(For English, please go HERE)
Kvinnan i kassan har en liten hjälpreda. Jag är dålig på barns åldrar, så jag garderar mej och säger att han är någonstans mellan tre och fem? Kanske sex? Tillräckligt stor för att gå på toaletten själv, men inte gammal nog att åka tunnelbana oackompanjerad. Hans uppgift är att dela ut värmande filtar, och han lägger stor vikt vid färgkombinationerna. Jag får en grön och en rosa. Ett bra val.
Jag har aldrig varit på Hallwylska Palatset. Jag har tänkt gå, många gånger, men det har aldrig blivit av. Om du, som jag, aldrig varit här, rekommenderar jag att du går och ser en föreställning ute på den omkringbyggda gården. Det är den perfekta aperitifen. Man får inte gå in i själva palatset, och det skapar en viss frustration och en fruktansvärd nyfikenhet, så nu bara måste jag in i huset, möjligtvis i morgon, senast veckan som kommer.
Och Kullehusteaterns uppsättning av Tre Män I En Båt passar ypperligt för det gamla palatset. Eller är det kanske tvärtom: Det gamla palatset passar ypperligt för Tre Män I En Båt? Inte nog med att dom är nästan jämngamla, det ligger något priviligierat, utsökt, sofistikerat lantligt över dem båda. Det känns nästan som om man är på landet, fast man är mitt i stan. Man förväntar sej nästan att personerna från Sondheims A Little Night Music ska komma stressande ur byggnaden på väg mot A Weekend in the Country, eller att Sebastian och Charles, från Evelyn Waughs Brideshead Revisited, med packad kappsäck och Alysious under armen, ska komma gående över den stenlagda innnergården, på väg mot färjorna vid Nybrokajen och med siktet på en rundtur i Skärgården.
När jag sätter mej, längst fram, i mitten, funderar jag på var jag har sett kvinnan i kassan. Jag kollar programmet. Linda Kulle, heter hon, producent och dramaturg, och jag vet att jag tyckte att hon var bra. Jag kollar hennes meriter, säker på att jag sett henne på scenen någonstans. Den enda föreställning som passar in är Cabaret i Uppsala. Men hon var inte Sally, och hon var inte kärringen som fick ananas. Jag försöker minnas ensemblen, men får ingen tydlig bild av henne.
Jag har aldrig läst Jerome K. Jeromes Tre Män i en Båt. Jag tror jag köpte boken någon gång i gymnasiet, men som så många av dom böcker jag köpte på den tiden öppnade jag den aldrig. Den köptes mer för att den borde köpas, som om köpet i sej, och inte läsandet, var målet. Boken tillhörde mer den mannen jag ville vara än den mannen jag verkligen var. Men tack vare Wikipedia och en filmatisering läckt på Youtube känner jag mej au courant.
Boken skrevs 1888, året då Jack the Ripper dödade fem kvinnor i Whitechapel i London, Tyskland fick tre kejsare, Händels Israel in Egypt blir det första klassiska stycket att spelas in, i England blir det tillåtet att cykla på vägarna, men bara om man har ringklocka, Louis Le Prince gör den första filmen, två sekunder lång, Gaugin skär av sej sitt öra, Eugene O’Neill, Groucho Marx, och Antoinette Perry, kvinnan som the Tony Awards är uppkallad efter, föds, Eric Saties Gymnopedie har premiär, och Katz’s Delikatessen öppnar på 205 Houston Street på Lower East Side i New York.
Och om du nu lagt året 1888 på minnet, kom ihåg att det var året han skrev boken. Den kom ut 1889. Det hände en himla massa andra saker det året.
Jerome fick idén till sin bok när han som nygift tillbringade smekmånaden med att båta på Themsen, men när han väl började skriva på den, ersatte han sin fru med sina två bästa vänner och hittat på en hund. Jag vet precis hur han känner, minus byrackan.
Det handlar om tre män, som för att få en paus från sina kravlösa liv tar en flera dagars båttur uppför Themsen, och de vardagliga men underhållande händelser dom upplever.
”Doh…” Jag gör ett sånt där Homer Simpson-ord, och några tanter tittar till, och hoppas att jag inte är en sån där som kommer att göra små konstiga ljud hela föreställningen igenom. Jag har precis kommit på var det var jag sett henne! Det var i Cabaret, men det var inte i ensemblen, det var ju Fräulein Kost! Hon stod ju där, i slutet, Evita-lik, uppe på taket, efter att ha gjort resan från ömklig hora till uppburen men skrämmande partimedlem, och mentalt banat väg för regissörens nästa produktion, på Göta Lejon.
Hallwylska Palatset påbörjades 1893, alltså fyra år efter att Jerome K. Jeromes bok utkommit, och redan 1920, 27 år senare, donerades byggnaden av den änkade, barnlösa Grevinnan till svenska staten, även om det tog tio år, till hennes död 1930, (Jerome dog 1927) innan Palatset övergick till allmännyttan. Ursprungligen ville man bygga palatset på den plats där Dramaten idag ligger. Först 1938 öppnade museet. Det tog åtta år att katalogisera allt. Grevinnan är förresten moster till Rolf de Maré, grundaren av Ballet Suédois och Dansmuséet, så man kan säga att samlandet ligger i släkten.
I fasaden finns två stora portar, en till vänster, och en till höger. Jag undrar om dom är några slags garage, för över den ena sitter en hästsko fäst, upp och ner, sådär så att turen trillar ut, och över den andra sitter en vagnshjul.
På scenen står ett vitt bord, en vit bänk, och en samling resväskor, korgar, en repinlindad pall, några grova hampa-tampar och ett segel i säck. Ingen backdrop. Palatset får räcka, och räcker gott och väl. Arkitekturhistoriskt verkar vi befinna oss mellan Nationalromantik och Jugend. Stämningsmässigt känns det som om svalor borde flyga där, högt, ovanför gården.
Det börjar, och är ganska underbart. Det är en mycket bra bearbetning, och regin får mej att tänka på de komiska bitarna i Royal Shakespeare Companys uppsättning av Nicholas Nickleby, speciellt scenerna med teatersällskapet.
Scenografin, det vill säga båten, byggs enkelt ihop av lite av varje på scenen, à la barrikaderna i Les Mis; bordet blir akter, bänken blir toft, och den repinlindade pallen blir till en för.
Kostymerna är ambitiösa och tidstypiska, vita byxor, halmhattar, ljusa pullovrar, vita eller båtrandiga blazrar och ljusa skor. Lite örlogs-Gatsby, liksom.
Anne Kulle, som övertygande spelar en man, har en sån där härlig, tydlig teaterröst, som skvallrar om att hon fick sin utbildning någon gång när man inte kallt räknade med att ens röst skulle bli mikrofonförstärkt. Hon låter lite som Ulla Sjöblom, på något vis.
Ulf Drakenberg river av en komisk monolog som i alla fall i min bok kommer att ligga och bubbla bland tio i topparna.
Och att se Thomas Eriksson spela teater är lite som att se en lindansare balansera högt däruppe. Precis när man tror att han ska dratta dit, spela över, gå ifrån historien för att kamma hem några enkla skratt, rätar han upp sej, skärper till sej och fortsätter sin akt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande: han är som en hybrid av en stå up-komiker, eller värsta sortens fars-clown och en seriös aktör. Han är ofta ute på tunn is, men klarar sej alltid torrskodd. Aldrig någonsin känns det som om målet bara är ett skratt, även om det alltid är resultatet. Det är som om han tillåter oss att skratta åt honom, samtidigt som han koncentrerar sej på att framföra pjäsen.
Det här är ett slags dramatiserat historieberättande som jag älskar. Texten flyter på, utan stakningar, eller omtag, för man har insett vikten av ordet, vikten av en ren mening. Jag önskar mer sån här replikleverans på våra scener.
Och jag älskar många av de inventiösa - jo, det är faktiskt ett ord, jag har googlat - scenlösningarna. Hur man lyckas blöta ner både sej själv och en skjorta efter att ramlat över bord på en torrlagd innergård. Hur man aldrig riktigt har balans när man står upp i båten. Hur vi aldrig får se hunden, men alltid vet att han är där, för vi kan ju höra hur han gläfser.
När jag skrattar mycket får jag liksom träningsvärk bak i nacken. Jag antar att det är där smilbanden sitter fästa. Flera gånger under föreställningen är jag tvungen att göra en min som om jag försökte vissla, vilket för mej är motsatsen till ett brett leende, för musklerna behöver vila.
Efteråt, när jag cyklar hem genom ett Stockholm som just gör sej klart att parta natten lång, med skränande flickor och vrålande män, zombievandrande över gator och cykelbanor, tänker jag på hur härligt det vore med en liten båttur ut i det lugna. Att få ligga på rygg i en flatbottnad båt, med armen dinglande över relingen, solen på väg ner, och fingrarna blöta, i vattnet.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Linda och Kullehusteatern.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
OPERAKUL - BLAND HJÄLTEDÅD OCH KÄRLEKSKVAL med Parkteatern, Under Eken i Galärparken på Djurgården.
"Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande."
Låter det intressant? Här är resten:
JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN med Teater Tillsammans på moment:teater
"Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej."
Låter det intressant? Här är resten:
"Bakom mej har dom slutat med ostbrickan och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna.
Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar