Med Tora Carlbaum | Anna Eklund | Anna-Lo Fjellström | Elinor Forsheden Sidoli | Maja Frykberg Andersson | Peter Hildén | Kevin Kronow | Teodor Olsson | Hjalmar Wide
Regi & scenografi Julia Beil Amarilla Kostym Ulrika Lindqvist Mask Frida Ullander Ljuddesign & komposition Andreas Huumonen Ljusdesign Maja Lindström Regiassistent Maria Friberg Förlag Nordiska ApS Bearbetning Julia Beil Amarilla | Maja Frykberg Andersson | Peter Hildén Producent & grafisk design Jonna Jansson Jag har varit i Pripps Bryggeriers nedlagda lokaler i Norra Ulvsunda och sett Teater Tillsammans premiär av scenversionen av Rainer Werner Fassbinders film KATZENMACHER SCENOGRAFIN är oförglömlig: vi sitter inne i en gammal mäskpanna (Kanke inte korrekt terminologi), tillräckligt stor för att vi ska får plats 20 personer i publiken, två och två, med avstånd. Det är magiskt. Oförglömligt. Man känner sej trygg och innesluten, men inte instängd. Det är som ett mycket stort partytält av metall. Man använder mycket MUSIK i föreställningen, och på något sätt hör jag inte varifrån den kommer, den bara finns där. Vi sitter på upp- och nervända blå plast-ölbackar, och nej, det är inte så obekvämt som man skulle kunna tro. Dessutom har vi fått kuddar. Backarna används också som den enda scenografin, det staplas och möbleras om, utan att bli en gimmick. Det handlar om några ungdomar i en mindre stad eller by, och en nyanländ utländsk gästarbetare. Ett genialt regigrepp är att helt stryka rollen som arberen. Vi ser honom aldrig. Man talar till honom, men genom att ta bort honom, fokuserar vi på hur de andra förhåller sej till honom. På deras hemsida förklarar teatergruppen att detta kanske är Sverige efter nästa val, när vi styrs av konservativa och högnationalisiska partier. Jag hade inte tänkt så om jag inte hade läst det. Uppsättningen känns inte alls "nu". Orden känns lite daterade och problematiken - oönskad gravititet, och ställen där man kan få dansa, t.ex. - är också något av det förgångna. Det ligger kanske för nära i tiden för att bara kläs i moderna kläder. Så mycket har hänt på 52 år, när filmen kom, men inte tillräckligt med tid har gått. Jag har tyvärr lite svårt att förstå var i Sverige det här ska vara. Det känns som om det ska föreställa en byhåla, men karaktärerna känns hämtade i Stockholms innerstad. Rollerna är inskränkta och omedvetna på ett sätt som tillhör det förflutna. Innan internet. Innan mobiltelefoner. Innan invandring blev vanligt. Jag önskar att man spelat i en dåtid, för då hade det kanske blivit tydligare paralleller till nutiden. Nu blir det nästan lite konstigt när man inte tar fram mobiltelefoner, om det nu ska vara "nu". KOSTYMERNA är bra, men jag hade någonstans önskat att man tagit ut svängarna lite mer. Nu känns dom lite för hippa för att ha så lite hum. Kanske svenska folkdräkter? Kanske hade det varit intressantare att klä dom i en annan epok och sett vad som hänt? SKÅDESPELARNA är kompetenta och intressanta. Jag önskar - speciellt bland männen - att man vågat vara mindre intelligenta. Nu känns det som en slags intellektuell främlingsfientlighet, när den borde vara mer animalisk, som gorillor som skräms av det främmande. Det finns en motsättning i föreställningen som jag inte tror är medveten. Förhållandet mellan hur man talar och vad man säger. I texten är man ganska bonniga, men det artikuleras som om man spelade kostymdrama på Dramaten. Man säger "äR" i en värld där alla andra säger "E". Det är också skönt med en kvinnlig regissör som låter de kvinnliga rollerna vara lika motbjudande som männen. Det hade varit väldigt lätt att göra dem till ett slags förskrämda offer, men här bär de lika mycket skuld som männen. Bara på ett annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar