DEN SOM GAPAR EFTER MYCKET
Jag missade Bounce, jag missade Gökboet och Svansjön. Det första jag såg av Benke Rydman var Romeo och Julia på Göta Lejon, där jag tyckte att hans sceniska lösningar var en av de stora behållningarna. Jag minns fortfarande hur dansarna hoppade mot ett löst hängande tyg och fångades upp av någon därbakom.
Sen såg jag hans Macbeth på Stadsteatern, och plötsligt var jag inte så imponerad. Jag minns häftiga scenlösningar som försökte hitta en historia att berätta.
Nu, efter att ha sett ett av de första publikrepen av hans nya verk STOP. PLAY. REWIND.- THE MONOPOLY GAME på Dansens Hus, sitter jag och tre kamrater på Coffee House uppe vid Oscarsteatern, och vi funderar på vad vi egentligen tyckte. Det är flera dagar kvar till premiären och mycket kan hända.
Bill Hjätte, som också såg det absolut första publikrepet, och som nu, några dagar senare har kommit tillbaka för mer, är postivt överraskad. Så mycket har blivit bättre sen första repet, berättar han. Förut var det alldeles för långt och man var tvungna att bryta flera gånger på grund av tekniska problem.
Jag och Abercrombie Clone mumlar bägge två ett slags överslätande svarskommentar som betyder både att Vad bra att det ha blivit bättre, och Givetvis måste det ha blivit bättre sen första publikgenomdraget, det fattar väl vem som helst. Under kvällens föreställning var dom bara tvungna att bryta en gång, vilket är imponerande, då artisterna arbetar nästan lika mycket som scentekniker som dansare.
Abercrombie verkade vara ganska uttråkad under föreställningen, och jag var någon slag konstig blandning av imponerad och ordentligt besviken. Det känns som om det inte alls har blivit som man tänkt sej. Jag tänker på titeln och vad den lovar, och jag tänker på det jag har sett.
Bredvid mej i soffan sitter Bills kompis Sniff, helt tyst. Jag tror inte han är på teater väldigt ofta, och dans ännu mer sällan, men jag kan ha fel. Han verkar ha tyckt om det, så vi andra dämpar oss lite i vår kritik, och försöker återberätta handlingen för varandra.
Det har handlar om nio personer. Till en början bara finns dom. Klädda i grå sjukhusdräktslikande kostymer, instängda på scenen av en slags osynlig vägg mot publiken. Så hittar dom en vit låda, råkar ha sönder den, och man börjar spela ut varandra. Adam och Eva har ätit av äpplet, kan man säga, syndafloden är här, och tärningen är kastad.
Man gör ett försök att presentera de olika karaktärerna, men dom är för många, och deras presentationer fastnar ofta i ett slags tekniska framförande, en lek med speglar, till exempel, där man som publik sitter och är mer upptagen av hur tekniken fungerar än av personen de försöker presentera, så alla blir bara ett slags schabloner, där man i bästa fall har en egen uppfattning om några av personerna.
För att vi verkligen ska förstå de olika typerna, vem som är vad, låter man dansarna hitta en låda med kläder, som dom börjar klä på sej, och blir så nio distinkta typer, som hämtade från en tonårings ganska fördomsfulla definition av världen. Eller är det kanske en äldre persons uppfattning om hur tonåringar delar in personer?
Det utspelar sej i en slags framtid, eller i en alternativ värld, men man använder sej av moderna, nutida signaler i kostymerna, och det känns som om det bara är ett grepp för att få publiken att hänga med. Eller menar man att de här personerna i framtiden råkar hitta en låda med kläder från tidigt 2000-tal?
Jag vet inte om det är en budgetfråga, men jag hade önskat att kläderna hade fått matcha scenografin lite mer, för scenografiskt är det imponerande. Som det är nu är ser dom så realistiskt trötta ut att dom skulle kunna köpts in på Myrorna på Adolf Fredrik Kyrkogatan, nästan runt hörnet. Jag förstår att man vill ge tydliga signaler till vilka personlighetstyperna är, men jag hade nog föredragit om dom setts genom något slags filter: antydningar till djurtyper, eller historiska typer, kända personer eller hur dom här personligheterna skulle vara klädda om hundra år?
Dansarna är säkert fantastiska, men här känns det lite som om dom drunknar i alla teknik: scenografi ska byggas, rekvisita ska användas i dans, och någonstans, bakom allt det här, finns ett gäng duktiga människor som inte riktigt får plats.
Det är en ganska naiv historia, utan några direkt överraskande vändpunkter, förutom en: Personerna spelar ut varandra tills tre personer kvarstår på toppen: då blir det hela till en slags halvfånig parodi på tevedanstävlingar, där alla får dansa, och den som vinner publikens gunst får komma tillbaka till toppen. Det funkar sådär, eftersom vi som publik har sett hur de i toppen beter sej, så vill vi ju inte önska någon favorit dit, istället sitter vi och väntar på en coup d’état. #Hungergames, anyone?
För att avsluta det hela börjar man liksom om: ingen slår sönder den vita kuben, och allt avslutas i harmoni.
Det finns ett gäng tekniskt mycket imponerande nummer. Under föreställningen satt jag och tänkte mycket på melodifestivalen, där varje nummer nu för tiden nästan måste ha en gimmick. Eller på inledningar av Olympiska Spelen. Såna där fantastiskt tekniskt imponerande lösningar, som man knappt förstår hur dom gått till, och vem som från början kom på idén. Det känns som om det är här som Benke Rydmans verkliga talang ligger: Att tänka ut tekniskt avancerade nummer. Inte nödvändigtvis att koreografera. Inte nödvändigtvis att försöka berätta en historia, utan att ta en idé och göra den bättre. En slags scenisk konsult. På Broadway har dom - hade förr i alla fall - någon som kallades Script Doctor, någon som kom in och fixade till föreställningar i kris. Jag vet många föreställningar som skulle vinna på att Benke Rydman kom in och viftade lite med sin magiska stav.
Förr i tiden brukade jag gnälla när jag upplevde att dans inte hade någon röd tråd, ingen tydlig berättelse. Hur skulle jag kunna bedöma berättandet om det inte fanns någon berättelse? Jag förkastade många koreografer som intellektuellt hämmade, arbetande utifrån en subjektiv intuition,oförmögna till analytiskt tänkande. Jag ville veta vem i en dansföreställning som var ihop med vem, varifrån man kom och vart man var på väg. Och gärna vad sjutton man egentligen ville säga. Jag antar att jag väl var ute efter en slags mimisk dansteater, med en säkert förankrad historia.
Nu för tiden har jag inga såna krav. Ibland märker jag till och med att jag har missat ett slags förklarat sammanhang, bortsett från hela strukturen.
Jag hade önskat att man här helt hade struntat i historien och bara visat en hop härliga nummer, för det är ändå numrena i sej man kommer att minnas, inte historien och vad man med den försöker säga. Om man hade hållt en handklappstävling vad gäller de olika numren, då hade kanske publikdeltagandet funkat.
På caféet dricker vi upp vårt te, eller tömmer våra kaffekoppar. Jag skyfflar i mej det sista av min yoghurt med granola och bär, och vi reser oss, någorlunda eniga i vad vi tyckte:
Kvällens stora stjärna är inte koreografin eller själva berättelsen, utan scenografin, och alla finurliga lösningar, allt ljus och all teknik. Det tycker i alla fall fyra fjollor, och vi tror att vi vet vad vi pratar om.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Stockholm har försvunnit. När jag cyklar längst med Söder Mälarstrand kan jag inte inte ens se Gamla Stan, på andra sidan vattnet. Dimman är så tjock, så ogenomträglig att man inte ens ser den. Man tror bara att världen har tagit slut, som om ett intet tar vid längre fram. När jag tittar upp kan jag inte ens se toppen på Mariaberget, vissa av de översta våningarna på husen däruppe försvinner i tomhet, som om en förintelsestråle utplånat dom.
Jag är på väg till Kungliga Operan, och en öppen repetition av Aleksander Glazunovs Raymonda, i ny koreografi av Pontus Lidberg. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/11/raymonda-koreografi-pontus-lidberg.html
KÖTTMARKNADEN på Teater C i Uppsala.
"Mansrösten, som vi antar tillhör killen i kassan, säger något om gratänger. Gratänger? Vi tittar på varandra.
”Och ni som inte vill sitta byxlösa…” informerar mannen vidare. Byxlösa? Vad är det här för en föreställnig? Jag försöker minnas vad jag har för kalsonger på mej, och om jag skulle ha något emot att sitta byxlös, när det plötsligt slår mej:
”Rygglösa!” utbrister jag och vänder mej till Abercrombie: ”Han säger rygglösa, inte byxlösa! Och han menar att man sitter på rygglösa platser på gradängen, inte byxlösa i gratängen!!!”
En kvinna framför oss skrattar till, och försöker maskera det hela som en hostning. Jag söker hennes blick för att bjuda in henne i det roliga, men hon verkar vara mer nöjd åt att skratta åt mej i det dolda, för sej själv. "
Låter det intressant? Här är resten:
I LODJURETS TIMMA av P.O. Enquist på Teater Giljotin.
"Om det stämmer, det som Karin Boye säger om att det är färden som är mödan värd, då måste jag tänka till. Ofta är jag - redan innan resan ens börjat - mentalt i mål och står och kokar blåbärssoppa åt dom andra.
Men bra teater liksom samlar ihop mej, trycker ner mej i stolen och säger: Du är här! Du är nu! Den här stunden är viktig. Den här stunden är avgörande.
Jag är sällan så lycklig som de stunder jag tillbringar i en stol i ett mörkt rum, stirrande in i ett ljus och försöker förstå det som människorna därinne försöker säga mej. Om dom visar något jag gillar, förstås, något jag tycker är bra. Annars är jag redan hemma och kokar blåbärssoppa."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar