Produktion Peeping Tom, Regi Franck Chartier, Regiassistent och dramaturg Gabriela Carrizo, Skapare och medverkande Leo De Beul/ Jef Stevens, Marie Gyselbrecht/ Tamara Gvozdenovic , Hun-Mok Jung, Simon Versnel , Maria Carolina Vieira , Yi-Chun Liu , Brandon Lagaert, med stöd av Eurudike De Beul, Statister i Stockholm Annie Strömqvist Axner, Christer Cedergren, Margita Lundman, Inga-Britt Österlind, Monica Sonesson, Walter Jung, Lena Starck, Merith Lantz, Ylva Enman, Fredrik Holmquist, Konstnärlig assistans Seoljin Kim, Camille De Bonhome, Ljudkomposition och arrangemang Raphaëlle Latini, Ismaël Colombani, Eurudike De Beul, Renaud Crols, LjudmixYannick Willox, Ljusdesign Peeping Tom, Giacomo Gorini, Kostymdesign Peeping Tom, Camille De Bonhome, Scenografi Peeping Tom, Amber Vandenhoeck, konstruktion KVS-atelier Filip Timmerman Amber Vandenhoeck, Teknisk ledning Filip Timmerman, Tekniker Hjorvar Rognvaldsson, Wout Rous, Amber Vandenhoeck, Produktion och turnéläggning, Anastasia Tchernokondratenko, Kommunikation och produktion Sam Loncke, Kompani manager Quentin Legrand, Med stöd från Flemish authorities, Samproduktion Theater im Pfalzbau (Ludwigshafen), KVS – Royal Flemish Theatre (Brussels) , Festival GREC (Barcelona) , HELLERAU - European Center for the Arts Dresden , Les Théâtres de la Ville de Luxembourg , Théâtre de la Ville (Paris) , Maison de la Culture (Bourges) , La Rose des Vents (Villeneuve d’Ascq) , Printemps des Comédiens (Montpellier) , med stöd av Sommerszene, Szene Salzburg (Salzburg). Theater im Pfalzbau är en nyckelpartner i förverkligandet av triologin « Vader – Moeder –Kinderen » Distribution Frans Brood Productions.
You've changed
That sparkle in your eyes is gone
Your smile is just a careless yawn
You're breaking my heart
You've changed
You've changed
Your kisses now are so blase
You're bored with me in every way
I can't understand
You've changed
You've forgotten the words, I love you
Each memory that we've shared
You ignore every star above you
I can't realize you've ever cared
You’ve changed,
av BILL WILLIAM CAREY, CARL T N FISCHER
Efteråt, när jag och min kompis Malvolio Morrhår gick över St. Eriksplan, och när jag cyklade vidare ensam, längs med St. Eriksgatan, över bron och upp till Fridhemsplan, kändes det som om Stan hade förändrats, som om det hade blivit en fnurra på tidens tråd, och flera år hade gått sen vi gick in på Dansens Hus, och tills nu, när vi kom ut. Butiker hade slagit upp, där andra hade slagit igen. Nya byggnader verkade ha skjutit upp, och fasader verkade lite annorlunda, lite mer slitna, lite mer förfallna.
Det är egentligen det enda jag kräver när jag ser en föreställning: att den ska förändra min värld, eller i alla fall sättet jag ser på den, vilket kanske är samma sak.
Jag kämpar emot åldrandet med näbbar och klor. Det är inte det att jag har något direkt emot spåren av att bli äldre, men själva faktumet, att jag och alla med mej håller på att bli gamla, är jag något jag förtränger med sån där våldsam viljestyrka som får mammor att lyfta bilvrak av bebisar.
Det är bara de senaste månaderna som jag har börjat inse att jag kanske om några år om tio, tjugo år, inte kommer att orka testa det här med att klättra på väggar, eller inte kommer att våga testa nymodigheter som Hoverboard eller Airwheel, inte av rädsla att bryta nacken, utan av rädsla att bryta en höft.
Jag är trofast och lojal som en gammal hund, men när det gäller det här med att åldras med nån slags uppgiven värdighet, då är det var person för sej själv. Jag dumpar dej som en sop-påse den dagen du går över gränsen till de gamla och grå.
Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.
Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej - kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft.
Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens. När allt det där händer mej, när allt förfaller, planerar jag att inte vara med, inte vara där. Inte helt och hållet där, i alla fall.
Scenen föreställer att slags stort samlingsrum på ett boende för åldringar. Det är kul att se en dansscen så totalt förändrad, det ser mer ut som man ska sjunga opera här än framföra någon slags dans.
I fonden en scen, eller, kanske mer en estrad, till höger ett piano, centralt; två långbord med omgivande stolar, och till vänster två svängdörrar, ut. Väggarna är turkosgröna, och de, och eventuella fönster, täcks bitvis av långa, tunna, grå veckade gardiner. På golvet: en rödorange, heltäckande matta.
Det handlar om ett slags hack i verkligheten, ett ryck i realiteten, om sinnenas förfall, och vart vi tar vägen när vi inte verkar vara här och nu. Ena stunden är allt som det ska vara, och i nästa har allt förändrats.
En kvinna kommer in, och frågar en av dom som arbetar där om hon skulle kunna få prata med någon. Jag tänker att hon är en dotter som tänker förhöra sej för hur man går tillväga för att få in en av sina föräldrar på hemmet. Personalen ber henne vänta, och går, och när hon lämnas ensam visar det sej att hennes handväska är förtrollad, förvandlad, förbannad. Först vägrar den röra sej, står liksom still i luften, sen far den runt så att den nästan slår knut på kvinnan; hon gör kullebyttor, går ner i brygga, vrids och vänds, och hon säger inte ett ord under hela tiden. Jag antar att hon är väldigt blyg, eller rädd att stå ut, att störa, lite som en sån där person som sätter något i halsen och som man senare hittar död på toaletten, kvävd, eftersom han eller hon eller den eller det, inte vill vara pinsam.
Långsamt, sköljs vi mellan verklighet och det som inte verkar vara verkligt. Kvinnan är plötsligt inte en besökare, hon arbetar på hemmet. En medelålders man kommer in för att besöka sin pappa, men är plötsligt själv inskriven, och en annan yngre man, kommer in och besöker honom. Nån har tagit en annans byxor, skjorta, skor, ingen verkar kunna komma ut, och så plötsligt är alla borta.
Jag minns en väldigt vacker pietà-scen, där ett biträde byter blöjor på en av de äldre männen, för att senare täcka honom med ett tygstycke, sådär som man gör med den som dött, för att slippa se, och för att ge lite värdighet till den om som inte längre är där.
Det påminner mej om Dramatens uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, och om andra akten av Alexander Ekmans MIDSOMMARNATTSDRÖM på Kungliga Operan, på grund den förvridna, vidriga och vackra verkligheten.
Musikaliskt sitter jag och tänker på den franska filmen Les Triplettes de Belleville. Det var någonting med rytmerna, med moderniserandet av musik som förefaller tillhöra en annan tid.
Rent koreografiskt är det en slags tumlande, rullande, snurrande partier som imponerar mest, en slags motsats till kullerbyttan, där personen liksom nästan står i brygga hela tiden, och rullar runt, nästan som en slags rund Rubiks kub, där istället för att de olika delarna byter färg med varje vridning, är det ben, armar och huvud, händer och fötter som verkar byta plats: det ser ut helt overkligt ut, och borde bara vara möjligt i en dröm.
Man gjorde också en slags dans där man snurrade på knän, och vred ut och in höfterna och satte upp en foten på golvet under det att man hade det andra knät i marken, och snurrade. Lite som en slags snoa-version av en sån där rysk folkdans där man hela tiden sitter på huk. När jag kom hem och försökte testa det på min ryamatta lyckades jag inte ens klura ut hur man gjorde, än mindre utföra det, men jag antar att mina grannar tvärs över gården fick sej en funderare.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljetter, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:
”Men varför just Detroit?”
”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”
Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”
Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html
Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.
Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html
C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar