Original Novel - Daniel Wallace, Book - John August, Music & Lyrics- Andrew Lippa, Director - Nigel Harman, Set & Costume Designer - Tom Rogers, Lighting Designer - Bruno Poet, Projection Designer - Duncan McLean, Sound Designers - Avgoustos Psillas/Luke Swaffield for Autograph, Choreographer - Liam Steel, Casting Director - Stuart Burt CDG, Music Supervisor, Arrangements & Orchestrations - Alan Williams, Musical Director - Alan Berry, Associate Musical Director - Huw Evans, Associate Musical Director & Orchestrator - Jerome van den Berghe, Copyist - James Turner, Keyboard Programmer - Phij Adams, Dialect Coach - Danièle Lydon, Associate Director - Ed Stambollouian, Props Supervisor - Lily Mollgaard, Costume Supervisor - Jennie Falconer, Assistant Costume Supervisor - Louise Nipper, Production Manager - Richard Bullimore, Med Kelsey Grammer, Clare Burt, Matthew Seadon-Young, Frances McNamee, Landi Oshinowo, Forbes Masson, Dean Nolan, Laura Baldwin, Jamie Muscato, George Ure, Tanisha Spring, Sophie Linder-Lee, Jonathan Stewart, Gemma McMeel, Billy Barratt, Jaxon Knopf, Colby Mulgrew
 |
| Lägg till bildtext |
I sin bok Gentlemen Prefer Blondes låter författarinnan Anita Loos sin huvudperson Lorelei Lee dra slutsatsen att det är går fortare att åka båt till Paris än till London, utan att låta henne reflektera över att det avgörande faktumet givetvis är varifrån man åker. En båtresa från New York till London tar givetvis längre tid än en från London till Paris.
Med detta sagt vill jag påstå att det är mycket bekvämare att ta sej till London från Göteborg än från Stockholm. I alla fall tyckte både jag och min vän Patti-Li Leuk att det kändes så. Den enda verkliga skillnaden var väl att vi båda redan bodde på hotell, och därför redan i stort sett var färdigpackade, och att flygbussen till Landvetter gick några minuters promenad från vårt hotell, Elite Park Avenue. Hade vi varit hemma i Stockholm hade vi behövt ta oss in till cityterminalen, vilket hade inneburit att vi givetvis hade behövt sticka hemifrån 45 minuter tidigare.
Japp, det är dags för London igen. Patti-Li och jag hade kollat igenom våra kalendrar några veckor tidigare, och insått att detta var den mest lämpliga glipan mellan allt annat som var inbokat. Och naturligtvis var det också de mest optimala dagarna vad gäller urvalet av föreställningar.
 |
| Jag testar ett nytt sätt att packa. |
Att maximera några dagar i London är ett riktigt pussel, speciellt om man, som vi, åker dit huvudsakligen för att se föreställningar. Medan de stora West End-teatrarna ofta har långkörare, har de mindre teatrarna - som i många fall har ett intressantare utbud - alltid en kortare spelperiod, så det är väldigt lätt att missa vad som går där. I skrivande stund visar till exempel Southwark Playhouse den nya musikalen BANANAMAN, vilket vi kommer att missa, eftersom vi redan kommit tillbaka, och den spelas endast under en knapp månad, och mellan 23:e Februari och 24 Mars spelar visa man PIPPIN, och mellan 25:e Maj och 23 Juni går Kander- och Ebbmusikalen THE RINK. Vad skulle du välja att se? THE RINK, eller hur?
Sen gäller det förstås att komma fram till, och komma överens om, vad man vill se. Den här gången hade jag bara en sak jag absolut ville se: Streetlight Peoples uppsättning av Adam Gwons musikal ORDINARY DAYS på Drayton Arms Theatre, medan Patti-Li hade hört mycket gott om en nyskriven musikal på Sam Wanamakers Playhouse; ROMANTICS ANONYMOUS, och han var också saftigt sugen på EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE, en nyskriven musikal baserad på en dokumentär om en tonårig bög som ville gå på skolans avslutningsfest i drag.
När man så har prickat in några datum då man ska vara i London tillkommer variablerna hur man ska pricka in maximalt med föreställningar, utan att behöva välja bort något. Vilka föreställningar har matinéer, vilka kör söndag, och vilka kör måndagar? Finns det någon matiné en tisdag?
Det tog oss några dagar av Facetajmande för att att få ihop vårt lilla schema, men till slut hade vi lyckats pussla in åtta föreställningar på fyra dagar.
 |
| En trött författare gör dagens första instagraminlägg. |
Planet gick från Landvetter klockan åtta, vilket innebar att vi var tvungna att gå upp klockan fem, för att ta flygbussen kvart över sex.
Du vet såna där dagar när allt går fel, man tappar saker, glömmer grejer och saker går sönder? Patti-Li hade en sån dag.
Hotellet vi bor på i Göteborg, Elite Park Avenue, tillhandahåller en enklare frukost - färdiginplastade mackor och kaffe - nere i receptionen för dom resenärer som måste ge sej av innan hotellets frukostbuffé har öppnat, men för säkerhets skull hade Patti-Li gjort eget kaffe, på rummet, och hällt upp det i en resemugg från Bodum, och stoppat den i sin ryggsäck.
Det var bara det att muggen inte var av den den tättslutande typen, vilket han tursamt upptäckte redan när han nere i foajén ställde muggen på en av de stora sittpuffarna, ryggsäcken välte, och allt kaffe forsade ut, inte in i ryggsäcken, utan ut över golvet.
 |
| Vi kontrollerar om vi var vakna. Vi var det, någorlunda. |
Sen, på väg till flygbussen, som bekvämt nog stannar bakom hotellet, upptäckte han att nån tappat bort sin halsduk.
 |
| En mycket snygg och bra mugg. |
Olyckor brukar väl komma i tre, och vi inväntade nervöst flygbussen, beredda på att den skulle var inställd, sen, när den kom - i tid - var jag lite nervös att det på något sätt skulle vara en flygbuss till en annan flygplats, men det stod klart och tydligt flygplatsens namn på bussen som kom. Och vi behövde inte ens vara nervösa för att vi ska gå av vid fel terminal, för på Landvetter har dom bara en.
”Har du ditt pass med dej?” frågar jag, när vi satt oss och åkt en stund. Han börjar leta. Tiden står liksom still. Han letar. Han hittar det. Vi andas ut. Jag, som redan kollat mitt pass på hotellrummet, i hissen och i foajen, kände för säkerhets skull efter att det var kvar. Så slår mej en tanke:
”Biljetter?”
Han känner inte ens efter:
”Ja.”
Vi sitter tysta. Ett obekant, vintermörkt Göteborg svajpar förbi utanför bussrutan. Så, långsamt, öppnar han sin kaffefläckiga ryggsäck, tar fram en mapp, öppnar den, bläddrar lite bland alla utskrivna A4-papper, och stoppar ner allt igen.
Det är inte det att jag är direkt flygrädd, även om jag alltid är väldigt glad när planet väl landar, men det skulle kännas lite pirrigt att sätta sej i planet innan den tredje katastrofen inträffat.
Den kommer, gudskelov, ganska snart:
”Jag hittar inte min telefon…”
Vi har checkat in, lämnat av våra resväskor, passkontrollerats och säkerhetscheckats, och var precis på väg att stiga in i taxfreeshoppandets förlovade land.
 |
| Selfie i taxfree-shoppen, sekunder innan 3:e katastrofen. |
Jag stannar:
”Va?”
”Min telefon. Jag hittar inte min telefon…
Jag står lite maktlös och ser honom klappa sej på fickor, tömma ut och in på fack och gräva genom ryggsäcken. Detta måste vara den tredje katastrofen.
Istället för att drabbas av panik eller ge mej hän åt känslor, när något allvarligt händer, brukar jag på nåt sätt stänga ner och istället fokusera på vad det inträffade innebär: fyra dagar i London utan telefon låter lite som en mardröm, inte bara vad gäller kartletande, googlande, fejsbookande och instragrammanden, men hur spärrar man vad som spärras måste när man inte ens har en dator att göra det på?
”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer.
Det ringer igen.
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta.
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.
”Har han glömt sin telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag säkerhetskontrollen, helt aningslös om att dom inte har en aning om vem han är.
”Detta är säkerhetskontrollen,” upprepar kvinnan. ”Denna telefon är upphittad.”
 |
| Ombord. På väg. På gång. |
Ett antal timmar senare, närmare åtta timmar senare, kommer vi fram till teatern för vårt första teaterbesök.
 |
| Hummingbird Cupcake |
Man kan väl säga att vi inte var direkt hungriga när vi kom fram till teatern.
The Other Palace är en West End-teater som öppnade så sent som 2012, under det dåvarande namnet St. James Theatre, och var då den första nybyggda teater att öppna i centrala London sen 30 år. Tidigare, på den här platsen, låg den rivningshotade Westminster Theatre, som brann ner 2002. 2016 köptes den av Andrew Lloyd Webbers Really Useful Theatre Group.
Tydliga skyltar utanför och i teaterns vestibul påvisar att fotografering är strängligen förbjudet, även utanför salongen, så bara för att jäklas smyger vi en trappa upp, till en folktom bar, och livsänder från mitt instagramkonto.
2013 hade BIG FISH Broadwaypremiär på Neil Simon Theatre, och den lades ner samma år, efter bara 98 föreställningar.
Musikalen bygger på Tim Burtonfilmen från 2003, som i sin tur bygger på boken Big Fish: A Novel of Mythic Proportions, av Daniel Wallace.
Kompositören och textförfatteren Andrew Lippa är kanske mest känd för THE WILD PARTY och THE ADDAMS FAMILY, och han tillhör inte en av mina favoriter. Det känns som om hans musik alltid ligger utanpå själva berättandet, som om de musikaliska numren många gånger skulle kunna strykas, och berättelsen i sej inte skulle förändras.
Eftersom jag varken har läst Daniel Wallaces bok, eller sett filmen, regisserad av Tim Burton, så var handlingen helt okänd. Jag hade snokat reda på att det handlade om relationen mellan en son, och om en far som inte riktigt höll sej till sanningen, men det var allt.
Föreställningens stora stjärna är Kelsey Grammer, känd från teveserier som Skål och Frasier, men också från Broadwaymusikaler som LA CAGE AUX FOLLES och NEVERLAND, och det känns som om denna produktionen var en slags avancerad workshop för en påtänkt flytt till Broadway. Även uppsättningen scenografi och kostym ger intrycket av en workshop, det känns lite billigt, lite fantasilöst, lite basic, som om detta var det bästa man kunde åstadkomma med mycket begränsad budget. Speciellt i de stora fantasi-scenerna får jag intrycket av en ambitiös amatöruppsättning.
Men det är musikalen manus som för mej är den stora tabben: Det handlar om en vuxen son som försöker komma till rätta med sin fars förflutna, vad som är fakta, och vad som är fantasi, men ärligt talat hade jag lite svårt att hänga med.
I en bok är läsaren alltid i handlingens absoluta nu, oavsett hur mycket man hoppar framåt eller bakåt: några ord som tio år tidigares satte sej den då tonåriga Scarlett O’Hara upp i sin säng på Tara och insåg att hon under naten blivit kvinna, eller dagen innan hade D’Artagnan, på en ridtur genom Bois de Boulogne, beslutat sej för att sluta röka, eller, första gången Sherlock Holmes insåg att han var på väg att dö, var han bara nio år, men ironiskt nog, på scenen, i ögonblickets konst, är det mycket svårare att hoppa fram och tillbaka. Vi behöver tydliga markörer.
Den här historien flackar mellan så många utgångspunkter, så många synpunkter, så många tolkare och plan, att det är svårt att veta vad som är nu och här:
Dels är det den vuxne sonens berättelse, som hoppar från dagen så han ska gifta sej, via flera flashbacks till hans barndom, via faderns insjuknande i cancer och påföljande stroke, tills en dag - långt efter faders död - då han själv börjar berätta fantastiska historier för sin egen son. Det ligger också insprängt en berättartråd där sonen försöker hitta bevis för att hans far varit otrogen.
Men det är också hans faders fantastiska berättelser, allt från hur han som barn träffade en häxa som berättade för honom hur han skulle dö, hur han träffade en jätte, en sjöjungfru och en varulv som äger en cirkus, till hur han skjuts ur en kanon, fångar en mördare, med mera, med mera.
Som exempel på hur rörigt det kan bli finns det en scen där den vuxne sonen berättar för sin fru (en miljö) om hur hans far berättade en godnattsagor (en annan miljö) som handlade om hans fantastiska ungdom (en tredje miljö).
Kanske är det meningen att alla bitar ska fall på plats, skapa en enhetlig, absolut, otvetydig bild, lite som ledtrådarna i en Agatha Christie-deckare bara kan leda fram till ett svar, men det känns inte så.
Eftersom verket bygger på en ganska framgångsrikt bok, och en ännu mer framgångsrik film, verkar det som om varit överdrivet respektfulla i sitt hanterande av historien. Saker behöver strykas, förtydligas, förenklas.
Kanske hade det varit enklare om man gjort en sån där klassisk berättelse: börjat berättelsen nästan i slutet, och arbetat sej bakåt: en son inser på sin faders dödsbädd att han inte vet vem han är, och börjar nysta i hans berättelser. Och eftersom det ofta på scenen är två unga män; den vuxen sonen och den yngre versionen av fadern - huvudpersonen i alla de fantastiska historierna - kanske det hade varit smart att låta sonen ikläda sej rollen som sin yngre far, lära känna honom genom att vara honom.
Trots att jag varken tyckte om musikalen eller uppsättningen, kunde jag inte låta bli att bli berörd. Kanske är det för att jag börjar komma upp i en ålder då fler och fler av mina vänner förlorar sina föräldrar, kanske är det för att jag har en viss svaghet för fabulerande och fantasi.
Efter vissa föreställningar finns det en hel del att prata om, antingen för att det varit väldigt bra, eller för att det fanns en massa som irriterade, saker som kunde gjorts bättre, eller annorlunda. Andra gånger har man inte mycket att säga, antingen för att det varit så bra att man är stum, lätt introvert och vördnadsfull, eller för att den sedda föreställningen helt enkelt inte verkar vara värd att vändas och vridas. Det pratas en hel del, etfteråt, men inte om föreställningen.
Vi glömmer och går vidare, i rask takt: genom ett mörk, kyligt London, skyndar vi uppför ett cyklistfyllt the Mall, förbi ett illa upplyst St. James’s Park och upp till julljusglittrande West End och Arts Theatre, och nästa föreställning: TOXIC AVENGER.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
FOLLIES, på Bio Rio:
"Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/follies-bio-rio-forestallning-68-2011.html
THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen:
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/the-wild-party-gastspel-pa-fria-teatern.html
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:
"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/12/the-great-tamer-av-dimitris-papaioannou.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar