STRANGE, I’VE SEEN THAT FACE BEFORE
Vi har varit på Chicago igen, jag och min vän Patti-Li Leuk. Vi har båda sett den förut, men var för sej. Han såg premiären, och jag såg en matinéföreställningen en söndag några helger senare. (Här är en Rapport av den föreställningen: CHICAGO.) Han satt på sjätte raden, jag satt så långt fram man kunde komma. Nu har vi biljetter på klaffstolar längst ut till höger på 16:e och 17:e raden. Vi ser helt okej, hör faktiskt bättre häruppe, och jag har med mej min teaterkikare för de där gångerna jag verkligen vill bli närgången.
När Niklas Andersson hoppade in för Peter Jöback i Sweeney Todd var det en märkbar dipp i biljettförsäljningen, och det var inga problem att få en plats långt fram. Nu, när Linda Olsson hoppar in för Sharon Dyall märks ingen sådan dipp, och vi kan vara glada att vi lyckades få de platser vi har.
Det är ganska spännande att se ett inhopp i en stor roll i ett så monumentalt maskineri som en musikal. Allt är redan fastställt, fixerat och fryst, och det är bara för den som hoppar in att försöka passa in, och ändå försöka göra rollen till sin. Att ändå ta plats. Berätta sin historia, som man ser rollen, utan att sabba de andras tempo eller scenerier.
CHICAGO handlar om den naiva men amoraliska Roxie, som mördar sin man och hamnar i fängelse, där hon möter den mycket mer drivna dubbelmörderskan Velma Kelly. Lisa Nilsson spelar nykomlingen Roxie, men när man nu har ett inhopp i rollen som den mer världsvana Velma, vanligtvis spelad av Sharon Dyall, händer något intressant: Rollerna byts, på något konstigt sätt.
Det är andra gången Linda Olsson hoppar in i rollen, och detta är ett planerat inhopp, så hon känns mycket säker, och verkar ha riktigt roligt. Det finns inget osäkert eller bortkommet över henne, och kanske är det därför hon vågar slappna av och visa något av sin Velma Kelly. En känsligare, ömtåligare Velma. Hon är fortfarande livsfarlig, men nu verkar det finnas en desperation därunder, som inte verkar finnas i Sharon Dyalls tolkning, som är en streetsmart, komisk kvinna, mer en Adelaide, en Charity eller en Irma La Douce.
Linda Olssons Velma är på något sätt en Fantine som lärt sej av livet, tuffat till sej, låtit håret växa ut och skaffat hårdare hud.
Och detta medför något för Roxie, Lisa Nilssons roll. Det blir ett maktskifte, kanske man kan säga. Hennes svala, kontrollerade persona övertar plötsligt Velmas funktion som den desillussionerade, kalkylerade kalla kvinnan, inte utan en viss värme. Hon blir mer än 80-tals bitch, en Joan Collins i Dynasty, på något sätt. Rolig, kall och livsfarlig. Men aldrig avväpnande klumpig eller rörande mänskligt känslig. Hon är en superb Velma, i rollen som Roxie.
Det handlar plötsligt om en kvinna i fängelse som blir utmanad av en hårdhudad nykomling, som undan för undan stjäl allt för henne, till slut till och med hennes skor. Rollerna har bytts. Fokuset har skiftat, vi ser det hela ur ett annat perspektiv. Det är nästan som när Go To Hell-Kitty gör entré och all medial uppmärksamhet tillfälligt flyttar över från Velma och Roxie till henne.
I pausen går vi ut och sätter oss i ett av fönsterborden inne i caféet och luftar våra intryck. Det är fortfarande en väldigt bra föreställning, en av de bästa i stan, och en man måste se. Dan Ekborg är fortfarande helt lysande, om inte bättre. Dansarna och danserna känns alerta och välrepeterade, som om dom just haft en genomgång, eller som om regissören satt i publiken. Mary Sunshine är mycket tydligare, även om han inte lurar någon, vilket nog inte är meningen, och Hunyak berör mej lika mycket nu som då.
Kostymerna är fantastiska, förutom att jag plötsligt minns det som om de manliga dansarna var inne i baddräkter flera gånger. Kan det stämma, eller är det bara det att jag minns dom så väl sen förra gången? Nu, efteråt, kommer jag ihåg det som om dom hade horisonaltrandiga sekeskiftsbaddräkter i kanske tre entréer, men det är nog bara något jag missminner mej.
Vi går in igen, och jag upptäcker plötsligt något coolt med Razzle-Dazzle-numret: ingenting händer. Koreografiskt har man avhållit sej från showstoppingdans, här är det mer att skridande och paraderande, och man låter istället kostymerna och plymerna tala. Man razzel-dazzlar oss till att tro att det händer en hel del, när man egentligen bara är ute och vädrar kostymer. Det är som något hämtat ut Ziegfeld Follies.
 |
| Al Jolson i vita handskar och blackface. |
 |
| Sophie Tucker, The Last of the Red Hot Mamas |
Vi leder våra cyklar genom Gamla Stan och diskuterar Lysande Lycke, Cellophane-numret, Al Jolson, blackface och varför han egentligen har vita handskar. Vi vänder och vrider på Mama Morton, och vi pratar om Sophie Tucker och The Last Of The Red Hot Mamas. Vi pratar om hängningen av Hunyak.
När jag vid Slussen hoppar på cykeln, pedalar hemåt, och tänker på föreställningen får jag flera gånger intala mej själv: Linda Olsson spelade Velma, Lisa Nilsson spelade Roxie, Linda var Velma, Lisa var Roxie, Linda: Velma, Lisa: Roxie.
Men jag minns det på ett helt annat sätt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Patti-Li Leuk! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
STOP. PLAY. REWIND.- THE MONOPOLY GAME, Idé, Koreografi, Scenografi Fredrik Benke Rydman på Dansens Hus.
"Det känns som om det är här som Benke Rydmans verkliga talang ligger: Att tänka ut tekniskt avancerade nummer. Inte nödvändigtvis att koreografera. Inte nödvändigtvis att försöka berätta en historia, utan att ta en idé och göra den bättre. En slags scenisk konsult. På Broadway har dom - hade förr i alla fall - någon som kallades Script Doctor, någon som kom in och fixade till föreställningar i kris. Jag vet många föreställningar som skulle vinna på att Benke Rydman kom in och viftade lite med sin magiska stav."
Låter det intressant? Här är resten:
RAYMONDA av Gluzanov, med ny koreografi av Pontus Lidberg:
"Stockholm har försvunnit. När jag cyklar längst med Söder Mälarstrand kan jag inte inte ens se Gamla Stan, på andra sidan vattnet. Dimman är så tjock, så ogenomträglig att man inte ens ser den. Man tror bara att världen har tagit slut, som om ett intet tar vid längre fram. När jag tittar upp kan jag inte ens se toppen på Mariaberget, vissa av de översta våningarna på husen däruppe försvinner i tomhet, som om en förintelsestråle utplånat dom.
Jag är på väg till Kungliga Operan, och en öppen repetition av Aleksander Glazunovs Raymonda, i ny koreografi av Pontus Lidberg. "
Låter det intressant? Här är resten:
KÖTTMARKNADEN på Teater C i Uppsala.
"Mansrösten, som vi antar tillhör killen i kassan, säger något om gratänger. Gratänger? Vi tittar på varandra.
”Och ni som inte vill sitta byxlösa…” informerar mannen vidare. Byxlösa? Vad är det här för en föreställnig? Jag försöker minnas vad jag har för kalsonger på mej, och om jag skulle ha något emot att sitta byxlös, när det plötsligt slår mej:
”Rygglösa!” utbrister jag och vänder mej till Abercrombie: ”Han säger rygglösa, inte byxlösa! Och han menar att man sitter på rygglösa platser på gradängen, inte byxlösa i gratängen!!!”
En kvinna framför oss skrattar till, och försöker maskera det hela som en hostning. Jag söker hennes blick för att bjuda in henne i det roliga, men hon verkar vara mer nöjd åt att skratta åt mej i det dolda, för sej själv. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar