Marvin Hamlisch; Musik, Howard Ashman: Manus och sångtexter, Jerry Belson: Originalfilmmanus, Johan Schildt: Översättning och regi, Mathias Lundqvist: Arrangemang och Kapellmästare, Petronella Lindén: Koreograf, Medverkande: Musikalartistutbildningen årskurs 2: Markus Cederberg Elin Forslund, Hanna Göland, Nathalie Kohlström, Isabelle Larm, Maja Larsson, Sandra Lindblom, Frida Linnell, Natalie Lundborg, Alexandra Lundmark, Malin Svanlund, samt Magnus Eriksson Emke (gästskådespelare), Albin Sundström (gästskådespelare) och Musikalartistutbildningen år 1 (ensemble)
Jag är inte sådär jättesugen på Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Givetvis är det ganska respektlöst att uttala sej om en produktion som antagligen inte ens har börjat repa, som jag inte har sett, och vars läsningar jag absolut inte vet något om, men spontant är jag ganska besviken på musikalvalet: Dels för att jag inte är en superfan av själva musikalen, dels för att jag tror att man inte kommer att göra en traditionell uppsättning, där man låter materialet tala, utan en hårt vinklad variant där det framgår att man egentligen inte tycker om musikalen, och absolut inte tar problematiken på allvar.
Det finns en gnutta hopp, för mej, baserat på att den här Eliza, Nina Zanjani, är född i Iran: Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant med en uppsättning som handlade om vad det innebär att vara svensk, om förhållandet mellan invandrade svenskar och svenne-svenskar. Tänk dej en högboren höger-Higgins som kommer ut från en föreställning på konserthuset och träffar på en Eliza som håller på att plocka ihop sin farbrors blomsterstånd på Hötorget. Och tänk dej dagen efter, när Eliza reser in från Rinkeby till Östermalm för att lära sej bli ”svensk”. Känns inte det ganska provocerande, och intressant, med en Higgins om tar med Eliza på Nobelfesten, med en ”svensk” som försvenskar en invandrare, och sen känner sej hotad när hon acklimatiserar sej, och börjar konkurrera på lika villkor?
Men jag antar att man inte kommer våga gå så långt; jag förutspår att det kommer att handla om en Eliza som är stark och frigjord redan från början, som egentligen inte behöver en make-over, och att fokuset mer kommer att ligga på att förlöjliga Higgins.
Och faktum kvarstår:
Fanns det verkligen inte något mer intressant att sätta upp?
Då har vi tur att det på Kulturama finns personer som är både mer bevandrade i den musikaliska mångfalden, och ointresserade av att satsa på säkra kort. År efter år sätter deras musikalartistutbildning upp intressanta produktioner av överraskande musikalval.
Musikalen bygger löst på filmen Smile som kom 1975, med manus av Jerry Belson, vars mest kände film nog är Close Encounters of the Third Kind, och med regi av Michael Ritchie, som senare skulle regissera Bette Midlers konsertfilm Divine Madness, och filmen Fletch.
Manuset till musikalen skrevs av Howard Ashman, som några år tidigare hade skrivit manus och sångtexter till LITTLE SHOP OF HORRORS, och som senare skulle komma att återförenas med dess kompositör, Alan Menken, och skapa sångtexter till filmerna The Little Mermaid, Beauty and the Beast och Aladdin, som alla utvecklats till framgångsrika scenmusikaler, innan han 40 år gammal dog av AIDS.
Om text- och manusförfattaren var relativt okänd, så var kompositören Marvin Hamlish en supernova, på grund av den Pulizerpris- och Tonyawardsvinnande A CHORUS LINE, som jag förra våren såg en uppsättning av med SMU på Kulturhuset Stadsteatern.
Den här musikalen var inte lika väl mottagen. Den hade premiär 1986, på the Lunt-Fontanne Theatre, där BEATY AND THE BEAST skulle komma gå från 1999 till 2007, då den ersattes av den inte lika framgångsrika THE LITTLE MERMAID, och SMILE lades ner 1987, efter bara 48 föreställningar.
Den nominerades till en tony award för bästa manus, men förlorade till Alain Boublil & Claude-Michel Schönberg, som vann för LES MISERBLES.
Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?
Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.
Det handlar om en amerikansk skönhetstävling, på en väldigt låg och lokal nivå, där unga kvinnor från småställen i Kalifornien tävlar om titeln som delstatens Young American Miss. Tävlingen drivs av en tidigare deltagare, med hjälp av hennes man. Paret har också en ung son som planerar att tjäna en extra hacka genom att försöka sälja nakenbilder på de tävlande, tagna när de duschar. Vi får följa fyra unga kvinnor som två och två delar rum, och vi får se lite av världen runt en sån här tävling.
Mitt problem var att jag hade svårt att förstå vem det handlade om, och vad man hade för förhållande till handlingen.
Där man i en professionell uppsättning är ekonomiskt begränsade av hur många man har råd att ha på scenen, finns inga såna inskränkningar på Kulturama, eftersom man har lyxen att slänga in en hel årskurs med scenhungriga förstaårselever i mindre roller, som många gör sitt yttersta att dra uppmärksamheten till sej under sin korta scentid. Detta gör att de stora scenerna kan kännas ganska ofokuserade eftersom den ganska vaga berättelsen tappas bort i ett folkhav där alla verkar ha en egen historia att berätta. Kanske hade man kunnat lösa fokusproblemet med ett mer begränsande ljus, för jag gillar att folk får ta plats.
Problemet ligger mycket i manus, som flänger lite hit och dit. Det känns, tänker jag, när jag sitter och ser föreställningen, som om den person som skulle spela huvudrollen var sjuk denna dagen, och man bestämde sej för att köra ändå, för det känns som om alla personer är biroller. Till och med den slutliga vinnaren av tävlingen är en periferal person som vi inte har gjort någon närmare bekantskap med, och visst, det skulle kunna vara ett grepp - som i det handlar inte om den som vinner - men det gör också att man inte känner sej engagerad, att man känner sej lite dramaturgiskt lurad, som om Askungens prins hittat någon annan som skon passade på. För att använda sej av en fras ur tävlingsvärlden: vi har satsat på fel häst.
Kanske är det så att man försöker berätta för mycket, om för många, vilket gör att jag tycker att jag inte lär känna någon, inte riktigt lär mej förstå vad det är som driver dom.
Jag har också lite problem med läsningen, tolkningen av musikalen. Det känns ibland som om man nästan ångrar sitt musikal-val, som om man några veckor in i repetitionen upptäckte att det här med skönhetstävlingar inte är politiskt korrekt, och inte riktigt vill stå för den ytliga världen som målas upp, men istället för att trycka på ätstörningar, utseendefixering och sargade självkänslor, så verkar det som om man har försökt släta över, och inte ta det på allvar. Man vacklar mellan en slags distanserad parodi, ett förlöjligande av tävlingsvärlden, och stunder då vi förväntas engagera oss i tävlingen, och i de tävlandes liv. Det känns som om man både försöker fördöma och försvara. Kanske hade det räckt att ta det på allvar, att bara visa upp hur förnedrande den här typen av tävlingar kan vara.
Grundmaterialet är i sej varken för eller emot skönhetstävlingar, det berättas bara om den världen, ungefär som A CHORUS LINE handlar om en auditionsituation, och därför får man inga tydliga sceniska tillfällen - i sång eller scen - att effektivt kommentera hur man ser på denna typ av tävlingar.
Det mest gripande i föreställningen, är en bihistoria som kom till i den omarbetade versionen, efter att broadwayproduktionen lagts ner, och handlar om en mexican-amerikanska som gör så bra ifrån sej att en av de tävlande bestämmer sej för att stoppa henne. Den rollen är, och görs, både vansinnigt rolig när hon charmar domarna, och djupt tragisk när hon förnedrats till att lämna tävlingen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:
Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frozen-souls-examensforestallning-stdh.html
FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten:
När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frun-fran-havet-genrep-pa-dramaten.html
LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater:
Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp.
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv.
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…
Jag ska till Uppsala.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/lowenskoldska-ringen-uppsala.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar