Henrik Ibsen, i Målarsalen, på Dramaten.
"Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/rosmersholm-av-henrik-ibsen.html
"Jag älskar när en skådespelare inte gör något ”I största allmänhet”. Det är ganska vanligt, speciellt i musikal, där uppgifterna är så krävande - sång, dans, agerande - att man börjar förevisa en aktion istället för att agera. Man spelar lite full istället för att verkligen försöka nyktra till, eller gå rakt eller tala tydligt eller inte se dubbelt. Man ska vara kär, så man sjunger en kärlekssång istället för att undersöka vad det är som attraherar. Man tar till gester som är lika beprövade och oinspirerade som den klassiska balettens stångövningar."
Låter det intressant? Här är resten:
CANDIDA, på Kulturhuset Stadsteatern
”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där vi sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”
Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst.
Låter det intressant? Här är resten:
FLASHDANCE, på Chinateatern
"Jag älskar när en skådespelare inte gör något ”I största allmänhet”. Det är ganska vanligt, speciellt i musikal, där uppgifterna är så krävande - sång, dans, agerande - att man börjar förevisa en aktion istället för att agera. Man spelar lite full istället för att verkligen försöka nyktra till, eller gå rakt eller tala tydligt eller inte se dubbelt. Man ska vara kär, så man sjunger en kärlekssång istället för att undersöka vad det är som attraherar. Man tar till gester som är lika beprövade och oinspirerade som den klassiska balettens stångövningar."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar