Min iCal är ganska fullklottrad. Jag försöker att alltid skriva in förslag på föreställningar jag vill se, för chansen är ganska stor att man missar små uppsättningar om dom inte är noterade. Och med små uppsättningar menar jag allt som inte går på Kulturhuset Stadsteatern eller Dramaten. Det är väldigt irriterande att upptäcka att dom har framfört något väldigt intressant på Turteatern, och man missade det, eller att dom har haft en monologfestival på Brunnsgatan och man hade ingen aning. Så man luskar och skriver upp.
Lunchdans - Sigge Modigh och Can I Do This, står det så snällt noterat vissa dagar i Mars. Jag hade ingen aning varifrån jag fått informationen, när jag skrivit in den eller ens vem Sigge Modigh var. Om jag varit tvungen att gissa hade jag nog chansat på barndans för dagisklasser, och att Sigge Modigh var en barnbokskaraktär, lite som Alfons Åberg.
Klockan är lite över tolv, en ledig lördagseftermiddag. Jag har precis skrivit klart rapporten om Spök på Cirkus. Jag har inga teaterplaner för kvällen. Jag går in på Dramatens hemsida, kollar runt lite. Kulturhuset Stadsteaterns… Känner mej för. Ingen stress. Jag går in på fejjan. Skrållar…
40 minuter senare sitter jag på cykeln, på väg över Västra Årstabron, med andan i halsen. Jag har hunnit duscha och klä mej, men helt glömt bort det där med lunch. Jag stannar till vid en Hälsokost på Hornsgatan och köper en Allevo-bar. Den ska nog stoppa det värsta magkurret.
Jag är på väg till Dansmuséet och föreställningen Short Stories. Någon gång i höstas har jag lajkat Dansmuséets Facebooksida, och det var på den jag råkade läsa att det fanns biljetter kvar till föreställningen klockan 14.00. ”Jag ångrar hellre saker jag gjort än ångrar att jag inte gjort saker,” sa Lucille Ball, någongång, fast på engelska, och jag kommer fram till Drottninggatan 17 med svettringar under armarna och 40 minuter till godo. Story of my life. Att jag är ute i god tid. Inte svettringarna.
Kvinnan i shoppen ger mej min biljett och en liten klisterlapp, och informerar att man får titta på de nedre delarna av museet nu innan föreställningen, och efter föreställningen har man även rätt att gå in i de övre rummen. Två flugor i en smäll, liksom. Föreställning och utställning. Jag var här i höstas och antar att inte så mycket har hänt sen dess, men utställningen om Ryska Baletten i källaren är väldigt, väldigt vacker.
Jag går ner, sätter mej, tittar på filmen om kompaniet och tuggar i mej min bar. Lime och Lingon, eller vad det nu var. En ung kvinna med något dansarktigt över sej kommer ner och börjar fotografera. Inte mej. Filmen. Hon tar foton på en film.
Inne på toaletten sitter en väldigt vacker affisch. Det är ett foto av Carl Thorborg, av en man i röda kalsonger och kängor, med ett stort rött Björnhuvud. Han har magrutor och det ser ut som ett danssteg, men det skulle mycket möjligt vara en så där man ser ut om man plötsligt blir skjuten. Jag inser plötsligt att det är en affisch för föreställningen jag snart ska se. Den sitter bara lite enkelt upptejpad. Den skulle vara väldigt enkel att plocka ner och rullar ihop och stoppa i väskan.
Efter föreställningen tänker jag på en sak som Lucille Ball antagligen aldrig sa:
”Jag ångrar hellre affischer jag stulit än ångrar affischen jag aldrig stal.”
Jag glider runt inne bland de vackra kläderna. Kollar in lite Léon Bakst. Lite Henri Matisse. Det är helt galet vackert. Och svårt att dansa i, kan man tycka. Och hur sjutton tvättar man dom? Jag kan nog tänka mej att det inte luktade så gott om Ryska Baletten.
Uppe i shoppen berätter en kvinna som verkar jobba på muséet för en manlig bekant att Sigge Modigh är den blonda killen. Han är själv med och dansar. Det är mycket ovanligt att en koreograf själv är med och dansar, eftersom det gör det extra svårt för honom att se vad det är han koreograferar om han själv är med och dansar. Berättar hon.
Den manliga bekanta säger att han är mest nyfiken på att få se hennes kontor. Jag antar att det är en eufemism.
”Om du följer med mej på den här dansföreställnigen ska jag visa dej mitt kontor…”
Jag fingrar böcker om Nijinsky, om Matthew Bourne, om Roberto Bolle. Jag har inte råd. Jag har inte plats. Jag har inte tid.
Vi köar. Jag är helt klart äldst och tyngst. Så släpps vi in.
Det här var en gång en bank, men det känns som om vi har kommit in i förmaket på ett badhus i Budapest. Svart och vitrutig golv. Jugend så långt ögat når. En något förhöjd scen, mitt i rummet, täckt av vit dansmatta. Stolar i enkel rad längst med väggarna. Ljud och ljus sitter i en liten nisch. I taket en fantastisk järnkonstruktion, grön, i jugendstil, som ett slags vackert skelett där ljusriggen hänger. Den ser ut som om den alltid varit där, men när jag förfrågar efteråt får jag veta att den kom samtidigt som muséet öppnade, för drygt ett halvår sen.
Ljuset går ner. Det börjar. Det borde komma rök, men det gör det inte. Rök eller vattenånga.
Och världens vackraste kvinna gör entré. Hon får Audrey Hepburn att se ut som en fulare syster. Allvarligt. Som en kortare, knubbigare, klumpigare kusin. Hennes armar pågår för evigt. Hennes ben verkar aldrig ta slut. Hon är spröd och spänstig, stark och skör.
Hon är klädd i svarta, snäva byxor, vit transparent blus och en slags vit sportbehå. Svarta strumpor. Inga skor.
Hon ser oss rakt i ögonen. Ser mej rakt i ögonen. Jag stirrar tillbaka. Hon skrämmer mej, lite.
Jag fattar plötsligt den där grejen med modevisningar. Man kan bara sitta still och titta på något vackert.
En man kommer in. Han är blond. Sigge Modigh himself, tänker jag. Mr Modigh if you're nasty. Han är helt klädd i svart. Svarta strumpor, inga skor. Verkar dirigera sej själv. Han och världens vackraste kvinna verkar inte se varandra. Ännu en man kommer in. Han är ung, han är mörk, han har ljus skjorta och mörka byxor.
Alla är vansinnigt vackra och klädda som personal i såna där butiker jag inte vågar gå in i. Enkelt. Klassiskt. Ingen rock’n roll. Dom där människorna man vet lever i ett helt annat universum. Stockholmare 2.0.
Efteråt läser jag på nätet att det tydligen ska utspela sej på ett disco. Det gör det inte för mej. Jag glömmer helt att leta efter någon logik, någon situation, någon plats eller handling. Jag ser relationer, känslor, vändningar, men, som Eleanor of Aquitaine säger i James Goldmans Lion in Winter:
”I didn’t think to ask for more.”
Det är som att se vackra djur göra det naturen designat dom att göra. Delfiner som simmar. Galopperande hästar, i slow motion. Geparder. Vinthundar. Svalor. Uttrar, under vatten. Men det här är ingen känslokall dansuppvisning. Det händer saker. Jag ser deras ögon. Jag tror på dom.
Jag minns en gest, med båda händer över huvudet, som säger Nog! eller Nu börjar det! Det har ingen början och inget slut. Jag minns männen, i plié, med ryggarna mot varandra, förvånansvärt intimt. Dirigerandet. Jag minns hur kvinnan, livlös, släpas över golvet och läggs på en av männen, och hur hon liksom rinner in i sin viloposition. Vig som vatten.
Nästan en timme senare är det över. Jag känner det som om min själ fått en helkroppsmassage. Jag sätter mej på cykeln och bestämmer mej att med den här matinén får det räcka med föreställningar för idag. Sånt här måste man få tid att smälta.
Och det fullständiga citat ur Lion in the Winter lyder:
Henry: How was your crossing? Did the channel part for you?
Eleanor:It went flat when I told it to. I didn't think to ask for more.
Och om någon på dansmuseet läser det här: spara den där affischen när det är över, jag kan komma när som helst och hämta den.
Biljetter: 08-441 76 51 eller shop@dansmuseet.se
Mer info: www.dansmuseet.se
150:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4145 + 150 = 4295:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar