måndag 3 juli 2017

COMEDY ACTS Stockholm Musikalartistutbildning årskurs 2, föreställning 35 13/5 2017


Regi: Stefan Marling, Roine Söderlundh och Hans Marklund, koreografi: Stefan Marling, Roine Söderlundh och Hans Marklund, Översättning: Ulricha Johnson, Hans Marklund, Anders Albien, Gösta Rybrant, Klas Östergren och Calle Norlén, Sånginstuderinng Ceca Wadstein, Kerstin Ryhed och Pelle Arhio, Ljuddesign: Timmie malmberg, Ljusdesign: Mikael Kratt, Kostym: Eva Johnson

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, högt, för hela gatan, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!” 
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”
Det verkar nästan som om vi var två såna där som driver omkring på Times Square, delar ut flyers och försöker på folk intresserade av just den föreställningen vi kränger. 
”Och snygg ljus!”
Ljuset var väldigt snyggt. Oväntat snyggt, liksom, nästan överambitiöst - på ett bra sätt - för ett elevuppspel där klassen inte ens är avgående, utan har ett år kvar.
”Eller hur!”
Vi har precis kommit ut från Oscarsteatern, och står på Kungsbron och fotograferar den nedgående solen. De grå, virvlande, vridna molnen breder ut sej över himmeln som röken från en skogsbrand, och lägger sej som ett dimmigt lock över hela stan, förutom en liten lucka i väster, borta vid Bonniershuset, där himlen är röd, rosa och orange, som en technicolorfilmfond från Borta med Vinden.

Säkert hade vi sett himlen även om vi inte var så uppsluppna, men vi hade kanske inte stannat och börjat fotografer. Det hela, både himlen och föreställningen vi har sett, känns lite -  
Vad är motsatsen till snuvad på konfekten? Överraskningsfest? Möhippa? Svensexa?

Att säga att Base 23 är en dansskola är simplifiera. Det är mer ett koncept, ett begrepp. Visst, det är en dansskola, där man lär sej sej dansa jazz, stepp, ballett, street och modernt, där proffsdansare kan upprätta hålla sina kunskaper och vidareutbilda sej, men det är mer än så: Det är en plats, en lokal där koreografer och dansare hyr in sej för att arbeta på externa produktioner, och det är också platsen för tre högre utbildningar: Alhanko Academy of Ballet, DayBase och SMU, Stockholms Musikalartistutbildning.
Föreställningen vi just har sett är en redovisning av andraårseleverna, en klass som visade sej bara bestå av kvinnor. Det är inte så ovanligt, och det var ännu vanligare förr. Jag antar att det har lite med könsroller att göra: dans och sång, speciellt balett och musikal, är inte något som kalla killar sysslar med, och det kräver en hel del kurage att våga komma ut som något annat än fotbollsfantast och dataspelsfanatiker, vilket gör att dom som inte ger upp, fegar eller faller ifrån, ofta blir mycket målinriktade. 
Med kvinnorna är det lite annorlunda: där är det mångfalden som avgör utbudet: man måste helt enkelt vara fantastisk för att ta sej fram, för att få plats.
Det här är tredje eller fjärde året andraårselverna på musikalartistutbildningar har den här typen av uppspel, där första delen är en djupdykning i en specifik musikal, och andra delen är axplock ur flera musikaler, framförda som shownummer; 2016 gjorde man A COMEDY STORY på Teater Playhouse med ett större sjok ur WEST SIDE STORY, 2015 var man på Maxim med ALL ABOUT BASE och en workshop av LES MISERABLES, och 2014 var året man inte hade någon avgångsklass, eftersom utbildningen var precis nystartad, och man satte upp ATTITUDE på Oscarsteatern, där man började med delar ur musikalen GÖSTA BERLINGS SAGA. 
Den här gången har man valt att sätta upp HAIR. Jag är ingen superfan av musikalen, dels för att den brukar ageras lite allmänt, med en homogen ensemble där det enda som skiljer karaktärerna brukar vara hudfärg, kön och kostymer, där alla är lika flummiga, lika välvilliga, lika hippiehärliga och varmt medmänskliga, och dels för den känns lite söndertjatad; jag såg en parkteateruppsättning 1999, en uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern 2011, och ett gästspel på Boulevardteatern 2016.
Men musiken är sensationell, och här är det ett smart val att sätta upp den, när man har en klass som bara består av kvinnor.

Efter en kort paus drar det igång på allvar. Man river av nummer från A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM, FUNNY GIRL, LA LA LAND, ANNIE, SWEET CHARITY, ANNIE GET YOUR GUN, WEST SIDE STORY, LITTLE SHOP OF HORRORS, AND THE WORLD GOES ROUND, CHICAGO  och SOMETHING ROTTEN.
Tidigare om åren har jag ofta känt att det mest amatörmässiga och minst framgångsrikt framförda är övergångarna mellan numren, när någon kommer in och ska framföra en kort prata, där det förut har känts som om personen fått en lapp med en text att plikttroget lära sej, ord för ord, utan att den har förstått vad som är intressant eller roligt, och utan att kunnat göra texten till sin, men i år verkar något ha hänt: det känns som om man har lagt lite reptid på mellansnacken, som om författaren fått en chans att förklara vad man vill säga med texten, och var det kan tänkas komma skratt, och för första gången känns övergångarna lika säkra som numren dom länkar. 
Det är underbart att se show, strass och sprattel på en så oförväntat hög nivå. Det här är elever som inte har gått klart sin utbildning, men den här delen av föreställningen känns färdig att skickas på turné, sändas ut på showskepp eller ställas på en krogscen.
Vad den här skolan har, och som andra saknar, är Hans Marklund och Roine Söderlundh, två lärare, koreografer och regissörer som ger eleverna den kanske orättvisa fördelen att börja jobba med, och lära känna, två personer som tillhör Sveriges absoluta toppskick vad gäller scen och show.
Bara det måste vara värt kursavgiften.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


RÖVARE, ett elevuppspel, på StDH: 

"Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”
Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 

Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod."


SMILE på Kulturama: 

Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?
Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.


FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 


Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)