I’M STARTING WITH THE MAN IN THE MIRROR,
I’M ASKING HIM TO CHANGE HIS WAYS,
Ibland känns det som om jag bara är på besök här. Jag menar i det här landet. Sverige. Jag förstår språket, koderna, många av värderingarna och människorna, men ibland känns det som om jag liksom lever på en bakgata, och det verkliga stadslivet pågår några kvarter bort. Eller som om alla mina bekanta kvällen innan ställde till med en stor fest, eller en stor festival, men jag stannade hemma, och nu nås jag av rapporter, referenser av och syftningar till något jag inte riktigt varit med om.
Jag har inte haft en teve på många, många år. Jag prenumererar inte på några dagstidningar. Jag läser väldigt sällan böcker på svenska. Jag får mina nyheter på nätet, från gratistidningar, och från löpsedlar jag cyklar förbi. Min litteratur kommer från den engelskspråkiga delen bland böckerna i second hand-butiker. Jag har aldrig sett Solsidan. Jag går sällan på bio. Min senaste biofilm var The Kings Speech, tror jag.
Så jag är ganska van att jag inte riktigt hänger med. Mycket går över mitt huvud.
Som du säkert förstår hade jag aldrig hört talas om Jonas Brun, eller hans bok Skuggland, som nu dramatiserats som en monologföreställning på Lejonkulan på Kungliga Dramaten.
Jag går väldigt sällan på premiärer. Dels för att jag aldrig blir bjuden, men också för att det nästan aldrig säljs sista minutenbiljetter till dom. Då, om någonsin, brukar det vara utsålt. Och jag föredrar faktiskt att gå på repetitioner, när allt är lite öppet, möjligt och oförväntat, eller genrep, eller föreställningar en bit in i spelperioden, när en slags trygghet infunnit sej. På premiärer är det för nervöst, och då menar jag mest publiken. Man har klätt upp sej, stylat sej och vill visa upp sej. Jag, som inte gillar att synas, får lite svårt att försvinna i mängden, eftersom det inte direkt finns någon grå massa att gömma sej bakom.
Men en bekant, Gabbe, kontaktade mej en torsdagskväll i December och frågade:
Hej! Jag har två fribiljetter till premiären av Skuggland på Dramaten imorgon kl.19 som jag inte kan utnyttja själv. Du får dom om du vill ha dom!
JAG: Jaaaa!!! Tack! Hur får jag dom?
GABBE: Jag kan maila! Vad är din adress?
JAG: (skickar min mailadress.)
GABBE: (Forts.) Ok! Då skickar jag dom då Kul att de kommer till användning!
JAG: Superdupertack, jag satt precis och undrade vad jag skulle se i morgon:) Jag åker bort över jul så jag måste klämma in mer en vanligt den här veckan:)
GABBE: Det var så lite! Kul att jag kom till hjälp God Jul!
JAG: God jul!:)
Jag har redan glömt vad pjäsen hette. Om någon hållit en pistol mot mitt huvud hade jag inte ens kunnat gissa titeln.
”Ingen klassiker, i alla fall,” hade jag viskat till pistolmannen. ”Något svenskt, tror jag. Inget bildligt.”
Han, pistolmannen, ser på mej, frågande, och jag förklarar vad jag menar med Inget Bildligt:
”Jag menar att jag inte fick några bilder av titeln. Det var någonting mjäkigt. Inte som ”Gumman Som Blev Liten Som En Tesked”, ”Vem Är Rädd För Virginia Wollf?” eller ”Den Besynnerliga Händelsen Med Hunden Mitt I Natten”.
Pistolmannen verkar inte så bildad, överhuvudtaget, men speciellt vad gäller pjäser och deras titlar, så jag hittar på några egna:
”Du vet, som ”Grevinnans Dilemma”, ”Anton Berger, Chokladfabrikör” eller ”Vänd Dej Inte Om: Han Står där.”
Pistolmannen fattar vad jag menar, och försvinner. Jag scrollar upp i Gabbes meddelande:
Skuggland. Jag slappnar av och försöker se vad jag associerar till:
Skuggland. Uggla. Skog. Granar. Motorsåg. Plötsligt har jag gjort en vända in till Dramatens uppsättning av Johanna, där huvudpersonen snor en motorsåg. Jag försöker igen:
Skuggland. Ge Oss Skuggorna. Shadowlands. Det senare är en film om C.S. Lewis. Var Emma Thomson med i den? Eller vär det The Remains of the Day jag tänker på?
Jag bestämmer mej att den handlar om en person som är döende i cancer, får kraftigt med smärtstillande, och hallucinerar. Titeln syftar till det drömlika stadiet mellan minnet, det nyktra, vakna, och det drömda.
På dramatens hemsida får jag veta att jag inte ens var i närheten. Det bygger på en bok av en för mej okänd författare, och beskrivs som en slags thrillerbarndomsskildring om Erik som mister sin bästa vän.
Barncancer, eller bilolycka, tänker jag.
Fel igen.
Det bästa med att bara få biljetter, till skillnad mot att köpa dom, är att man ofta får två. Och då måste man leta upp en kompis att gå med, och på så sätt har man ett slags socialt liv. Jag brukar försöka variera mina sällskap, men vissa blir oftare än andra.
Den här kvällen är tänkt som en hemmakväll, för jag har lite vaga planer på att gå och se en monologversion av Dickens En Julsaga, nästkommande kväll, en fredag. Eller kanske lördag. Eller söndag. Nej, vänta, lördag har jag blivit inbjuden att återigen se Benke Rydmans Stop. Play. Rewind. på Dansens Hus. Jag såg ett öppet rep, och det kan ha hänt en hel del sen dess. Jag funderar på vem jag ska bjuda med till Dansens Hus, och kommer nästan med en gång att tänka på min väninnna Televinkens Mamma. Hon är dansintresserad, har slutat röka, gått upp en hel del, pajat vänster knä, och stöder sej numera på en krycka hon kallar Kate Moss.
Hon tackar ja så det står härliga till. Nu måste jag bara fixa vem jag ska gå med i morgon. Jag går in på Dramatens hemsida för att vara säker på klockslaget. Premiär 19.00 torsdagen den 18 December står det. Okej, så 19.00. Jag börjar sortera igenom min bekantskapskrets. Vem har jag inte sett på ett tag, och vem skulle gilla en monolog om något hemskt i barndomen. Jag vet att Patti-Li Leuk är upptagen, och inte vidare intresserad av teater. Musikal, dans och opera är mer hans grej. Skäggige Skalman hade varit perfekt, men jag vet att han sitter barnvakt. Eller var det kattvakt? Hundvakt?
Vänta lite nu…. Jag bläddrar fram Dramatens hemsida igen. Premiär Torsdag? Torsdag? Det är ju idag!!! Jag kastar en blick på min iMacs menyrad.
Klockan är 17.45
Fyrtifem minuter senare, 18.30, stiger jag av min cykel utanför Dramaten. Jag har hunnit duscha, slänga i mej en kopp kaffe, skrivit ut biljetterna och kollat att dom verkligen gällde idag. Det är bara en sak jag har missat. Två saker förresten. Jag har inget sällskap, tant pis, men det var inte det jag tänkte på.
Jag uppskattar att folk klär upp sej när dom går på teater. Jag känner mej tillräckligt hemma i de flesta teaterhus i stan för att inte känna mej hotad av att någon gör entrén lite uppsnofsad. Kostymer och pälsar skrämmer mej inte längre. Jag gillar det. Det visar att dom har ansträngt sej, att dom har sett fram emot kvällen, att det blir något utöver det vanliga. Jag äger några kostymer, och några kavajer, inköpta second hand, just för att kunna klä upp mej vid lite speciella tillfällen. Inte för att stå ut, utan för att visa en slags stillsam respekt.
Nånstans, på cykeln längs med Hornsgatan, blev jag medveten om att jag på något vis har lyckats kränga på mej mina sunkigaste jeans. Och en blå Championhoodie, köpt Second Hand. Luvan saknade snöre, så jag har trätt i ett orange skosnöre. Fråga inte var jag hittat ett orange skosnöre. Och jag har inte trimmat skalpen på några veckor. Det är inte så att mina tunna lockar börjat kaskadera nerför mina axlar, men min skult är mer än lovligt fjunig.
Fuck it, tänker jag: jag får försöka smälta in i väggarna. Om jag behåller jackan på i det längsta så blir det varmt men så diskret det kan bli. Min Tensonjacka är konstigt grön-grå, som ett gammalt kassaskåp.
Vid ett rödljus nere vid Slussen hinner jag kolla att jag har en långärmad svart ribbstickad tröja från Filippa K under Hoopdien, och räknar snabbt ut att om jag stoppar hoodien i ärmen på min parkas så kan jag se acceptabel ut. Svart är aldrig fel. Det ser kanske inte ut som om man har ansträngt sej, men man sticker inte heller ut av fel anledning.
Ingen av mina vänner kunde följa med. Jag slängde först ut ett erbjudande på Fejjan, innan jag hoppade in i duschen, och när jag kom ut, fortfarande svarslös, satte jag mej och började ringa runt. No hope.
Det är trist med tomma stolar, speciellt på en premiär, och extra speciellt som det säkert måste finnas folk som vill ha en fribi till en föreställning. Kanske jag kan slänga in en av biljetterna i biljettkassan? Kanske är det utstålt, och folk köar i väntan på återbud? Kanske är författaren, vad han nu hette, hur het som helst, kultstatad, kanske, till och med?
Jag tar en nummerlapp och väntar på min tur. Dom slumpar ut årets teateraffischer för 50:-, och jag bläddrar och plockar åt mej, och missar nästan min tur. Det går inte att ta med sej en massa affischer in på en premiär, men dagen efter, när jag ska in till Dansens Hus, planerar jag att ha spenderbyxorna på.
Killen i kassan säger att dom inte tar emot biljetterna, men att jag ska försöka nere vid Lejonkulan. Jag går ut i stora foajén och frågar killen som sitter inne i de gamla biljettluckorna hur man kommer in på Lejonkulan.
”Vanligtvis scenskolan, eller en större roll på teve eller inom svensk film,” svarar han. Inte. Han pekar ut mot gatan, och nu minns jag. Jag har varit där förut, men jag kommer inte ihåg för vad.
Mannen som river biljetter känner jag igen från In Media Res, där han också rev biljetter. Han blir glad åt min returnerade biljett, så jag antar att det finns någon slags väntelista.
Jag går in på muggen och utför min hoodie-i-ärmen-på-parkasen-trick. När kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:
”Who’s that with Vittorio?”
”She doesn’t look familiar!”
”Who could she be?”
”Where is Ursula?”
”Who is it?”
”Who is it!”
”Who is it!!!”
Och jag, som inte är nån, får nästan lust att ropa, Charity-style: "It's me!", men jag känner att det vore enklast om jag hade en liten skylt som förklarade att jag inte är nån, att det är bättre att dom andra tittar på dom andra, som är några.
Jag ställer mej i ett hörn och försöker försvinna. Det går sådär.
Den enda jag känner igen är regissören, Lena Endre, och henne känner jag knappt igen. Jag ser mej omkring och börjar undra om föreställningen har homo-tema, för jag ser många glada, flugförsedda gossar.
Så är det dags att gå in, och vi knatar upp för en liten trappa och in i själva spelrummet.
%2B3.jpg)
Scenen är en lång, vit korridor, byggd som en sån där synvilla, det vill säga den blir mindre och mindre ju längre bort man kommer, så att man - om man står längst in - förefaller vara dubbelt så stor som man är i vanliga fall. Rektangulära öppningar i taket släpper in ljus, som genom förflyttning av ljuskällan liksom kan förefalla scanna korridoren, och får mej att tänka på racerbanorna i Disneyfilmen från 1982, Tron, som handlar om en man som fysiskt fastnar i ett datorprogram. En dörr med nödutgångsskylt är stängd på korridorens högra sida, och både förstör det minimalstiska intrycket och tillför något symboliskt.
En man står på scenen när vi kommer in. Han är klädd i en snygg mörkblå kostym, vita designgympaskor och en urringad blå t-shirt, antagligen inte inköpt på H&M, Kappahl eller Dressman. Han ser välanpassad och framgångsrik ut, välartad och olycklig. Han ser på oss, utan att se oss, som om han letar efter någon som inte där. Ögonen är oroliga, blanka, rödgråtna. Det ser ut som om han försöker hålla tillbaka nån slags panik.
Jag sätter mej längst fram, i mitten. Det är inte så att jag slår mej fram för att få sitta där: jag är ibland de sista in, och platserna längst fram verkar vara de minst populära. Härifrån ser man så bra att jag kan se de röda rakutslagen på skådespelarens hals.
_1st_edition_cover.jpg)
Christoffer Svensson är en stilig ung man, men det känns som om han inte är för upptagen med att vara en stilig ung man, på scenen. Han känns seriös, utan att vara pretentiös. Och han är en intressant blandning av pojke och man, med lite av en sockersöt flicka inslängd, ibland. Jag kan se honom i bahytt, en sån där damhatt som Elsa Beskow krängde på tant Brun tant Grön och tant Gredelin. Varför då? Tänker jag på honom som En Lasse-Maja, en Huckleberry Finn? Eller var det Tom Sawyer som klädde ut sej till flicka? Nej, nu vet jag, jag vill se honom i titelrollen i Charles Dickens Nicholas Nickleby! Jag vill se honom som Hamlet, som den unga killen i Equus, eller killen i I Lodjurets Timma, eller kanske som Tom Wingfield i Tennessee Williams Glasmenageriet? Är han rolig? Jag vet inte. Jag har bara sett honom i Utvandrarna och Måsen, och ingen av dom är direkt en grogrund för uppsluppenhet.
Vad sägs om att damma av Oscars Wildes The Importance Of Being Ernest, och ge honom rollen som Algernon? Med Adam Pålsson som John ”Ernest” Worthing, Marie Göransson som Lady ”A Handbag?” Bracknell, Örjan Ramberg som prästen, och Maia Bergkvist Hansson och Ester Uddén som Gwendolen och Cecily? Och behöver du ens fråga vem som gör miss Prism? Kicki, givetvis. Miss Bramberg, if you’re nasty.
Det handlar om Erik1 och Erik2, två dataspelande Michael Jacksonfans, bästisar i mellanåldern, vars vänskap raseras när en tredje kille, Markus, blir ny bästis till Erik2, med Erik1 utfryst, och hur de båda killarna plötsligt försvinner, upphämtade av en röd bil, och Erik1 lämnas kvar, evigt undrande vart dom tog vägen, vad det var som hände, oförmögen att gå vidare, ständigt undrande, sökande.
Jag tänker på den australiensiska filmen Picnic at Hanging Rock, Utflykt i Det Okända, från 1975, byggd på romanen från 1967 av Joan Lindsey, om en privat privatskola som gör en utflykt till några klippformationer, Hanging Rock, där några flickor försvinner, spårlöst. Jag såg den när jag var ganska ung och vettskrämd, och jag minns än Mlle. de Poitiers, franskalärarinnans replik: "I know that Miranda is a Botticelli angel". I filmen lyckas man hitta en av flickorna, och när hon inte kan berätta vad som hände ger sej de andra flickorna på henne, precis som Erik2s mamma ger sej på Erik1 när hon tror att han vet något han inte har berättat.
Jag har lite svårt med scenindelning i monologteater. Vad jag menar är när ljuset dämpas och man spelar musik, och skådisen fortfarande är kvar på scenen, och när spelet återupptas ska det indikera att tid har gått. Eftersom det berättas som ett minne vet vi redan att tid har gått. Jag antar att man lägger in såna här pauser för att varier intrycken, men jag upplever dom alltid som lite påfrestande, och tycker det tar lite tid innan man kommer in i historien igen.
Om den här föreställningen skulle liknas vid en tavla skulle jag nog säga något av David Hockney. En vacker, idyllisk otäck ensamhet, fryst i evigheten. Som småkillarna i simbassängen.
Det här är bra teater. Det är bra regi och det är bra skådespeleri, kanske lite bättre än texten, själva dramat, är. Jag hajar till inför några trötta, söndertjatade fraser, i stil med Oskuldsfull som nyfallen snö, men jag kan inte bestämma mej om Erik i tal skulle uttrycka sej så, även om han kanske gjorde så i skrift.
Det här är bra teater. Det är bra regi och det är bra skådespeleri, kanske lite bättre än texten, själva dramat, är. Jag hajar till inför några trötta, söndertjatade fraser, i stil med Oskuldsfull som nyfallen snö, men jag kan inte bestämma mej om Erik i tal skulle uttrycka sej så, även om han kanske gjorde så i skrift.
Erik mår så dåligt, har sån hjärtesmärta, att det nästan värker i mej, speciellt som man vet att detta är något som inte går över. Detta är något han lever med dag ut och dag in. Detta är en ensam man som tror på tvåsamheten. Som letar efter en version av sej själv. En slags vuxen Peter Pan som ser ett barn i sin spegel. Man kan bara sitta och se honom blinka bort de förtvivlat heta tårarna och önska att man på något sätt kunde trösta. Eller menar jag bota?
Det finns något obehagligt över föreställningen, som kanske inte har funnits i boken. Erik1 förefaller kär i Erik2, och hans kärlek är inte besvarad. Vi pratar om barn här, så det kanske inte är så allvarligt, kanske är han bara lite betuttad, som man är, i den åldern. Men det blir en aning laddat när en vuxen man står och pratar om en ung pojke med sån kärlek. Speciellt de scenerna med en vaknande sexualitet känns lite snedvridna. Kanske är det bara jag som ser troll där inga troll är, och läser in något som inte är meningen, men jag antar att det är lättare att bortse från sånt när man läser boken, där det är ett barn som knäpper upp gylfen på ett annat barn. Eller också har jag förstått det hela helt rätt, och det idag inte är helt omöjligt att Erik1 kör en röd bil.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern.
"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"
Låter det intressant? Här är resten:
V.D. av Stig Larsson på Kulturhuset Stadsteatern.
"I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair (Jean Arthur):
”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”
Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over? "
Låter det intressant? Här är resten:
HAPPY END, en andra gång, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag insåg plötsligt att föreställningen vi skulle se skulle bli föreställning nummer 209 för 2014, vilket innebär att jag - om man slår ut det på ett helt år - har sett i genomsnitt fyra föreställningar i veckan. Patti-Li frågade om det inte blir jobbigt i längden att se så mycket, men jag tycker inte det. Absolut inte. Att se föreställningar är ju ett rent nöje, men att själva rapportskrivandet - som den här - kan vara lite kämpigt, ibland kan det var lite svårt att samla tankarna och sortera intrycken, inte minst för att det ofta tar så mycket längre tid än själva föreställningen."
Låter det intressant? Här är resten:
#Teater #Stockholm #Dramaten #Lejonkulan #Skuggland #Jonasbrun
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar