DANSA MIN DOCKA
Du vet Beethovens femte pianokonsert? Den delen - en bit in - när musiken plötsligt blir till en dansös på en spänd lina högt upp, med parasoll och tu-tu? Den här föreställningen var lite så. Skör, ömtålig, balanserad på en tåspets.
Det handlar om Annelise Frankfurt, dansösen, du vet. Inte? Du vet inte vem hon är? Då är du nog inte ensam. Det finns massor av folk som inte hört talas om henne. Jag är en av dom. Eller, jag hade liksom glömt att jag på sätt och vis kände till henne, men bara i förbifarten. På Martina Hoogland Ivanows utställning på Kulturhuset Stadsteatern - förresten är jag nu så trött på att skriva Kulturhuset Stadsteatern att jag hädanefter kommer att kalla det för KulSta - fanns där en kort, flimrig film. Jag tog in, och glömde, och kom inte ihåg förrän jag började googla.
Det finns nästan ingenting på nätet om henne. Söker man på hennes namn dyker det mest upp info om den korta filmen på utsällningen på KulSTa.
Hon var en dansös, koreograf och dockmakare, en judinna som kom till Sverige som tolvåring under kriget, och som stannade kvar. Dans och dockor. Jag får bilden av att hon var en slags vacker Staffan Westerberg.
Det här är tre historier i en: Föreställningens historia, den verkliga historien, och historien om hur föreställningen kom till: En mystiskt kvinna söker upp Nils Harning, frågar om han känner till Annelise Frankfurt, och när han nekar, försvinner hon. Något år senare rings han upp från en antikaffär: han har ett paket som väntar på honom. Paketet är vad som finns kvar av Annelises liv.
Jag vet inte vilken historia som är mest intressant.
Föreställningen börjar under ett slags vitt tält, ett cirkustält hängande från taket, en koja för lekande barn av lakan, eller ett sånt där romantiskt myggnät man kan ha över sängen. Därinne, i manegen, i den sköra tryggheten: hattaskar, en docka och Annelise.
Utanför teatern finns en liten utställning med bilder av henne. 50-, 60-talsbilder, poserande, uppställda, konstnärliga. Vogue- eller Harpers Bazaar-vackra.
Men när föreställningen börjar blir jag plötsligt osäker: kan verkligen skådespelaren vara så lik objektet, eller har jag missförstått allt och fotona var återskapade kopior, med skådespelaren som objekt? Det är nästan lite otäckt.
I originalkoreografi och och nyskapad, och genom ord får vi följa hennes liv. Det är vackert, rörande, som Lauras glasmenageri, men det känns som om det saknas något. Det här kan inte, får inte vara hela historien.
Jag hade fel, förresten: det finns en historia till: Min historia. Om det vore min historia, alltihop, skulle det på premiärdagen ha suttit en sofistikerad, smal, väl bibehållen kvinna i hatt och mörka glasögon i publiken. Det skulle vara samma kvinna som lämnat in paketet till antikaffären. Samma kvinna som sökte upp Nils på festen. Vem?
Annelise själv, förstås, kvinnan som inte låter sej glömmas bort.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Två tanter slår sej ner vid nästa bord och börjar packa upp sina matlådor.
”Jag tyckte om den,” säger den ena.
”Jag tyckte också om den,” säger den andra, som om den första antytt att den andra inte tyckte om den.
”Det fanns en enkelhet.”
”En enkelhet, ja…”
TO FROM RUSSIA WITH LOVE av Klas Lagerlund på STDH.
"Så kommer bilderna av misshandeln. Jag blundar inte. Jag tittar. Jag är vittne. Jag har sett. Inte så mycket offren, som förövarna. Jag har sett vad ni har gjort. Jag har sett vad ni gör. Jag ryggar inte för hatet. "
Låter det intressant? Här är resten:
KRAMP av och med Jeff Lindström på STDH.
”Vem är Stig Dagerman?” hade Abercrombie frågat, tidigare, mellan tuggor.
Gissa om jag var glad att jag hade läst på?
”Han var en diktare, författare, journalist,” rabblar jag. ”Växte upp med sina farföräldrar, kom till Stockholm som gymnasist, slog igenom med buller och bång med sin första bok, gifte sej med Anita Björk och gasade ihjäl sej i sitt garage.”
”Ingenting med gay att göra?”
Jag skakar på huvudet så att nudlarna flyger:
”Ingening med gay att göra.”
Jag antar att Abercrombie är lite sugen på lite homosex på scenen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar