torsdag 23 maj 2019

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, föreställning 24, 17/5 2019


JESUS CHRIST SUPERSTAR: regi Stefan Marling, sånginstudering: Maria BenHajji, Kerstin Ryhed, Ceca Wadstein

MUSICAL COMEDI: Regi: Roine Söderlundh, Hans Marklund, Sånginstudering: Maria BenHajji, Kerstin Ryhed, Ceca Wadstein, Pelle Arhio. Kostym Eva Johnson, Annie Dahlin, m.fl. 

Efter föreställningen, när jag stod och väntade på min kompis Tailorch, som pratade med någon stilig scentekniker han kände, sa jag på min Instagram Story att föreställningen var löjligt bra. Onödigt bra. Speciellt om man betänker att detta gjordes en gång. En enda gång.
Och var du inte där…

Jag har missat en massa föreställningar under den här våren och hösten. Många hanns inte med för att jag inte hade tid, men många missades med flit, för att jag inte var vidare sugen. Teater, tycker jag, har plötsligt  blivit förutsägbart och präktigt. 
Men, det fanns en massa föreställningar som jag velat se, men där det inte fanns tillfällen. Som Kuluramas musikaluppsättning. Jag tror inte jag har missat någon sen jag började den här bloggen. Och Base23 och Stockholms Musikalartistutbildnings slutprocduktion LEGALLY BLONDE. Det hade varit kul att se vad man gjort med den i en värld post #metoo. Jag menar idag, i Sverige i alla fall, hade Callahans försök att kyssa Elle fått både honom och hans chefer avsatta. Eller?
I alla fall: det var därför jag blev extra glad när min kompis och kollega Amanda fixade biljetter till CHRIST, WHAT A COMEDY! 

Innan föreställningen käkade jag och Tailorch lunch på Vigårda i K25, den där foodcourten på Kungsgatan 25. Han är vegetarian, och jag är vegan, och trots en uppsjö av veganska restauranger så var det lite knepigt att hitta någon som låg på vår färdväg. Jag hade planerat att vi skulle käka på Vegan House i Fältöversten, men det visade sej att dom slagit igen. Dom öppnade i Maj. 
Jag borde gått dit oftare, för det var en väldigt bra restaurang. 

Maxim, där man håller sin redovisning, är fullproppad av föräldrar, släkt och vänner. Det är fri sittning, så jag är lite småstressad - som alltid - att vi inte kommer att gå några bra platser, men när vi väl kommer in får vi en plats på tredje bänkraden, nästan i mitten. Stämningen är fnissig och förväntansfull, så där liksom elektrisk när hela publiken förväntar sej något fantastiskt. 

Av tradition brukar Musikalartist-tvåornas föreställningar börja med en redovisning av en musikal, som framförs i förkortad, förenklad och förvandlad version. I år är det JESUS CHRIST SUPERSTAR. Det är också tradition att ettorna är med, och gör några nummer, för att visa upp sej, och för att få känna på. I år börjar förstaårseleverna med  med I Hope I get it, ur A CHORUS LINE, översatt av Erik Fägerbom. 
Jag vet inte om eleverna fattar hur lyckligt lottade dom är som har kommit in på den här skolan. Det går liksom inte att börja en karriär med bättre förutsättningar. När förstaårseleverna river av ett nummer som många proffs skulle ha svårt att fixa, då vet man att skolan har lärare av hög klass. 
Men ärligt talat, något har hänt: jag har sett andra förstaklasser, och dom har - som sig bör - känts lite kalviga, glada och oerfarna. Här verkar det som om eleverna gått en yrkesutbildning innan dom kom in på yrkesutbildningen. 

Om det fanns något jag inte såg fram emot så var det kvällens redovisning av en musikal. JESUS CHRIST SUPERSTAR tillhör inte någon av mina favoritmusikaler, och eftersom det varit en trend att låta Jesus spelas av en kvinna - något jag tycker är ganska ointressant, då rollen redan är ganska mjuk och passiv, och det är mer anmärkningsvärt med en man med dessa attribut än en kvinna  - så antog jag att vi skulle få se minst en kvinnlig Jesus. 
Vi fick se flera, men vad regissören och pedagogen Stefan Marling gjort, är att propsa på att eleverna ska spela förutsättningarna, inte sina kön. Detta är något jag går igång på; när det inte spelar någon roll om det är en man eller kvinna som spelar, vi agerar i stort sett på samma sätt. Mänskligt. 
Man har också brutit ner musikalen, och istället för att försöka berätta hela historien - en omöjlighet när eleverna delar på flera av rollerna - så koncentrerar man sej istället på essensen: vad sångerna och musikalen handlar om  - för dom.

Efter paus kommer mitt favoritparti. Man fyller på med nummer efter nummer från kända och mindre kända musikaler, översatta, på originalspråk, eller kraftigt bearbetade.
Man presenterar sånger ur nya verk, som Ex Wives ur SIX, från 2017, Schuyler Sister ur HAMILTON, från 2015, och Meet the Plastics från MEAN GIRLS, från 2017, till My Favorite Things och Sixteen Going on Seventeen, ur SOUND OF MUSIC, från 1959.
Från sofistikerade tungvrickare som  You Can Drive a Person Crazy, ur COMPANY, och Mama Says ur FOOTLOOSE, spänner man över till rena akrobatnummer, som  Teach Me How To Shimmy, ur SMOKEY JOE’S CAFÉ.
Textmässigt tycker jag bäst om de sånger som omarbetats av Hans Marklund, som när Hello, ur BOOK OF MORMORNS skrivits om och blir Hallå, en nummer där eleverna presenterar sej. Eller när Forget About the Boy ur THOROUGHLY MODERN MILLIE blir Fjorton Likes, och handlar om Instagrampopuläritet, A Spoonfull of sugar och Supercalifragilisticexpialidocious ur Mary Poppins blir När Ditt Socker Når Botten - om blodsockersvaj - och Superkalciumextrakt - som handlar om tillsatser i vad vi äter - och Coffee in a Cardboard Cup ur 70, GIRLS, 70, blir Var Kan Man Få En Kafffekopp? och handlar om bristen på bryggkaffe i en specialkaffefierad verklighet.
Man går från intima - om än sexiga - duetter, som  I Can Cook Too, ur ON THE TOWN, till finalen You Can’t  Stop the Beat ur HAIRSPRAY, där det känns som om hela skolan med omnejd, medverkar.
Eleverna är för många, och för bra, för att några ska utmärka sej ur mängden. Visst, det finns säkert megastjärnor här, men skolan har varit noga med att låta alla glänsa. 

Det finns ingenting ”budget” eller ”elevproduktion” över den här föreställningen. Från ljus till kostym till koreografi och regi, från ambition och intention, till elever och lärare är det här bättre än mycket man kan se på många större scener, presenterade av mer erfarna personer, och i mer ”seriösa” sammanhang.

Om jag har något råd till eleverna, så är det: gå och se musikaler. Dra med er släkt och vänner. Med så mycket talang på scenen så måste vi boosta i salongen.

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh: 

"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."

ANDANTE, på Dramaten: 

I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs. 


Låter det intressant? Här är resten: ANDANTE

DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern: 

Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris. 
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.

Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.

Låter det intressant? Här är resten:

Här är en film från min IGTV-kanal, där man kan följa vad som hände innan föreställningen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar