torsdag 22 juni 2017

FRUN FRÅN HAVET, genrep på Dramaten, föreställning 32, 29/4 2017,


Av Henrik Ibsen, Regi Sofia Jupither, Bearbetning Mari Vatne Kjelstadli och Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Ljusdesign Ellen Ruge, Kostym Erlend Birkeland, Peruk och mask Natalie Pujol, Översättning Klas Östergren, med Eva Röse, Alexander Salzberger, Andreas T Olsson, Johan Holmberg, Magnus Roosmann, Rakel Benér Gajdusek, Bengt Braskered, Electra Hallman

1889 hade den här pjäsen två världspremiärer samtidigt, på Christiania Theater i Oslo - som då hette Kristiania - och på tyska Hoftheater Weimar, och lite senare samma år sattes den upp på Kungliga Dramatiska Teatern. Eftersom det teaterhus som vi idag kallar Dramaten inte stod färdigt förrän 1908, så antar jag att man antingen spelade i Gustav III:s Operahus, eller, och detta är troligare, i Mindre Teatern, en byggnad som uppfördes 1842 vid Östra Trädgårdsgatan, nuvarande Kungsträdgårdsgatan, och som revs 1910, för att ge plats för Stockholms Enskilda Bank.
Vid den här tiden hade Ibsen redan skrivit PEER GYNT, ETT DOCKHEM, VILDANDEN, GENGÅNGARE, EN FOLKEFIENDE, och hade två år tidigare avslutat ROSMERSHOLM, men han hade ännu inte skrivit HEDDA GABLER och JOHN GABRIEL BORKMAN, eller BANKDIREKTÖR BORKMAN, som Kulturhuset Stadsteatern kallade den när dom satte upp den tidigare i våras. 
Det visar sej, när jag tittar tillbaka, att jag har sett en hel del Ibsen, utan att någon produktion riktigt har gjort något vidare intryck. 
Jag undrar varför. 

Det bygger på en norsk folkvisa, Agnete og Havmanden, som handlar om en kvinna som överger man och barn för att leva med en havsman - en slags manlig sjöjungfru, antar jag - i havet. Hon lever med honom i många år och får flera barn, tills hon en dag hör kyrkklockor, och ber honom att resa tillbaka. I vissa versioner stannar hon på land, och i andra kommer hon tillbaka till havsmannen. Hon verkar inte vara vidare barnkär, måste jag säga. 

Här handlar det om dottern till en fyrvaktare som gifter sej med en läkare, en änkling med två döttrar. Dom bor långt in i en fjord, och hon har sen några år börjat längta tillbaka till havet. Så en dag berättar hon att hon som ung förlovade sej med en sjöman, och svor att vänta på honom. Några scener senare dyker det givetvis upp en främmande man, redo att ta henne med sej. Vem ska hon välja? 
Det finns också en mer intressant handling, en slags tjechovsk underordnad historia om den äldre  av hennes styvdöttrar, som uppvaktas av sin lärare - som på grund av en missuppfattning tror att hon är förälskad i honom - och som till slut väljer att gifta sej med honom som den enda chansen att få komma ut i världen. Hon dyker senare upp i ett annat verk av Ibsen, BYGMESTER SOLNESS.

Översättningen av pjäsens titel är lite av ett problem, tycker jag. På alla andra språk heter den motsvarande Kvinnan Från Havet, och jag gillar det bättre. Det ger en bild av en naturälskande, fri person som lite botticelliaktigt stiger upp ur vattnet. Frun, för mej, ger bilden av en dyngsyr Filifjonka, och ordet i sej medför att hon är ofri, att hon är borgerligt bunden till någon, medan bilden man vill visa upp är ju av en kvinna som längtar tillbaka till havets frihet. 
Eller? Nu när jag skriver inser jag att hon ju inte alls är fri, om man med det menar obunden: hon kan välja mellan två män, och den enda frihet hon har är friheten att välja. Lite som förr i tiden när den sista gången en kvinna hade en egen vilja, makt över män och sitt liv, var när hon tackade ja till ett frieri. 
Kostymt har man valt att placera handlingen i nutid, men det känns som om någon glömt bort att berätta det för dramaturgen, vilket gör att personerna i pjäsen agerar utifrån väldigt konservativa och konventionella spelregler. En person går omkring döende i en lungsjukdom som jag misstänker att man idag antingen kan bota, eller medicinera, andra uppför sej som om skiljsmässor inte existerade. När den äldsta dottern antar att den enda chansen att ta sej ut i världen är att  att gifta sej med sin lärare, så går det en väldigt skev bild av henne och av nutida feminism. Att hon själv väljer att bli en slags troféfru, karikerar henne som en slag passiv golddigger.
Den  mycket attraktiva och intressanta scenografin föreställer altanen och baksidan av vad som verkar vara en någorlunda modern sommarstuga, med ytterväggar, plank och däck av gråmålade, tryckimpregnerade horisontlagda plankor, och jag associerar till en slags sepiavariant av dom där poolmålningarna av Hockney.  

Den här uppsättningen känns väldigt modern, eller amerikansk. Den är avskalad, kort, okomplicerad, lättfattlig, nästan novell-enkel. När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.
I de riktigt stora känslorna, och i de otroliga, teatrala händelserna, är det - tycker jag - viktigt att leta i det lilla. Om min granne ringde på och meddelade att världen var på väg att gå under, så skulle jag inte omedelbart börja slå mej för bröstet, lamentera och förbanna livet. Jag skulle behöva tid för att hamna där. Han hade antingen behövt ringa på några gånger, med sämre och sämre prognoser, eller också hade han verkligen behövt genomföra en tidskrävande övertalning, med tydliga bevis och talande tecken. 
Här, när otroliga historier framförs och sensationella sammanträffanden sker, så accepteras dom till hundra procent med en gång, utan tvekan, utan ifrågasättande, utan försök till att genom humor försöka lätta upp eller mildra.
Jag vet att det är så på teatern: någon säger plötsligt något om en hemlig ungdomsförälskelse till ett apotekarbiträde från Rotterdam, och givetvis så ringer det ganska snart på dörren, och där står han, med en lam historia om en bil med soppatorsk, eller också får vi veta att Lord Oystersauce har en syster som sveptes iväg av en översvämning, och i nästa scen berättar pigan för butlern att hon som liten hittades ilandspolad på Themsens strand. 
Här får vi först veta att den lungsjuke konstnären ska måla en tavla inspirerad av en historia som han fått berättad för sej av en man han träffat på sjön för några år sen, sen berättar kvinnan att hon för tiotalet år sen varit förlovad med en sjöman, och sen, givetvis, redan samma dag, kommer han på besök. 
Kanske hade det varit bättre, i en sån här kortversion, att mannen först dök upp, och att vi sen fick höra historien. Jag vet att det är en väldigt odramatisk lösning, men jag tror att den hade gjort det hela lättare att köpa. 
Jag hade också uppskattat lite humor och värme i utmejslandet av titelrollen. Flera personer är dragna, förälskade och älskar henne, men det är lite svårt att förstå vad det är som lockar med den här tragiska, dystra och melankoliska kvinnan.
Vad jag förstår försöker hon dölja sin oro och sin längtan till havet från de andra, men hon lyckas inget vidare. Det är klart och tydligt för alla och en var att hon har problem, att hon inte trivs, att hon är orolig. Hon påminner mej om en vän jag hade i gymnasiet, en mycket självupptagen kvinna som såg sej själv som huvudrollen i en egenhändigt dramatiserad tragedi: hade hon inte kärleksproblem så hade hon ont i huvudet, eller ryggsmärtor, och om inget värkte så bar hon stoiskt omvärldens inbillade illvilja. Jag antar att alla hennes problem egentligen bara var ett underbart sätt att slippa bry sej om någon annan. 

Jag antar att man med uppsättningen vill säga någonting om om trohet, tvång och tvåsamhet, jag är bara inte säker på vad, eller om jag håller med.  


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater: 

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 


FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter. 
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen. 
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur? 


THE HUMANS på Playhouse Teater: 

Ibland, ganska ofta, föredrar jag en reading framför en fullt utförd föreställning. Varför? Därför att det finns något levande, vacklande, trevande över det hela. Inget är klart, ingen är färdig, och det känns som om skådespelarna - trots att dom ofta är mycket bekanta med materialet - upptäcker pjäsen tillsammans med oss, publiken. 



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)