Regissör/ Producent: Robin Karlsson, Koreograf/ Scenograf: Maja Stopp, Sånginstudering: Robert Luktian, Musik och sångtexter: Andrew Lippa, Efter en berättande dikt av Joseph Moncure March, Svensk text: Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer, Kapellmästare/Elbas: Johan Mörk, Piano: Gunnar Åkerhielm, Keyboard: Tobias Johansson, Gitarr: Christopher Lindén, Trummor: Oskar Mattsson, Trumpet: Calle Stenman , Flöjt/Klarinett/Saxofoner: Joel Karlsson, Klarinett/Saxofoner: Philip Daveby, Medverkande: Izabella Tancred, Samuel Linderström, Elin Färm, Emil Molin, Jenny Salomonsen, Matilda Werne, Markus Cederberg Röjerdal, Mathias Terwander Stintzing, Maria Dahlin, Johan Sömnes, Matilda Källström, Signe Larsson, Matilda Strand, Johan Samuelsson, Anna Saintout, Josefine Sebbe
Låt mej inte tråka ut dej med hur många gånger vi cyklade fel, jag och min kompis Patti-Li Leuk, innan vi hittade ut till Fria Teatern i Högdalen. Men, låt oss säga såhär: det var två steg framåt och ett steg bakåt, eller i vårt fall: två cykeltramp fram, och sen vända och ta en annan väg. När vi kom fram kändes det som om vi borde vara nånstans i närheten av Hallunda.
Jag har varit här förut, för några år sen, då Östgötateatern gästade med en mycket bra uppsättning av Roland Schimmelpfennigs GYLLENE DRAKEN, och nån gång innan dess, kanske 25 år tidigare, för en magisk uppsättning av EN UPPSTOPPAD HUND.
Vi visar våra biljetter för killen i kassan, går upp för trappan och köper en varsin kaffe. Det är ganska mycket folk här, fler än vad man skulle kunna förvänta sej hade letat sej ut till en liten teater ganska långt ut från citykärnan. Vårt irrande har dragit ut på tiden, så vi hinner knappt svepa vår inköpta java innan det är dags att glida med strömmen in i salongen.
Vi hamnar längst fram: inte nödvändigtvis för att det där vi vill sitta, men det var de bästa, lediga platserna; raderna bakom oss var upptagna, om man inte ville sitta längre ut åt kanten. Och vem vill det?
Det hela började 1928 med en boklång dikt av Joseph Moncure March, en redaktör på The New Yorker som senare blev manusförfattare i Hollywood. Hans första jobb var att skriva dialog till filmen Hell’s Angelns, och det är han som är ansvarig för frasen ”Excuse me while I put on something more comfortable.”
1975 kom en filmversion av Merchant Ivory med Raquel Welch och James Coco, där man frångick mycket av ursprungsberättelsen och istället vävde in en hel del av Fatty Arbuckle-skandalen, en sann historia om en fet komiker, Hollywoods högst betalde komiker under den tidiga stumfilmseran, men vars karriär imploderade när han anklagades för vållandet av en kvinnas död under en fest, ett brott som han senare frikändes ifrån. Men skadan var redan skedd. Han dog 46 år gammal.
På grund av att man inte förnyat upphovsrätten kunde något mycket säreget inträffa: Under teatersäsongen 1999-2000 sattes två musikaler upp, en på Broadway, och en off-Broadway, båda med samma namn, baserade på samma dikt, men med olika kreatörer.
Versionen på Broadway tonsattes av Michael John LaChiusa, som även skrivit musikalerna HELLO AGAIN, MARIE CHRISTINE och SEE WHAT I WANNA SEE, och i den här uppsättningen gjorde Toni Colette, sin broadwaydebut.
Off-Broadway, på Manhattan Theatre Club, satte man upp en version med musik, text och manus av Andrew Lippa, kanske mest känd för musikalen FAMILJEN ADDAMS. Den spelades bara 54 föreställningar, men vann the Drama Desk Award for Outstanding Music, Outer Critics Circle Award for Outstanding Off-Broadway Musical, Lucille Lortel Awards för Scenografi-, Kostym-, och Ljusdesign, och 1999-2000 Obie Award for Best Choreography.
Det handlar om Queenie, en mycket attraktiv blondin som i dikten beskrivs som sexuellt ambitiös, och som inte nöjer sej med mindre än 16 män om året. Hon jobbar som dansös i vaudeville - en revyliknande föreställningsform, populär under mellan 1880-1930 - och där många olika akter uppträdde, allt från klassiska musiker till djur och jonglörer. Där träffar hon Burr, en clown med samma sexuella aptit, och de flyttar ihop och skapar musikalvärldens motsvarighet till Albees George och Martha, ett par som grälar, slåss, har sex och leker psykologiska, destruktiva lekar.
Uttråkade, och på jakt efter kickar bestämmer dom sej för att ha en fest, och bjuder in sina vild vaudevillevänner. Som gäst följer också den okände Mr. Black med, en man som intresserar Queenie.
Detta är första gången jag ser den här musikalen. Jag har givetvis lyssnat på musiken, läst dikten som verket bygger på, Wikipediat och Youtubat bootlegs, men jag har ingen närmre, personlig relation till musikalen.
Eftersom jag inte är bekant med verket, har jag lite svårt att absolut sätta fingret på vad som i det här fallet är tolkning och vad som är inbyggt i originalmusikalen, speciellt vad gäller Queenies anledning till att föreslå en fest. I förlagan, dikten, verkar hennes anledning vara att lätta upp stämningen: hon och Burr trängs i deras skitiga lilla lägenhet, och de går varandra på nerverna.
I den här versionen verkar det som om man vill dra det till att Queenie inte alls är Burrs jämlike: hon är ett offer, en martyr, en fånge, och hennes motiv för att föreslå en fest verkar vara att hitta ett sätt att krossa honom. Man har också, i dess #metoo-tider, antagligen varit rädd att tolka Burr på ett sätt som skulle kunna tolkas som empatiskt eller psykologiskt begripligt, så han har proppats med enbart negativa karaktärsdrag, likt en bov i sagobok, vilket gör att Queenie framstår i dålig dager - eftersom man undrar vad hon ser i honom - och det blir också svårt att förstå varför partydeltagarna över huvudtaget skulle vilja umgås med honom.
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
I solosångerna har jag i vissa fall lite problem med stageingen, som ibland har känslan av ett elevuppspel: nästan alla sångnummer framförs i mitten, längst fram, med ryggen mot resten av scenen och ensemblen, vilket ger numren en konsertant känsla, speciellt i de nummer där den som sjunger riktar sej till alla på partyt. Scenen är inte så enorm, så hade man bara tagit några steg tillbaka hade man hamnat mer centrerat och kunnat bli en integrerad del av historien. Det blir också tydligt att man inte har repat dessa nummer med de andra, då skillnaden mellan de välkoreograferade ensemblenumren och dessa nummer blir stor: i de förstnämnda vågade man ta plats, i de senare försöker man att inte störa.
Regissörens och aktörernas största brist, är brist på erfarenhet, både vad gäller konstnärlig rutin och mänsklig mognad: alla inblandade är unga, och man har ännu inte kommit dithän att man vågar, eller förmår, gräva i det obekväma, utan roll och berättelse förblir något därborta, något onåbart, något man försöker efterlikna, imitera, utan att vare sej riktigt subjektivt tolka materialet, eller göra rollen till sin. På unga idealisters sätt vet man svaren, men man har inte tänkt på att ställa några frågor. Man agerar korrekt, och i största allmänhet: man är lite full, lite kåt, lite arg, lite glad, detta är inte den femtielfte festen som även den troligtvis slutar i en monumental bakfylla och minnesluckor, detta är inte tillfället man ljuger för sej själv och säger: ”Den här gången kommer det att bli annorlunda, den här gången ska jag uppföra mej, dricka lagom, prata lagom, inte gräla, och absolut inte ligga med någon av ren desperation.”
De njuter av att spela dekadent, degenererad, desperat och depraverad, för man har ännu inte kommit dithän att minns hur det var att vara ung, idealistisk, hoppfull, romantisk och ren, eftersom man fortfarande är där.
Man har inte kunnat, eller vågat, gräva i sin egen svärta. Speciellt i en berättelse om trasiga, tragiska typer framförd av unga, friska, vältränade musikalartister, är det viktigt att vara specifik. Vad är norm, och vad är avvikelse? Vilka gränser finns, och vilka regler gäller?
Kanske hade man nått längre och djupare om man strävat åt LES MISERABLES, RENT, och NEWSIES, istället för filmversionen av CHICAGO. Lite mer Lovely Ladies och lite mindre Big Spender.
Ett intressant undantag är Emil Molin, i rollen som en överklassartig mr Black, som verkar ha tagit ett steg tillbaka och stillsamt iakttar och reagerar på de andra, vilket göra att han blir både trovärdig och intressant.
Men en av de verkliga stjärnorna är kapellmästaren Johan Mörk, och hans orkester. Det låter mycket bra, och ger en förhöjande, proffsig polish, vilket ger artisterna en bastant stomme att luta sej emot.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:
"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/12/the-great-tamer-av-dimitris-papaioannou.html
LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater:
Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.
Låter det intressant? Här är resten:
OIDIPUS/ANTIGONE, ett genrep, på Dramaten:
Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka:
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/oidipusantigone-av-sofokles-genrep-pa.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar