YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, Spångs Orkester på MOMENT: TEATER, föreställning 26, 7/6 2019

Regissör: Sanne Bornesten & Maja Frykberg Andersson På scen: Rasmus Gisby, Frida Spång, Hjalmar Wide, Johanna Hovergren, Maja Frykberg Andersson Koreografi: Ester Olofsson Kompositör: Robert “Printa” Larsson Ljusdesigner: Christoffer Lloyd Scenograf: Fuji Hoffmann Kostym: Ulrika Lindqvist Maskör: Catharina Lundin Inspelad röst: Sanna Persson Sannerholm Producent: Laila Snijder Produktionsassistent: Elin Hensch Art director: Heidi Edström

Jag var lite nervös, när vi gick in och satte oss. Jag är det ibland, nu för tiden, men speciellt mycket den här gången, eftersom jag bjudit med mej min kompis Tailorch, en man som visserligen inte var ovan vid teater, men som inte hade någon direkt erfarenhet av politisk teater. När vi innan föreställningen satt på THE BAGEL vid Skrapan, på Söder, och käkade en varsin vegansk oumph-bagel, frågade jag honom vad han förväntade sej för en slags föreställning. 

”En seriös,” svarade han. ”Jag tror att jag kanske kommer att somna…”

Jag lovade att jag skulle pipa honom i sidan om han började snarka, och så fortsatte vi mumsa.

Anledningen till att jag är nervös är att jag tycker att teater ganska ofta har blivit präktig, politiskt korrekt och provokationslös. Det är absolut inte det att jag vill bli provocerad bara för att bli det, men antingen vill jag se ett riktigt välskrivet, välregisserat och välspelat drama, eller också vill jag se något som får mej att komma på andra tankar, att se världen lite annorlunda. 

Jag vill inte ha mer av samma sak. 

Ofta, känner jag, när det gäller politisk teater, är skådisarna - och i förlängningen regissör och ibland författare - nedlåtande, och talar ner till mej, som om dom tycker att dom har kommit längre, vet mer, och vi, pöbelpubliken, behöver uppfostras. Såna produktioner kanske borde ägna sej åt uppsökande verksamhet, de borde spela på gator och torg, där de har chansen att nå någon de kan påverka, eller, som det känns i vissa fall: anfalla. 

Kanske är det tillfredställande, en eller två eller tre gånger, att se en uppsättning som tar ställning emot homofobi, eller rasism, sexism, eller särbehandling, men den fjärde gången känner jag att jag vill ha något mer.

Det är som vissa vegankonton på Instagram där dom försöker påverka och omvända köttätare genom att visa upp plågade, misskötta djur, utan att inse att alla som följer dom redan är veganer. Jag, som är vegan, har valt att inte äta kött, så jag behöver inte övertygas. Vad jag kan behöva är gulliga filmer på djur i frihet eller på reservat, eller ett gäng läckra veganska recept. Jag har slutat följa de konton som jag tycker slår in öppna dörrar. 

Varför visa våldsbilder för en pacifist?

SPÅNGS ORKESTER är en Stockholmsbaserad teatergrupp som har funnits sedan 2013, de har ingen fast scen, utan samarbetar med flera Stockholmsscener. Den här gången är de ute i Gubbängen, på MOOMENT: TEATER. 

Även om jag inte har sett några av gruppens tidigare produktioner, har jag sett flera av skådespelarna i gästspel här ute på Moment, i DJURENS RIKE, FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, och JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN. Den gemensamma nämnaren för många i gruppen verkar vara TeaterTillsammans, en teatergrupp med inriktning på tyskspråkig scenkonst, som tyvärr verkar ligga i vila. 

Det handlar om Flashback, ett svenskt internetforum som har en miljon registrerade användare, och mellan 5 000 och 10 000 inlägg per dygn, och var tredje internetanvändare i Sverige har någon gång varit inne på sidan. Och jag måste tyvärr erkänna att jag aldrig varit där. Lite har det väl att göra med att jag inte är så intresserad av vad folk har att säga, men mest är det nog för att jag trodde att det var en sajt som bara ägnade sej åt homofobi, rasism, nazism och sexism och sånt.

Det börjar intelligent, och lite lurigt: en kvinna i vit kroppsstrumpa och tutu går runt och sprätter på den annars ganska tomma scenen. Då och då lyfter hon på kjolen och visar att hon har mens: en röd fläck har läckt igenom hennes trikå mellan benen. I publiken sitter de övriga skådisarna, och klappar och tjoar åt hennes poserande.

Jag antar, hoppas och utgår ifrån att detta var ett smart grepp att liksom samla publiken, att sänka våra förväntningar och ge oss det vi var rädda att vi skulle få, för att sen komma igång med föreställningen.

Du vet hur du kan träffa någon, på en fest, eller så, och ni klickar med en gång? Det finns inga tystnader, inga tveksamheter, inga missuppfattningar, eller brist på referenser?

Så är det ibland med viss teater. Det känns som om vi har mötts förut. Som om vi förstår varandra. Den här föreställningen är sån. Jag förstår vad man försöker säga, och jag gillar hur man säger det.

Det är överraskande roligt. Mycket, mycket kul, faktiskt. Ofta är det inte vad man säger, utan hur man säger det, som roar mej. Små klockrena tonfall, några underbara vändningar, många underfundiga repliker. 

Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det. 

För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:

”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. 

Andra guldkorn är ”Hur dansar man som kille på nattklubb?”, ”Varför spelas det så lite Strindberg?” och scener där man talar om yttrandefrihet och visar hur lätt det är att hitta information på nätet. 

Visst, det finns bristen: Där det är lite svartare, mycket otäckare,  känns det som om man inte riktigt vågar gå så långt som man borde. Innan föreställningen börjar varnar man för grovt språk, och det känns ibland som som om man är rädd att trigga publiken. Personligen har jag lite svårt för den här typen av ”Känsliga tittare varnas” eftersom alla som sitter i publiken vet ju att det är på låtsas, att det bara är teater, och om man är så känslig att man tror att man inte skulle klara av vissa scener kanske man inte ska gå på föreställningar som triggar?

Vad jag menar är: varnar man så kan man sen inte mesa från obekväma ämnen. Här känner jag ibland att man viker undan innan man får något sagt. 

Det är också svårt att iscensätta något sånt här rent fysiskt, eftersom det utspelar sej i ett ingenstans, och ofta har man försökt dramatisera övergångarna på ett sätt som känns lite tidsödande och onödigt. 

Jag har också svårt om ett parti där en av skådespelarna agerar "offer” för Flashback, en kvinna som fått delar av sin familj mördad. I flera tidigare scener har vi fått följa en iscensatt detektiv-tråd, där man försöker lösa fallet genom att bidra med information, teorier och fantasier. Kvinnan berättar att när hon hört talas om morden på sin mamma och syskon och gått ut på nätet, hade Flashbackinläggen varit det första som dykt upp, och där upptäckte hon att man lagt ut foton, adresser och information, och hon kände sej utpekad och förnedrad.

Just den här scenen känns ofärdig och saknar en vinkling, funktion och aktion. Kvinnan sitter och berättar hur det känns, och inte mycket mer blir sagt. Vi förstår redan från början att det måste vara ganska jobbigt att läsa om sin mördade familj på nätet, men som dramaturgisk scen blir det lite lamt. 

Senare får vi veta att just den här kvinnan är väninna till en av skådespelarna, och kanske är det därför det känns som om scenen saknar distans och perspektiv: den ligger så nära att det är svårt att ta ett steg tillbaka och se på den objektivt.

Precis som jag önskade i början av det här inlägget så är detta en förställningen som får mej att komma på andra tankar, att se världen lite annorlunda. Det här är inte mer av samma sak.

Roligast, eller vad som gjorde mej mest nöjd, var att Tailorch tyckte så mycket om föreställningen att han redan i pausen rekommenderade den på alla sina sociala medier, och på cykelturen hem var det klart och tydligt att detta varit en riktigt lyckad kväll. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

THE THEORY OF RELATIVITY, på S:t Eriks Gymnasium

Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det. 

Låter det intressant? Här är resten: THE THEORY OF RELATVITITY

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, 

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?

CHRIST WHAT A COMEDY!

ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh: 

"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/05/omsa-ogonblick-stdh-forestallning-21.html