torsdag 17 mars 2022

LIVE NEXT TO NORMAL På UPPSALA STADSTEATER


AV Brian Yorkey MUSIK: Tom Kitt ÖVERSÄTTNING: Calle Norlén REGI: Ronny Danielsson SCENOGRAFI & KOSTYM: Julia Przedmojska MUSIKALISKT ANSVARIG: Joakim Hallin KOREOGRAFI: Roger Lybeck LJUS: Jonas Nyström LJUD: Petrus Königsson MASK: Agnes Krasse med Albin Flinkas, James Lund, Rolf Lydahl, Stina Nordberg , Martin Redhe Nord, Helen Sjöholm Musiker: Magnus Bengtsson, Johan Granström, Joakim Hallin, Hanna Helgegren, Dan Strömkvist, Anna Wallgren

Erich Segals bok Love Story börjar “What can you say about a twenty-five-year-old girl who died? That she was beautiful. And brilliant. That she loved Mozart and Bach. And the Beatles. And me.” Jag säger: Vad kan jag säga om en musikal som bara har fem föreställningar kvar? Att den är fantastisk. Och inte får missas. Att det fortfarande finns biljetter kvar. Next to Normal. Uppsala Stadsteater. Boka. Jag har ofta sagt - nästan skrutit - att jag inte gillar Ronny Danielssons uppsättning, för det brister alltid i personregi och fokus. Men nu får jag ta tillbaka. För det här gillar jag. Det här är tredje uppsättningen jag ser av NEXT TO NORMAL: jag såg uruppsättningen på Broadway, jag såg den på Stockholms Stadsteater för några år sen, och jag måste säga att den här, på Uppsala Stadsteater är den tydligaste. Och också, på något konstigt sätt den mest berörande. Inte känslomässigt chockande som första gången jag såg den, när allt var nytt, utan den här gången, med den här uppsättningen, lyckas jag ta in hela historien. Hela den tragiska handlingen. Jag känner mej nästan lite dum, för det verkar vara så mycket som jag inte har fattat förut. Inte förstått. Och här vill jag ge en eloge till ljudet och ljudteknikern. Jag hör varenda stavelse, talad som sjungen. Inte ett ord försvinner. Och det är viktigt, speciellt i en föreställning där texten inte innehåller något fluff. Och är så fenomenalt bra översatt av Calle Norlén. Jag tyckte också väldigt mycket om Julia Przedmojskas scenografi och kostym, och jag trodde faktiskt inte jag skulle gilla scenografin när jag tittade på bilder på hemsidan: Scenrummet fylls av två tomma konstruktioner, nästan som stora husformade pepparkaksformar. Men de funkar mycket bra. Bristen på scenografi gör att de inte kan fly in i sysslor, utan de bara finns, sitter, hänger, ligger, står. Och kläderna är skönt stylade i påskinspirerade bindestrecksfärger: oliv-grönt, vin-rött, rost-brunt, senaps-gult, duvblått. Någons stumpor matchar någon annans ryggsäck, någons byxor matchar någon annans kavaj. Man har tänkt på helheten, inte varje roll för sej. Men det här är skådisarnas föreställning. Det är som om dom slagit ihop sej och tänkt att de ska ge någon slags masterclass i hur man interagerar på scen. Inte bara agerar. Ibland är det så intimt att det nästan känns som om det är något dom gör för varandra, inte för oss. Och jag menar det som en positivi sak. Det känns lite som om man får tjuvkika. När någon är så självklar som Helen Sjöholm är det svårt att hitta något att skriva, men jag uppskattar hennes val att spela sin roll som om det är omvärlden som förändras, inte hon. Det är omgivningen som är konstig, som inte förstår henne, andra människor som är besynnerliga, inte hon. I de andra uppsättningarna har dottern spelats på ett visst sätt: men Stina Nordberg är ett annat djur. Jag försökte hitta en liknelse där de andra har varit som Audrey Hepburn och Winona Ryder, men jag fick ge upp, för jag hittade ingen som liknade henne. Och det spelar inte så stor roll. Hon överglänser de andra genom att inte redusera sej till en ingenue. Jag har sett henne som Lisl i SOUND OF MUSIC på Kulturhuset Stadsteatern, men jag tror hon skulle bli en suverän Maria. Eller vad sägs om Clara i THE LIGHT IN THE PIAZZA? Wednesday Addams? Och jag tror hon skulle kunna göra en sjuhelsikes Eliza. James Lund som hennes pojkvän lyckas också klämma in något jag inte har sett där förut: en valpig, ranglig humor. Där tidigare tolkningar har varit ganska anonyma tar hans plats, står stadig med sitt löfte om evig kärlek. Och Albin Flinkas i den dubbla rollen som läkare verkar ha mycket mer att göra än de jag tidigare sett i rollen: jag minns dem mest som ganska bleka, sittande i snurrstolar, medans hans är mitt inne i handlingen, deltar, påverkar. "Jag visste inte att han kunde sjunga så bra", viskar min kompis Lisa om Rolf Lydahl. "Jag visste inte att han kunde spela teater så bra", viskar jag tillbaka. Han är underbar och tragisk i en roll som går från trygg och lite mjäkig till någon som gör illa genom att vilja väl. Och jag måste tillägga att för mej blir han aldrig så tråkig som hans fru verkar tycka att han är. Och sist: Martin Redhe Nord är fenomenastisk som den skrämmande, underbare sonen. För några år sen briljerade han som ringaren i notre dame, och nu gör han det igen. Skam den regissören som försöker fösa in honom i ensemblefållan. Han hör hemma centre stage. Hans begåvning är gränslös. Det verkar inte finnas något han inte kan. DEAR EVAN HANSON. Jag bara säger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar