RÖVARE, StDH: föreställning 34 10/5 2017

Text: Friedrich Schiller, Översättning: Magnus Lindman, Regi: Jens Ohlin, Textbearbetning: Jens Ohlin och Hannes Meidal, Scenografi: Anton Thorsson, examensstudent Scenografi: Scenex17, Kostymdesign: Matilda Hyttsten, examensstudent Kostymdesign: Scenex17, Ljusdesign: Lina Benneth, Ljuddesign: Pedro Martinez, Maskdesign: Patricia Svajger, Med Agnes Lindström Bolmgren, Anders Jacob, Christopher Lehmann, Emmi Henriksson, Frida Österberg, Joel Ödmann, Lolita Zackow, Lucas Krüger, Maria Mortensson Zakrisson, Mattias Malmros

Det görs en massa fördummande teater. Säker teater. Teater som inte utvecklar eller utmanar, som inte ruckar dina tankar, som inte lotsar eller lockar, och som aldrig är inte och trampar på minerad mark. Och jag pratar inte om komedier eller farser, utan om teater som är så rädd att publiken ska missförstå budskap och intention att man tycker det är lika bra att skriva oss på näsan. Politiskt korrekt barnteater för vuxna, liksom.

Ibland känns det som om Moral Majority och One Million Moms på något sätt är är ansvariga för att lägga repertoaren på flera stockholmsteatrar.

Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”

Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 

Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod.

Poeten, filosofen, läkaren, historien och pjäsförfattern Friedrich Schiller föddes 1759 i vad som idag är Tyskland, men som då var en stat i det tysk-romerska riket,  och han dog 1805, i tuberkolos, bara 45 år gammal. Tillsammans med polaren Goete skapade han en period som skulle komma att kallas Weimarklassicismen, och som handlade om att skapa en ny humanism, byggd på romantikens, klassicismens och upplysningstidens grunder. 

RÖVARNA var hans första pjäs, och den skrevs när han fortfarande gick i skolan. När den sattes upp för första gången, 1781, hade han hunnit bli regementsdoktor, och för att kunna närvara vid premiären lämnade han olovligt sitt regemente, för vilket han straffades med 14 dagar i arresten, och ett förbud att publicera ytterligare verk, trots att pjäsen mycket framgångsrik, och han själv fick ett hejdundrande genombrott. 

Han flydde till staten Weimar, där han fick jobb som professor, och bildade senare tillsammans med Goete Weimar Theater, som blev den ledande teatern i Tyskland. Han anses ha skapat nya teaterformer, bland annat melodramat och den borgerliga tragedin, och hans verk är ett typexempel på en ny våg inom tysk litteratur, Sturm und Drang, Storm och Längtan, som avlöste upplysningen och som var mer en romantisk längtan tillbaka till naturen, till nationell och folklig egenart, till stora känslor och absoluta sanningar. Jag tänker på den perioden som Beethovens %.e symfoni, Emily Brontes Svindlande Höjder och Mary Shelleys Frankenstein, som Byrons poesi, även om ingen av dom ingick i rörelsen.

Senare, på grund av den här pjäsen, skulle Schiller bli en hedersmedlem av den franska republiken. 

Det handlar om två bröder, deras far och killarnas kvinnliga kusin. Den ena sonen, som är förlovad med kusinen, är god, den andre påminner lite om Richard III och lyckas intrigera så att fadern gör den andre sonen arvlös, som då går med i ett gäng. 

Men givetvis, som alltid när man har Jens Ohlin och Hannes Meidal att göra, så är originaltexten bara något att ta avstamp i, eller ur.  Här har man bearbetat så mycket att man lika gärna skulle tillskriva verket prefixet Inspirerad Av. Och det är bra. Berättelsen glider runt i en slags  nu- och dåtid, mellan förlegade sociala regler och modernt kaos.  Man har också lagt in moderna referenser i texten, som när favoritsonen påbörjar ett brev med Här är brev från älsklingsgrabben, vilket rycker mej ur historien, in i mina egna grumliga associationer, och ger föreställningen en slags verfremdungseffekt.

Flera gånger glömde jag bort att jag var på StDH, för det här är något som mycket möjligt kunde gå i Målarsalen på Dramaten. Det fanns inget billigt, improviserat, eller tillfälligt över scenografi eller kostymer. Inte för att StDH:s elevuppspel brukar vara amatörmässiga, men det här är lite mer.

Stockholms Dramatiska Högskola, StDH, bildades 2011 genom en sammanslagning av Teaterhögskolan i Stockholm och Dramatiska Institutet, och 2014 gick dom ihop med Dans- och Cirkushögskolan och Operahögskolan i Stockholm och bildade Stockholms Konstnärliga Högskola. 

Idag kan man gå en kandidatubildning till skådespelare i fyra svenska städer: Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå. Skådespelarutbildningen i Stockholm ser mer eller mindre likadan ut, antar jag, från år till år, och elevernas samlade talang ligger nog på en jämn nivå, så om ett slutspel på skolan flippar eller floppar beror nog mycket på vilken regissör dom får.

Kostymerna och speciellt adelns 1700-talskostymer imponerade, med sina utstuderade detaljer och avancerad ambition. Männen bär västar och livré - en slags föregångare till fracken - och kvinnan en korsettklänning med panier, en underkjol som gjorde att höfterna blev breda, vilket gjorde att midjan föreföll smalare. Men det är tygvalet som är la pièce de résistance: 

Du vet den där färgen som dom använder i Disneysfilmen på julafton, där dom målar ett schackbräde med en färg som redan är svart- och vitrutig? Här är det samma sak, men man verkar ha doppat allt, från knästrumpor, kortbyxor och kalsonger till hela kusinens klänning i en hemsk, blommig färg, med röda vallmor och gröna blad på en vit fond, som inspirerad av svenskt tenntextil. Det är mycket effektivt, precis om kvinnans ögonbrynslösa mask och vita  fårpälslika pompadourhöga peruk.

Det är framförallt scenografin som får mej att av någon anledning tänka på Målarsalen. Kanske är det för att man sitter så nära scenen, men till skillnad från många källarteateruppsättningar, där man också har aktörerna på ett nästan intimt avstånd, så känns det här påkostat och utsökt. Hela bakre höger scenhörn är täckt av ett diorama, en stor, trekantig, inglasad mosskläde monter - av den där typen du hittar på Naturhistoriska museet - fylld med uppstoppade exempel på svenska djur, som räv, uggla och hovdjur, och med en fond föreställande ett gråtråkigt, platt, lövlöst landskap, som en vårdag när snön smält bort, men ingenting har ännu börjat spira. Detta område är till början reserverat för den kvinnliga kusinen, som för att visa att hon lever i en slags konstruerad lustgård, men allteftersom folk dör - och så gott som alla dör en blodig död - så tar dom plats bakom glaset. 

Givetvis finns det fler mansroller än kvinnoroller, och här har man - för det mesta, löst det på ett mycket tillfredställande sätt: istället för att kvinnorna ska spela män, så gör man en Ellen Ripley, från Alien-filmerna: de får vara butchiga brudar, jäkligt kaxiga, coola kvinnor, och på så sätt har man gjort några ganska perifera roller väldigt intressanta. Ofta, när kvinnor spelar män, och när män spelar kvinnor, så tycker jag att man gömmer sej bakom det andra könet. Man  blir lite av en distanserad parodi, man förlöjligar eller ger efter för ett beteende som man annars inte tillåter sej. En tjejkompis som brukade vara drag king, det vill säga hon klädde ut sej till kille, med skäggstubb och mustasch, lindade bröst och dildo i kalsongen, sa att hon när hon klädde ut sej vågade stå på sej, vara stark och ta plats på ett helt annat sätt än när hon var ”hon”. 

Här verkar man inte ha behövt någon förklädnad för att hitta sin inre styrka, och jag myser så jag ryser.

Det enda undantagen är pappan, som spelas av samma skådespelerska som spelar kusinen - och sonen som blir rövare: de spelas av en kvinnor men ska uppfattas som män, vilket är lite synd, men jag antar att det var bästa sättet att lösa det på: om sonen hade varit en dotter så hade man kunnat skylla den kommande förskjutningen på att en kvinna inte var stark nog, att hon utmanövrerats för att hon var en kvinna, och det vore en ganska enkel och ointressant lösning, och om man tvärtom gjort den elaka sonen till en kvinna så hade man kunnat tolka det som att enda sättet för en kvinna att få makt är genom att intrigera.

Tråkigt nog märkte att jag blivit lite indoktrinerad av mitt teatertittadne, lite hjärntvättad: jag satt hela tiden och väntade på att man skulle klämma in det övertydliga, det politiskt korrekta, en redundant förklaring, en simplicerad sanning, vilket är väldigt vanligt när man sätter upp klassiker: istället för att låta verket tala till, eller utmana, en modern publik som är intelligenta nog att göra en tolkning utifrån vår nuvarande värld, så brukar man ofta klämma in någon slags brasklapp som på något sätt tar udden av vår vilja att förändra våra liv. 

Det är med stor lättnad jag inser att man inte sysslar med sånt. Jag gillar teater som får mej att tänka, inte teater som talar om för mej hur jag ska tycka.

Vad jag tar med mej från den här föreställningen är hur lätt det är att förskjuta någon, att få någon att gå över till de andra, till motståndarsidan, eftersom dom ofta inte har något annat val. Det krävs styrka att våga stå själv, och får man inte vara med i en grupp söker man sej till en annan. 

Jag har några bekanta som tycker sej ha rätten att dubba andra som antifeminister, rasister, nazister, fascister, utan att personerna de definierar själva identifierar sej så; dom har bara inte samma åsikter, eller vokabulär. Precis som religiösa extremister ser dom syndare i alla andra som inte har exakt samma övertygelse, eller åsikter.  De förstår inte att dom gör fiender av fränder. Det är lättare att ta avstånd än att tala förstånd. Det är lättare att överge än att övertyga.

En vän till mej, Kolon Dufvslag, berättade för några år sen på en lunchrast att han hade en brordotter som gått med i ett främlingsfientligt parti, och att alla andra i släkten tagit avstånd från henne, utom han, hennes farbor. När kraven kom att han borde bryta med henne, blockera henne på Facebook, sa han: 

”Men jag är ju den enda hon har kvar? Utan mej skulle ju hennes facebookflöde bara vara en homogen massa av såna som tyckte som hon. Var skulle han få höra andra åsikter, läsa om andra liv? Vem skulle kunna påverka henne? Hon skulle ju tro att alla tyckte som hon?”

Vad jag menar är att om man hela tiden blir kallad slarvig finns det till slut ingen anledning till att plocka upp efter sej. 

Men som Schiller sa: Stora själar lider i det tysta, så jag ska inte mala mer. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

SMILE på Kulturama: 

Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?

Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/smile-kulturama-forestallning-33-75-2017.html

FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frozen-souls-examensforestallning-stdh.html

FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frun-fran-havet-genrep-pa-dramaten.html