torsdag 12 november 2015

TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), med teater Quimera på Olympiateatern, föreställning 131 4/11 2015


Manus & regi: Josefin Enoksson, Ljud & ljus: Alexander Swahn, med Henrik Lundström, Pontus Olgrim, Birgitta Rudklint, Gabriella Rudén / Filippa Vargas Alvhammar

Without you, the ground thaws, 
the rain falls, the grass grows.
Without you, the seeds root, 
the flowers bloom, the children play.
The stars gleam, the poets dream, 
the eagles fly, without you.
The earth turns, the sun burns, 
but I die, without you.

Without you, the breeze warms, 
the girl smiles, the cloud moves.
Without you, the tides change, 
the boys run, the oceans crash.
The crowds roar, the days soar, 
the babies cry, without you.
The moon glows, the river flows, 
but I die, without you.

The world revives—
Colors renew—
But I know blue, only blue, lonely blue, 
within me blue.
Without you.
Without you, the hand gropes, 
the ear hears, the pulse beats.
Without you, the eyes gaze,
 the legs walk, the lungs breathe.
The mind churns!
The mind churns!
The heart yearns!
The heart yearns!
The tears dry, without you.
Life goes on, but I’m gone.
Cause I die, without you.
Without You
ur RENT
av Jonathan Larson

Vet du att det ligger en väldigt bra choklad- och lakritsaffär vid Odenplan? Jag hade inte det. Någon aning, menar jag. 
Nästan hela dagen hade jag suttit, och skrivit en teaterrapport om en familjeföreställning under höstlovet på Dansens Hus, och bara tagit en kort paus för att cykla in till Hornstull och för första gången besöka STHLM RAW, som firar ett år den här veckan. Jag hade aldrig varit där. Jag hade försökt komma dit flera gånger, men dom hade alltid haft stängt den dagen eller på väg att stänga för kvällen, när jag väl kom dit, tidigare. Nu, tack vare att jag har koll på dom på Instargram, visste jag att dom hade öppet. Och att dom - för att fira - bjöd på glass. 
Jag säger bara: tacotallriken på SHTLM Raw, och chokladrawglassen från Grenna Glass, det är som om nån hade ett party i din mun. 

I alla fall: nu frampå kvällen, sen jag cyklat in till Odenplan, efter att suttit hemma och försökt fatta grejen med Snapchat, och hur man egentligen gör, var jag lite sugen på godis. Det hjälper koncentrationen, har jag märkt, när man går på teater, om man inte är hungrig, eller sugen på något sött. Det var så jag jag hittade butiken.

Vi var inte så många, vi som satt inne i foajén på Olympiateatern; en son och hans mor - kanske mormor eller farmor eller faster-moster - två heterosexuella unga par som pratade om en bekant som tydligen var både snål och bra på att göra av med pengar, och en skådis från Kulturhuset Stadsteatern. Jag kände mej lite som en nörd när jag plockade upp min godis och började mumsa. Hade vi varit fler hade jag inte märkts: nu verkar jag vara det enda som händer: knubbot som sitter på stolen och vräker i sej sötsaker ur sin prassliga påse. 
I ärlighetens namn hade jag lite lust att plocka upp påsen under föreställningen - godiset var så gott - men jag är inte den typen. 

Jag tycker nog inte att titeln, TREIZE POINTS, som syftar till den högre än högsta poängen i European Song Contest, är helt lyckad. Jag vet inte vilket språk jag ska uttala den på, och jag får heller inga associationer, vilket gör att jag hela tiden glömmer bort den. Inte heller den alternativa titeln DEN SVARTA KANINEN, känns helt lyckad, tycker jag, eftersom den får mej att tänka på barnteater. EN TREVLIG KVÄLL, eller NÅNTING MYSIGT, hade varit bättre, tycker jag. 

Men något jag absolut älskade med den här produktionen, och jag menar inte att verka nedlåtande eller klappa någon på huvudet, är att man - som i de flesta hem i Sverige, men nästan aldrig på scenen - är i strumplästen. Det ger så väldigt mycket av realism och sårbarhet och äkthet att folk liksom tassar runt. 

Det handlar om Christoffer, en ung, ordentlig man, som passar oförskämt bra i skjorta. Du vet, en sån som kan sitta framför teven, uppkrupen i en soffa hela kvällen, och hans ljusblå från Shirt Factory åker inte ens upp ur byxorna, blir inte ens skrynklig, får inga fuktfläckar under armarna? Den verkar forma sej efter honom lika bra som en t-shirt formar sej efter oss andra?
Han ska titta på European Song Contest.  En mello-bög, tänker jag, fördomsfullt, för alla jag känner som gillar melodifestivalen har också en viss fäbless för… Låt oss säga att dom inte drömmer våta drömmar om vem det nu är som är den nya Victoria Silverstedt, eller den uppdaterade syster Graf. 
Men, så kommer en kvinna in på scenen, och jag blir lite förvirrad. Är hon hans fag-hag? Nja, dom verkar lite för fysiska för det, hans flickvän som inte vet om att han är bög? Är detta kvällen han kommer ut? 
Så kommer plötsligt en dotter in på scenen, och jag tänker att jag nog har ringt på fel dörrklocka. Dags att backa, gå tillbaka, börja om. 

Du förstår, ett av problemen med den här produktionen är att dom har marknadsfört den som Ett nyskrivet drama i Norén-stil, vilket gör att man hela tiden sitter och väntar på de stora, sönderslitande konflikterna, skvättandet av invektiv och litaniorna av könsord. Som aldrig kommer. 

Han har fru och barn. Eller flickvän och barn, i alla fall. Kanske är hon lite äldre en han, och hon är en sån där kvinna som tycker att hon är väldigt intressant: du vet, en sån där som antar att hon borde vara världsberömd, i något. Hon har säkert testat teater, sång, poesiskrivande, pilates, yoga, allt som känns rätt för stunden. Hon har inte varit urkass på något, men inte helt lyckad, och som tur var har hon en man därhemma som tycker att hon är lika fascinerande som hon själv tycker, kanske av andra anledningar, och som kan försörja henne. 
Ikväll ska dom titta på European Song Contest,  hela familjen. Och så ringer hans bror och vill komma över.

Detta är egentligen historien om en man som passar bra i skjorta, och hans bror, en musiker som haft globala framgångar med en skiva, men som fått ett sammanbrott, och driver, utan åror. Det handlar, ganska vagt, och fumlande, om vem som egentligen är den mest lyckade, vem som är den mest framgångsrike, och vem som är den egentlige vinnaren. 
Men inte på ett Norénskt sätt. Detta har väldigt lite med Norén att göra, men det upptäckte man först när det är över. Innan dess har jag suttit och försökt ligga före i berättelsen: är brodern far till parets barn? Har frun varit otrogen med brodern? Kommer hon att vara det? 
När brodern, i en ganska onödig scen, hoppar i säng med - och läser en barnsaga om en svart kanin för - barnets unga dotter, sätter jag på mej mina pedofilskådande infraröda goggles, men får snart ta av dom igen. Inget händer, gudskelov. Kanske har det bara att göra med att dottern spelas av en ung dam som kanske är lite för gammal för vad rollen kräver? Eller är det bara Norén som spökar igen? Scenen verkar mest insprängd för att han ska kunna säga att han identifierar sej med den svarta kaninen som har fått ge pjäsen sin undertitel. 

Mannens fru, och han bror, har liksom lite samma funktion, lite samma stil, båda ganska irriterande och jag tror att pjäsen hade vunnit på att dom varit lite mer olika. Dom är bägge lite tufsiga, slafsiga, misslyckade, outvecklade och stagnerade, och får mer spela tillstånd än personer med mål och vilja, och jag sitter till en början och undrar vad man vill säga med att hon inte är den mer stereotypa blonda klädhängaren. Fruns roll är lite överraskande, eftersom pjäsen har en kvinnlig författare: porträttet känns nästan som något som män brukade skriva förr, den där sexuellt utlevande kvinnan som var mer en varelse än en människa. Broderns scentid går mest åt till att agera problemtyngd man på gränsen till sammanbrott. 
Jag tror också att dotterns roll hade behövt ha en intressantare dramatisk båge, eller strykas. 
Och jag menar med detta inte alls att någon av de ovanstående inte gjorde mycket bra ifrån sej. 

Men för mej handlar det om Mannen som verkar vara för bra för att vara sann, suveränt spelad av Pontus Olgrim. Det är nästan som om hans roll i pjäsen är samma som den roll han har i produktionen. Han servar, lyssnar, diskar, plockar undan, reder ut och försöker lösa problem, både som roll och som skådespelare. Den nye mannen. Mannen.2.
Det skulle varav väldigt intressant att se honom som Chance Wayne i Tennessee Williams SWEET BIRD OF YOUTH. Eller Gatsby. Eller Nick i WHO’S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF.

Jag sitter länge och väntar att den nye mannen ska visa sej vara samma gamla skitstövel, bara snyggare i skjorta. Att han ska vara lite som den manliga rollen som Simon Reithner spelade i Kristian Hallbergs VARIATION på Galeasen häromåret. 

”Nej, du är en vit, ateistisk man, du har inte rätt till något,” sa min vän Skäggige Skalman till mej, för några dagar sen, när vi gick hemåt, efter en föreställning. 
”Vad menar du: man kan skämta om mej, men jag kan inte skämta tillbaka? Man kan säga att jag borde skjutas, att allt är mitt fel, men jag får inte försvara mej, får inte kritisera tillbaka?”
”Japp, du har ingen rätt: dom andra är i underläge, dom har rätt att säga vad dom vill om dej, men du har ingen rätt att protestera, om du vill vara politiskt korrekt.”
Konstigt nog började det här samtalet som en diskussion om humor, vad som får vara roligt, och vad man inte kan skämta om.
”Vem har bestämt det, vad man får skratta år, och inte?” fortsätter jag, som inte kan släppa tanken.
”Nån. Jag antar: inte en vit, ateistisk man.”
Jag funderar lite. Vi går tysta en stund. 
”Men känner dom inte att att det är orättvist?”
”Jo?” Han stirrar på mej som om jag vore en idiot.
”Nej, jag menar: känner dom inte att det är orättvist att det inte går att skämta om dom? Så länge vi inte kan skämta om dom innebär det ju att dom inte har samma värde, att dom står längre ner? Att det är först när vi kan skämta om dom som dom har någon verklig makt? Jag kan börja ett skämt med: ”Det var en gång en finsk, en dansk och en fransman,” men jag kan inte byta ut dansken mot en eritrean, eller en person i rullstol, eller en kvinna från Thailand?”
”Japp.”
”Men det är ju motsatsen till jämlikhet? Det är ju verkligen att göra folk osynliga? Jag kan skämta om katolska kyrkan, men inte om muslimer eller hinduer?”
”Du kan skämta om mormoner, det är den vitaste, manligaste religionen som finns.”
”Man kan bara skämta om det som står över en?”
”Japp. Kan du skämta om alla vet du att du står längst ner.”
”Måste jag börjar försvara mej? Jag känner det som om jag måste börjar försvara mej, snart?”
”Ingen fara,” säger han. ”Du kan alltid spela ut bögkortet. Det betyder att du inte är en riktig man, och alltså inte utgör någon fara. Så länge ingen trumfar med en flat-drottning, eller lägger upp en transjoker, så går du nog säker.”
Och sen suckar han och säger det, det där som var så väldigt smart:
”Ingen har sagt att jämlikhet är rättvist.”

Så jag har snöat in lite på feminism på sista tiden. Onödig mycket, kanske. Jag drog till exempel, den felaktiga slutsatsen att eftersom föreställningen är skriven och regisserad av en kvinna, så måste huvudpersonen, som är man, vara skurken. Det blir tyvärr sådär ibland: jag sitter bara och väntar på att det ska avslöjas på vilket sätt den här mannen inte respekterar den här kvinnan. 

Men nånstans, mot slutet, när det nästan är över, börjar jag se på rollen, Christoffer, på ett annat sätt. Jag tänker på Julianne Moore i filmen FAR FROM HEAVEN, som kvinnan som bara vill väl, bara tror gott, vars leende blir mer och mer påklistrat. Som den ytterst humana, civiliserade personen, han som anser att det är den starkares uppgift att ta hand om den svagare.

Det är lite problematiskt att både skriva och regissera en pjäs. Svagheterna i manuset går ofta obemärkta förbi, eftersom det inte finns något tredje öga som kan ifrågasätta det som skrivits, och stöter man på svårigheter har man ingenstans att vända sej. 
Kanske hade man med fördel kunnat skriva ihop kvinnan och brodern till en person, för deras sceniska funktion verkar vara densamma. 

När jag cyklar hem, efteråt, funderar jag på vad marknadsföraren menar med Norén-stil. Släktingar som inte är helt överens, helt enkelt? Då kanske det kommer som en överraskning att majoriteten av relativt nyskrivna dramer handlar om just det, familjer som kivas. Eller är det bara så att allmänbildning, och kunskap om vad man kan referera till saknas? 
Eller är det så att ambitionen har varit att göra vad man anser är ett Noréndrama, på samma sätt som man kanske skulle kunna tänka sej att ett drama om folk som sitter på en veranda i pre-revolutionens Ryssland är ett Tjechovdrama? Att man ser det som en genre, som Musikal, eller Barnföreställning?

Det är inte förrän jag cyklat hem, är på väg över Västerbron, som jag kommer på vad jag tycker den handlar om: Sökandet efter inperfektion
Och jag tror att det fattas en scen, för Christoffer, som typ den här:

(FRUN, ELLER KANSKE BRODERN, BEROENDE PÅ VILKEN VÄG MAN TAR, MEN DETTA VORE NOG INTRESSANTAST OM DET SKEDDE MELLAN BRÖDERNA, STÅR UTE PÅ BALKONGEN OCH RÖKER. HAN ELLER HON HAR JUST SAGT ATT HAN ELLR HON FLERA GÅNGER HAR FUNDERAT PÅ ATT KLIVA AV VÄSTERBRON.)
CHRISTOFFER: (KOMMER EFTER, UT PÅ BALKONGEN:) Varför? 

HAN ELLER HON: Varför vaddå?

CHRISTOFFER: Varför skulle du göra nåt sånt?

HAN ELLER HON: (SUCKAR, LITE TRÖTT PÅ SAMTALET.) Jag är väl rädd, antar jag. Rädd för livet. (SKRATTAR.)

CHRISTOFFER: Du tror inte att jag är rädd? 

HAN ELLER HON: (SER PÅ HONOM.) Du? 

CHRISTOFFER: Jag är också rädd.

HAN ELLER HON: (TITTAR UT.) Vi är alla livrädda. (SER PÅ HONOM.) Du? Varför skulle du vara rädd?

CHRISTOFFER: Jag är rädd… varje stund, varje ögonblick, att du en dag tar du den där tabletten,  eller det där klivet ner från Västerbron. (ETT SLAG.) Jag är rädd… att jag ska vakna upp en dag och du inte är här. För (SLÅR SITT BRÖST) jag (SLÅR SITT BRÖST) behöver(SLÅR SITT BRÖST) dej. (KÄNSLOR.) Jag kan inte tänka mej en timme, inte en sekund av mitt liv utan dej. Jag behöver DEJ. Mitt liv utan dej vore som dom vita papperna i min skrivare, perfekta, rena, tomma, det ena likadant som det andra, dag efter dag efter dag. Jag behöver ditt kaos. Jag behöver din skit. Jag behöver din känslor, dina misslyckanden, din misär. Jag vet att det låter fruktansvärt egoistiskt, men JAG behöver DEJ. Du undrar varför jag ringer hem från jobbet varje dag, för att kolla dej, som du säger, för att styra upp, styra dej. (ETT SLAG.) Det är för att jag inte kan sluta tänka på dej. (NU KÄNNER HAN KÄNSLOR SOM HAN ALDRIG HAR KÄNT DOM FÖRR:) Jag sitter vid mitt skrivbord, och det är helt tomt, helt tomt, härinne. Och jag vet, jag bara vet, att jag bara måste höra din röst, höra dej säga… något om den där jävla kursen du går, eller den där nya kaffemaskinen jag köpte som du inte vet har du ska få att funka, jag måste bara veta att det finns något som är vid liv i mitt liv, någon som är levande, någon som inte går att sortera in, som inte ger med sej, som inte går att styra upp, som fortsätter… som fortsätter att göra mitt perfekt liv… intressant. Värt att leva. Någon som ger mej en anledning att gå upp på morgonen. För. Utan dej. Är jag tom. Det finns ingenting här utan dej. Och jag är alldeles för feg för att stiga av Västerbron.

Eller nånting ditåt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Josefin! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4829:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DIPLOMATI, Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:

”Skönt med lite rejäl teater,” säger min kompis Skäggige Skalman, när vi går hemåt, efter föreställningen. 

”Ja-a,” säger jag, med eftertryck, för det känns som om det var länge jag såg en så här spännande föreställning, där jag hela tiden liksom bytte sida, förstod den ena, förstod den andre, försökte tänka mej in hur jag skull ha handlat, och hur jag helat tiden liksom bytte ben. Du vet, som ANTIGEN?


CLUB CORNER OF THE SKY, med Glenn Edell som konferencier, på Klara Kaféscen, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det börjar. Albin Flinkas - som, jag är nästan övertygad, måste bo i någon skrubb här vid Soppteatern, för varje gång jag är här, är han också här, är det kvällstid hittar jag honom hängande ljus på scenen, och är det dagtid så är han här och styr upp Soppteatern, när han inte spelar i något, här, eller på stora scenen - hälsar oss välkomna. Han pekar på en bunt notböcker som ligger till höger om scenen, och varnar oss att dom är hans sambos, och att sambon tränar boxning - eller var det brottning, eller tyngdlyftning? - och att detta kanske inte ska uppfattas som ett hot, men att det är det.

Låter det intressant? Här är resten: 

CULLBERGBALETTEN: FIGURE A SEA, på Dansens Hus: 

Inne i salongen står dansarna redan och värmer upp, när vi kommer in. Eller, det ser ut som om dom värmer upp, i verkligheten har föreställningen redan börjat. Den startade liksom utan oss, och den fortsätter lite så. 

Detta känns lite som backstage, minuterna innan ridån går upp till en afton av dans. Alla koncentrerar sej på sitt, gör sina speciella steg, markerar eller gör kombinationen fullt ut. Musiken är sporadisk, incidental, lite som om någon satt och undersökte ljudbilder, i ett annat rum, oberoende av det som hände på scenen. Det dröjer inte länge innan jag sjunker ner i stolen, lite uttråkad.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar