FOLLIES, Bio Rio, föreställning 68 20/11 2017

Director Dominic Cooke, Designer Vicki Mortimer, Choreographer Bill Deamer, Music Supervisor Nicholas Skilbeck, Orchestrations Jonathan Tunick, Music Director Nigel Lilley, Lighting Designer Paule Constable, Sound Designer Paul Groothuis, Med Julie Armstrong, Norma Atallah, Josephine Barstow, Jeremy Batt, Tracie Bennett, Di Botcher, Billy Boyle, Janie Dee, Anouska Eaton, Liz Ewing, Geraldine Fitzgerald, Peter Forbes, Emily Goodenough, Bruce Graham, Adrian Grove, Fred Haig, Aimee Hodnett, Dawn Hope, Liz Izen, Alison Langer, Emily Langham, Sarah-Marie Maxwell, Ian McLarnon, Leisha Mollyneaux, Gemma Page, Kate Parr, Philip Quast, Edwin Ray, Gary Raymond,  Adam Rhys-Charles, Jordan Shaw, Imelda Staunton, Zizi Strallen, Barnaby Thompson, Christine Tucker, Michael Vinsen, Alex Young

Jag har aldrig sett en föreställning av FOLLIES i levande livet. Vissa skulle säga att jag fortfarande inte har det: en filmad version - även om den sänds live - är inte samma sak. Men för mej duger det gott.

Innan filmvisningen är jag som vanligt - när det gäller föreställningar på Bio Rio - hembjuden till mina vänner Lars Larsson Molin och Benjamin Baker. Men jag är inte ensam: Den här gången är deras lägenhet smockfull av unga musikalartister - många från föreställningen jag just sett, THE WILD PARTY - och dogmatiska Sondheimister. Molin och Bakers lägenhet är fantastiskt smakfullt inredd, med en emfas på minimalism, och det är tur, för deras hem är snabbt lika knökfullt som Holly Golightlys i den filmade partyscenen i Breakfast at Tiffanys. Som vanligt har jag haft för ambition att mingla, och likt Roger De Bris i THE PRODUCERS, Keep it light, keep it bright, keep it gay, men givetvis hamnar jag i nåt hörn, i djupa teaterdiskussioner. Den här gången handlade det mycket om värdet av en uppsättning av JESUS CHRIST SUPERSTAR där Jesus och hans lärjungar spelades av kvinnor, medan de mer patriarkala rollerna fortfarande spelades av män. Jag var lite tveksam, andra var entusiastiska.

Nere på biografen, där jag möter upp min kompis Patti-Li Leuk, trängs ännu fler människor, och den här gången är mobben kryddad, här och där, av mer etablerade musikalarbetare. Intresset för Sondheim-musikaler är stort.

FOLLIES hade premiär på Broadway 1971, i Winter Garden Theatre, där CATS och MAMMA MIA! brukade residera, och där SCHOOL OF ROCK går för tillfället. Manuset skrevs av James Goldman, kanske mest känd för en av mina favoritpjäser, THE LION IN WINTER. Sångtexter och musik skrevs av Stephen Sondheim, Hal Prince regisserade, och för koreografin stod Michael Bennett, som precis jobbat med Prince och Sondheim i COMPANY, och som fem år senare skulle skapa A CHORUS LINE.

Den nominerades till 10 Tony’s och vann 7; Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Text och Musik, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Scenografi, Bästa Kostym och Bästa Ljusdesign. 

På sin tid var detta den dyraste Broadwayuppsättningen någonsin, och trots att den spelades över 500 gånger gick den med förlust.

Givetvis har jag sett flera bootlegs av musikalen på Youtube, antingen hela föreställningar, eller delar av den, och dessutom kan jag nästan alla låtarna utantill. Detta är en musikal som har hängt med mej länge, en av de första, tror jag, där jag insåg att musikal inte nödvändigtvis behövde vara Show, Glitter och Glamor. Lite ironiskt, när man tänker på att detta är en föreställning om Show, Glitter och Glamor.

Detta är en slags musikalversion av EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, om man bara fokuserar på Helena, Hermia, Demetrius och Lysander, och inte förväntar sej några vändpunkter i vem som älskar vem. 

Det handlar om två medelålders par, hemmafrun Sally och den handelsresande Buddy, och den framgångsrika politikern Ben och hans hustru Phyllis. För över 30 år sen var dom alla vänner; Sally och Phyllis bodde ihop i en liten lägenhet i New York, och jobbade som dansare på Broadway, och dom uppvaktades av Ben och Buddy. Sally hade ett kort förhållande med Ben, och hon drömmer fortfarande om honom, och det som kunde varit. Hennes man, Buddy, älskar henne, men känner sej inte älskad, och tröstar sej med en annan kvinna. Den förmögne Ben och hans sofistikerade fru Phyllis har andra problem: han har sen länge slutat älska henne - om han nånsin gjort det, och båda tröstar sej med andra vid sidan om. 

Vad som lockar med föreställningen, men som också stjälper den, lite, är att den utspelar sej under en slags återförening av före detta showgirls som alla arbetade på Weismann’s Follies, i en teater som nu ska rivas. Förutom Phyllis och Sally introduceras flera äldre kvinnor, många med en egen, fenomenal sång, och yngre versioner av festdeltagarna, minnen eller ett slags spöken, glider runt i verkligheten mellan nu och då.

Showbizmiljön har egentligen ingenting med grundintrigen mellan de fyra att göra, den ger bara en glamorös bakgrund, det kunde lika gärna utspelat sej på en flygplats, där de alla råkar träffas. 

Och som vanligt i Sondheim-musikaler är musiken bättre än manuset.

Mitt stora problem med musikalen är majoriteten av sångerna inte berättar historien. Det är bra sånger, några av dom är tillhör mina absoluta favoriter, men man skulle kunna stryka dom, och det skulle inte på något sätt påverka handlingen. Sånger som Rain on the Roof, Ah, Paris, Broadway Baby, Who’s That Woman, och I’m Still Here berättar inte Ben, Sally, Phyllis och Buddys historia, och de skulle kunna bytas ut mot andra sånger utan att det skulle påverka slutresultatet. 

Sången In Buddys Eyes, som sjungs av Buddys fru Sally till den framgångsrike Ben, är också lite svårtolkad. På något sätt känns den otydlig, som om den skrevs för en annan roll, eller för en annorlunda Sally, en Sallys som inte längre, eller inte ännu, är förälskad i någon annan än sin man. Kanske skrevs den i en annan version, en tidigare version, där Sally älskade sin man - eller trodde hon gjorde det - men senare upptäckte att hon drogs till en gammal romans?

Life is slow but it seems exciting

'Cause Buddy's there.

Gourmet cooking and letter-writing

And knowing Buddy's there.

Every morning, don't faint

I tend the flowers. Can you believe it?

Every weekend I paint

For umpteen hours.

And yes, I miss a lot

Living like a shut-in.

No, I haven't got

Cooks and cart and diamonds.

Yes, my clothes are not

Paris fashions, but in

Buddy's eyes

I'm young, I'm beautiful.

In Buddy's eyes

I don't get older.

So life is ducky

And time goes flying

And I'm so lucky

I feel like crying,

Ord som ”Life is slow but it seems exciting 'Cause Buddy's there.” och senare ”And all I ever dreamed I'd be/The best I ever thought of me,/Is every minute there to see/In Buddy's eyes” tolkar jag inte som något en kvinna skulle sjunga om en man hon inte älskade till en man hon är intresserad av.  Visst, hon kanske ljuger för sej själv, eller försöker övertyga den hon sjunger för om att hon är lycklig med någon annan, men det känns som att texten pekar åt ett annat håll.

Jag har också ett litet problem med musikaler där sånger framförs i flera slags grader av verklighet: Dels är det verkligheten som du och jag lever i, där någon bara tar ton och sjunger en sång, dels är det den där vanligt förhöjda musikalverkligheten där en karaktär sjunger ut och ingen hör sången, eller också kan alla höra, och börjar kanske dansa. 

I den här musikalen använder man sej i slutet av musikalen till och med av tredje verklighet, en slags parodisk verklighet ”Loveland-segmentet” där man liksom verkar vara fast i en slags mardrömsversion av sitt eget liv och framför en varsin sång som alla parodierar klassiska vaudeville-nummer. 

Sally, kvinnan som är gift med Buddy med kär i politikern Ben, sjunger Losing My Mind, en pastisch på Helen Morgan, kvinnan som är känd för att sitta på ett piano och sjunga torch-songs. Tyvärr, tycker jag, är den här sången inte tillräckligt distanserad, det finns inte tillräckligt mycket parodi över den, utan hon skulle kunna sjungit den i ”musikalverkligheten” till Ben i början av kvällen, när dom återsågs.

Phyllis, den rika politikerfrun, som med ren vilja och hårt arbete, lite som lika Joan Crawford, gått från enkel och fattig till rik och världsvan, framför The Story of Lucy and Jessie, ett dansnummer med många manliga dansare som handlar om två kvinnor, en ung, en gammal, en naiv, en sofistikerad, och båda vill vara den andra, och sammanfattar att om man hade slagit ihop dem hade de blivit lyckliga. Jag har sett många versioner av den på Youtube, och alla verkar vara så överkoreograferade att vad sången har att säga, innehållet, försvinner. Sångerskan kunde i många fall ha sjungit vad som helst. Dessutom tycker jag inte att dualitet är det mest framträdande karaktärsdraget hos den här rollen. 

Det finns en annan version av det här numret, Ah, But Underneath, en av mina favoritsondheimsånger, där Phyllis framför en slags striptease till en sång som handlar om en kvinna med flera lager, och som, när man trängt igenom tillräckligt långt in, inte verkar ha en kärna, och kvinnan är borttrollad:

Sometimes when the wrappings fall,
There's nothing underneath at all!

Buddy framför The God-Why-Don't-You-Love-Me Blues, ett komisk, musikaliskt clown-nummer om en man som dras till kvinnor som inte vill ha honom, men lämnar dom om de visar sej intresserade. Det är en kul sång, men inte vidare representativ för Buddy, eftersom han älskar sin fru, även om han vet att hon inte älskar honom.

Ben framför, och bryter ihop under Live, Laugh, Love, en überoptimistisk sång om Kärlek och Livslust, påminnande om All I Care About is Love, från Kander och Ebbs CHICAGO. Inte heller den här sången verkar ha mycket att göra med rollen som framför den.

Kanske Sally och Phyllis, med deras bakgrund i show-business, skulle kunna associera i dessa teatrala banor, att likna sina liv vid kända nummer, att liksom vara fast i sång, men det känns lite sökt att Buddy, den handelsresande mannen, och Ben, den framgångsrike politikern, skulle uppfatta det på samma sätt. Kanske hade det varit enklare, tydligare, och mer logiskt, om de båda männen hade ett förflutet i nöjesbranschen?

Det mest besvärliga, för mej, är inte bara sångerna i sej, utan för vem, och varför dom sjunger. Nu verkar de alla ha gjort en slags psykoanalys av sej själva och sjunger en sång som handlar om karaktären, sedd utifrån. Kanske hade det varit tydligare om deras yngre motparter hade framfört numren, och de själva bara hade tittat på? Vad de berättar är vad de själva verkar behöva höra. 

Under ett av föreställningens mest kända sånger, I’m Still Here, framförd av Carlotta, en för detta showgirl, händer något. För några år sen, 2011, var jag och Patti-Li Leuk i London och såg en fantastiskt föreställning om Judy Garland, END OF THE RAINBOW, med en lika fantastisk kvinna, Tracie Bennett, i rollen som Garland.

Nånstans i mitten av Carlottas sång flämtar jag till, och viskar till Patti-Li:

”Det är hon!!!”

Han ser på mej, och tittar tillbaka på duken, inte säker på vem ”hon” är. Jag, å andra sidan, försöker leta i minnet. Medelålderns gör sej gällande:

”Hon! Hon? Hon som vi såg i London, den där första teaterresan vi var där? På Trafalgar Studios. Over the Rainbow, eller After the Rainbow, eller vad den hette! Den om Judy Garland? Det är hon!”

Av alla filmade versioner jag har sett, är det här den där man har lagt mest fokus på de fyra huvudrollerna, de två paren. De andra karaktärerna blir tydligt ovidkommande. Det är endast sångerna de sjunger som rättfärdigar att de då och då får lite fokus. 

Vad som mest berör mej, är regissörens val att låta de yngre karaktärerna se de äldre, och se hur de har blivit. Jag har sett en massa pjäser - och filmer -  där äldre karaktärer liksom ser tillbaka på sitt yngre jag, men jag kan inte minnas någon där de yngre, som spöken, kan se sej själva i framtiden.

Vanligtvis, som i madame Armfelt i A LITTLE NIGHT MUSIC, är det de äldre, mer visa, livserfarna rollerna som ser tillbaka på ungdomliga galenskap. 
Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen: 

Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/the-wild-party-gastspel-pa-fria-teatern.html

THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:

"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/12/the-great-tamer-av-dimitris-papaioannou.html

LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater: 

Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/linda-av-penelope-skinner-en-reading-pa.html

SparaSpara