MED Niklas Riesbeck, Emil Molin, Daniel Mauricio, Josefina Hylén, Jenny Holmgren, Maria Hartman, Maria Friman, Nicklas Berglund.
Beyond the cheap colored lights
One song, before the sun sets
Glory, on another empty life
Time flies, time dies
Glory, one blaze of glory
One blaze of glory, glory
Find glory in a song that rings true
Truth like a blazing fire, an eternal flame
One Song Glory
ur RENT
av Jonathan Larson.
Broadway Cares - Equity Fights Aids, är en amerikansk organisation som samlar in pengar genom olika konserter och evenemang, som Broadway Barks, Broadway Bares, Broadway Flea Market & Grand Auction och Easter Bonnet Competition.
Broadway Backwards är en av deras årliga konserter där artister sjunger sånger dom annars inte skulle få chansen att framföra, eftersom dom är tänkta för det motsatta könet. Det kanske låter lite enkelt, lite övertydligt, men en sång kan få ett helt annat djup när man byter ut sångare. Ta till exempel I’m Not Afraid of Anything ur SONGS FOR A NEW WORLD, av Jason Robert Brown. I vanlig fall sjungs den av en kvinna, och handlar då om hur alla i hennes krets är rädda för något, och hur denna rädsla har påverkat dom, till skillnad från henne själv.
På youtube finns ett klipp där Jason Gotay sjunger sången, och kanske är det min homosensibilitet som filtrerar, men för mej blir det en helt annan sång när han sjunger den. Rader som:
Daddy's afraid of babies
I mean he got through me, but now
He's afraid of babies
Guess he's scared of what they'll be
och
And Mama's afraid of crying
You know she tries to hold it in
But she's afraid of crying
And she can look at me with tears stuck in her eye
And I don't know why
tolkar jag på ett helt nytt sätt och jag upplevs att den sjungs av en ung man som just verkar ha kommit ut för sina föräldrar.
Pride@Boulevard är en årlig händelse på Boulevardteatern, skapad för att man inte tyckte att Pride var tillräckligt feministisk. I vanliga fall brukar jag tycka att det är synd när man bryter sej ut, splittrar och separerar istället för att ena och stärka, liksom tar sin plats inuti, istället för att ställa sej utanför, eftersom det försvagar, men eftersom man håller sitt event innan Pride börjar kanske man kan se det som en slags kick off?
Jag och min kompis Patti-Li Leuk försöker göra ett museibesök i månaden. Det låter kanske inte så mycket, men det kan vara nog så snärjigt att få ihop det, så vi har en liten räddningsregel: vi får besöka två museum under två månader, alltså kan vi gå två gånger en månad, om det visar svårt att få ihop ett besök under en viss månad. Saker som resor till Sydostasien kan komma emellan. Inte jag. Han. Sex veckor. Avis? Peut-être.
I alla fall: Juni fick ett retroaktivt museibesök på Skansen i Juli. Vi rände runt bland husen i hantverksbyn, lunchade på Stora Gungan och fikade på Kafé Petissan, spanade in lodjur, brunbjörnar och renar, och jag till och med gosade med några getter.
Visst skulle man väl kunna tänka sej att något som ligger så högt upp skulle ha en behagligt svalkande bris? Inte då: vi irrade in och ut ur visthusbodar och rödmålade torp, och svetten fullkomligt rann om oss. Till slut plockade jag upp mitt paraply ur ryggsäcken och spände upp det, som skydd mot solen. Jag hade sett japanska turister göra så, och det känns väldigt skönt. Man ser ut som en dålig dragversion av Mary Poppins, men jag är hellre bekväm än bedårande.
Vi gör inget halvdant, vi var där från det att man öppnade, tills vi var tvungna att ge oss iväg till Boulevardteatern.
I år firar Pride@Boulevard sitt femte år. Det började i en nästan amatörmässig enkelhelt, men har nu vuxit, polerats och förvandlats till ett ganska respektabelt event. I år är deras hittills största satsning, med stor orkester och proffsgästarister, och precis som på Broadway Backwards så sysslar man med gender bending.
Aftonen hålls ihop av Adam Gardelin som stolt berättar om de olika årens föreställningar.
Det låter fantastiskt bra, både från sångare och orkester. Vi bjuds på Corner Of The Sky, ur PIPPIN, med Jenny Holmgren, Maria ur WEST SIDE STORY med Maria Hartman, Role Of A Lifetime ur BARE med Emil Molin, och Changing My Major, ur FUNHOME, med Maria Friman.
Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. Själv är han mamma. Det är galet, utmanande, exklusivt och mycket modigt. Detta är inte bara en artist, inte bara en sångare; detta är en konnässör.
När Josefina Hylén börjar sjunga Gethsemane, ur JESUS CHRIST SUPERSTAR, tänker jag att detta är verkligen ett ypperligt, oväntat val: den ultimata sången när en son gör upp med en auktoritär far byts ut till att handla om en relation mellan dotter och en far som offrar henne, och gör den på så sätt ännu mer laddad. Jag tänker plötsligt på hedersmord, på barnäktenskap, på Ifigenia, på Fadime. Tyvärr, upptäcker jag, har man bytt ut ordet God mot Godess, och på så sätt gjort det ultimata patriarkatet till ett matriarkat. Jag förstår att man tänker att man har gjort något mycket fyndigt, men för mej hade det varit mycket intressantare och normkritiskt om man hade sjungit texten om den var.
Daniel Mauricio framför Burn ur HAMILTON, och jag önskar att han fått en sång till, för jag hade gärna sett honom komma tillbaka och riva av mer, för det är för lite från honom. Kanske Doing What Comes Naturally, eller You Can’t Get A Man With A Gun, ur ANNIE, GET YOUR GUN, eller Men! ur CALAMITY JANE, eller Secret Love, kanske?
Maria Hartman och Maria Friman framför Agony ur Stephen Sondheims INTO THE WOODS, ett kanske inte helt lyckat sångval: Den är i original en slags kukmätartävling mellan musikalens två prinsar, som både försöker bevisa att han är den man som lider mest för att han inte kan få den kvinna han vill ha. Den ena jagar Askungen, den andra Rapunzel. I musikalen visar dom upp den funktionen prinsar ofta har i sagor berättade ur ett ’kvinnligt’ perspektiv: dom ska söka och leta och jaga efter prinsessan, och när han funnit henne är hans funktion och sagan över. Man får inte veta mycket mer om honom. Här kommer sångerskorna in, utklädda till prinsessor, och jag blir lite fundersam. Utklädda till prinsar, det hade jag förstått, men prinsessor? Är det inte lite safe, lite fegt, lite oinspirerat? Är inte meningen med konserten att undersöka gender bending? Nej, vänta, tänker jag, nu förstår jag: dom är prinsessorna dom själva sjunger om! Den ena är Rapunzel, den andra är Askungen. Spännande!
Tyvärr, inser jag efter en stund, har man inte den infallsvikeln. Man framför numret som om de två prinsarna bytts ut till prinsessor. Punkt.
Så kommer Niklas Riesbeck in igen, och framför Just A Housewife ur WORKING. Det är en sång från den tiden då det fanns hemmafruar, och hur den stolthet dom kunde känna över sitt ’arbete’ förväntades vara ett slags antifeministiskt tvång, som att ingen skulle kunna välja att vara hemma med barnen.
Det blir väldigt spännande när en man sjunger den: för många år sen försökte jag - till ett projekt - hitta nakenbilder på män där de framställdes på samma sätt som vissa pornografiska bilder på kvinnor: som offer, men det var något som visade sej vara stört omöjligt. Oavsett vilka poser mannen på bilden hade, så kändes han aldrig så utlämnad som samma slags bilder på kvinnor. Man förutsatte, för att det var en man, att han själv med på noterna, att detta inte var något han tvingats till. Var det förnedrande var det en förnedring han njöt av, som han sökt sej till.
När en man sjunger om att han bara är en hemmafru blir det också laddat, eftersom det på något sätt förutsätts att han själv har valt det, att han, till skillnad mot många kvinnor, inte behöver finna sej i det, om han inte vill. Hans kamp blir på något sätt en helt annan.
Nicklas Berglund testar något ganska kaxigt: han försöker sej på Let It Go, ur Frozen. Utan att veta mycket om musik måste jag säga att det låter som en väldigt svår sång att sjunga: när det är högt är det högt, och när det är lågt är det… lågt. Det kräver en jäkla pipa. Det är också lite modigt att ta en sång som är ett typexempel på kvinnlig frigörelse och förstärkelse och låta en man sjunga den.
Jenny Holmgren sjunger en hyllning till massakern i Orlando: Empty Chairs At Empty Tables ur LES MISERABLES. Ett mycket smart och passande låtval, och ett rörande framförande. Nånting att peka på när folk undrar vad det egentligen är som är så bra med musikaler.
Akten avslutades med att alla kom in och sjöng Seasons Of Love from RENT.
Efter paus tar Club Corner of the Sky över, och det funkar inte riktigt. Det beror inte så mycket på artisterna, utan på oss, publiken. Club Corner of the Sky är en open mike-klubb med inriktning på musik från musikaler, där amatörsångare och proffs är välkomna upp på scenen för att sjunga.
Majoriteten av publiken den här kvällen, har kommit för att se, men inte synas. Eller höra, men inte höras, kanske man ska säga.
Jag har varit på Club Corner när dom håller till på Klara Kaféscen, och då fullständigt köar man för att få komma upp på scenen och sjunga, men här är det helt annorlunda: Konferenciern John Mörk gör ett hästjobb när han försöker förmå folk att delta. Några av artisterna från första akten går upp, en del ur publiken gör sitt, men det vill sej inte riktigt. Vi trampar liksom vatten och väntar på att det ska komma igång, men till slut går det inte att hålla liv i det hela, och man stänger för kvällen.
Till hösten kommer Club Corner Of The Sky tillbaka till Stadsteatern, och om du inte har varit där är det dags. Det är ett måste.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, med Polar Eclipse Theatre, på Parkteatern, i Galärparken:
Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/a-midsummer-nights-dream-med-polar.html
DOLLYWOOD, med Parkteatern:
"Och så fort jag skickat iväg meddelandet tänkte jag: Får man säga så? Beirut? Är det politiskt korrekt? Är det kulturell appropriering, patroniserande, eller rent av rasistiskt? Vad säger man om vill vara politisk korrekt, men samtidigt lite rolig? Möt mej vid Tullhuset, Slussen är rena rama Stonehenge? Rena rama Borgholms Slottsruin? Rena rama… Slussen.
Det är rena rama Slussen, vid Slussen?"
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/dollywood-parkteatern-forestallning-63.html
ETT SEKEL AV REVYER, FRÅN ROLF TILL RAMEL, på Parkteatern:
Hon stod nästan inne i buskarna, vid vägkanten, men steg fram när hon såg mej komma cyklade, och började vifta. Och peka. Vifta och peka. Hon var klädd i en sån där fladdrande, ärmlös diffust mönstrad solklänning, hennes ganska korta hår var vindrufsigt, och hon var väl en bit över 60 år. Söndersolad.
”Titta,” sa hon, ”titta vad männen från mellanöstern har gjort!”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/ett-sekel-av-revyer-fran-rolf-till.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar