onsdag 29 januari 2020

PAPPA, MAKE KRIGSFÖRBRYTARE, Genrep, Riksteatern, föreställning 3 16/1 2020



Av: Danjin Malinovic , Regi: Michael Cocke , Scenografi och kostym: Katrin Brännström , Musik: Fikret Çeşmeli , Ljusdesign: Patrik Nystrand , Maskdesign: Eva Rizell,  Medverkande Danjin Malinovic och Fikret Çeşmeli 

Sanningen är den att jag var inte jättesugen. En pjäs om en krigsförbrytare låg inte högt upp på min lista över saker jag ville göra en grå och snölös Januarikväll. En lång tunnelbanetur ut till Hallunda var inte heller vidare lockande. Visst, där finns ett H&M outlet och en ofantligt billig Stadsmission - och ett helt nytt foodcourt, visade det sej - men i stort sett kändes soffan mer lockande. 

Jag var rädd att det antingen skulle vara en föreställning där man kom fram till att alla är goda, innerst inne, eller också ett slags gottande i våld, och inte så mycket dramatik, utan mer ett uppradande och redovisande. Titeln gav mej mer bilden av ett fördrag om MÄN SOM MÖRDAR OCH VÅLDTAR, komplett med statistiska siffror och färgglada staplar. Nu, efteråt, förstår jag vad titeln kommer ifrån, men jag är inte helt såld. 

Men det är också det enda jag inte tyckte om.

Det handlar om en man, en dramatiker, som när han var ung flytt med sin familj från det forna Jugoslavien till Sverige, och som nu tar kontakt med en dömd krigsförbrytare i det gamla hemlandet, för att försöka förstå hur en person samtidigt kan vara en kärleksfull make, pappa, och ett monster som dödar och våldtar, och det underbara är att vi inte får något riktigt svar. Vi får aldrig veta varför, bara att det hände, och vi lär oss att det därför kan hända igen. Dessa män, för han var bara en av många, kan vara en granne, en kollega, en partner eller du. De var alla vanliga män, tills de inte längre var det. Dessa övergrepp var inte handlingar av en ensam psykopat, en Jack the Ripper, en varulv eller en vampyr, de var handlingar av en män som tillsammans var övertygade att de gjorde vad som var rätt. Att de på något sätt hade rätt att göra det dom gjorde. 

Det är en mycket  smakfullt regisserad föreställning. Jag hade läst att dramatikern själv skulle stå på scenen, och att han med sej hade en man som var skådespelare, sångare och musiker, och jag hade fördomsfullt förväntat mej att den personen skulle ha en nästan uteslutande funktion som musiker, att han skulle spela lite musik, kanske mest bakgrundssånger, och kanske flytta lite scenografi, men han är i högsta grad en starkt utnyttjad skådespelare. 

De två männen går ut och in ur olika roller; författaren spelar ibland sej själv, ibland krigsförbrytaren, och så byter dom, och hans kollega är plötsligt hans mamma, pappa, förbrytaren eller han själv.

Scenografin består av vita väggar som kan vridas och vändas, av stolar, av leksaker och vapen. Kostymerna är vardagliga, förutom en slags kamoflagejacka som förövaren ibland har på sej. Genom att lugnt kamma bakåt sitt hår och ta på sej att par glasögon går Danjin Malinovic från sej själv till monstret, och förvandlingen blir otäckare och otäckare för varje gång, som att se en älskad förvandlas till nån annan, nåt annat. Jag associerar till en alkad kompis som när han drack fick en total personlighetsförändring, och man kunde se den andre personen som fysiskt trädde in och tog över. 

Ofta kan man känna - speciellt i nyskriven dramatik - att författaren har något viktigt att säga, men inte riktigt behärskar hur det ska sägas. Det blir övertydligt, ensidigt, och som publik känner man sej klappad på huvudet och fördummad. En författare kanske vill säga att det är fel att sparka hundar, och tillbringar en och en halv timme med att bombardera oss med denna åsikt, utan en tanke på att de flesta i publiken tycker samma sak. Författarens åsikt blir så viktig att den anammas, fråntas från publiken. 
Så är det inte här. Det här är intelligent och intressant.

Det är sällan två saker möts på scenen: kvalitén på vad som berättas och kvalitén på hur det berättas. Här möts dom. 

Det här är teater, och det här är konst.


Jag nominerar härmed 

DANJIN MALINOVIC till BENNYPRISET FÖR BÄSTA NYA PJÄS 2020

MICHAEL COCKE till BENNYPRISET FÖR BÄSTA PJÄSREGI 2020


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 


- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/


  • och att du kan nå mej säkrast på instagram.


Om du gillade det här kanske du gillar: 


SHREK MUSIKALEN, 

Många på scenen imponerar, och ingen besviker. David Larson Lundin, som spelar åsnan, är någon att hålla ögonen på, och likaså Godisfen/Pepperkakan Ida Tobiasson, som plötsligt stiger ur ensemblen och nästan stoppar showen med Freak Flag. 


MONSTRET OCH MÄNNISKORNA på Junibacken: 

Föreställningen får mej att tänka på uppsättningen av MATILDA THE MUSICAL som jag såg på Cambridge Theatre i London 2017, och på DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag tror att det enda verkligt stora problemet med föreställningen är att man inte vågat tänka tillräckligt stort.


MUSIKTEATER OCH MUSIKAL FRISTÅEND KURS, på StDH: 

"Det gör lite ont i mej när jag tänker på hoppfulla kursdeltagare som sett utbildningen som ett sätt att öka sin kompetens, konkurrenskraft och kunskap, som kanske tagit lån och ledigt, hyrt rum och satt sitt liv på paus och möts av pedagogens: 
”Nu ska vi i första hand ha det lite trevligt och undersöka lite…” eller ”Jag vet att kursen föreskriver att vi ska arbeta med Shakespeare och scenframställning, men jag tycker det vore intressant med lite Commedia del’Arte?”





@dramalinovic @michaelcocke @fikretcesmeli @evarizell @riksteatern


#minstengångiveckan #teater #musikal #show #opera 

#dans #föreställning #drama #komedi #pjäs 

#tragedi #fars 

#pappamakekrigsförbrytare #riksteatern #krigsförbrytare #balkan 

Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)