Föreställ dej att du sitter längst upp på översta raden i stora salongen på Dramaten, och att någon viskar i ditt öra:
”Titta ner på scenen.”
Du tittar ner på scenen. En svartklädd person, en tekniker av något slag, går runt med en lista i handen. Dom har ställt scenen för att spela Mästaren och Margarita. Vet personen på scenen om att du sitter här uppe? Hit upp brukade elever på Dramatens elevskola smyga för att tjuvkika på repetitioner. Här har kanske Greta Garbo eller Ingrid Bergman eller Lena Nyman suttit.
Det är en timme kvar tills kvällens föreställning börjar.
Du hör musik, fast det är tyst i salongen. Du ser dej omkring. Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Rösten i ditt öra viskar:
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej. Du är inte ensam här uppe. Andra människor har rest sej, eller sitter kvar. Obekanta människor, eller kanske någon vän. Ni är inte många.
”Gå ut, samma väg som du kom in” viskar rösten i ditt öra.
Du börjar gå ut ur salongen. Men rösten följer dej, fortsätter att viska i ditt öra. Säger hur du ska gå, vad du ska göra. Du kommer ut i foajen. Och rösten fortsätter viska. Du skyndar genom huset, nerför trappor, uppför trappor, och rösten bara fortsätter viska.
Och fortsätter att viska…
Vi var tolv personer som samlades i foajen. En liten testpublik. Det här är något helt nytt. Vi får gröna hörlurar och en liten iPod i ett svart iPhonefodral från Granit, ett sånt där man kan hänga runt halsen. En foajépersonal leder oss in genom en dörröppning bakom garderoberna. Uppför trappor, till ett långsmalt rum med bord och stolar. Vi sätter oss. Det börjar.
En röst i mitt öra börjar prata om band, om minnen och om glömska. Det är ganska flummigt, och känns lite för Necronomicon för att jag ska gilla det.
Det kallas för en interaktiv soundwalk och är en väldigt speciell upplevelse. Vi vet inte om det, men vi har alla ett eget track, som ibland är synkad med de andras, och ibland skiljer sej. Till exempel: när vi sitter där i rummet säger rösten i mitt öra:
”Någon tittar på sina händer…”
Vi som sitter där söker bland oss efter personen som sitter och tittar på sina händer. En kvinna sitter med ryggen mot mej, men eftersom dom som sitter mittemot henne tittar på henne antar jag att det är henne man menar. Så får hon instruktionen att titta i taket, och vi får instruktionen att titta på hennen är hon tittar på taket. Det är väldigt häftigt.
Turen går genom ett Dramaten som gör sej klart för kvällens föresällning. Vi går i korridorer bakom scenen, är uppe i tornrummen, nere i källaren, under scenen. Vi får se ett Dramaten vi aldrig har sett. Jag vill stanna, ta in, undersöka, men det finns inte tid, vi måste hela tiden vidare.
Skaparna har inte nöjt sej med att liksom guida oss runt i detta drömlika tillstånd, utan har skrivit in en ganska förvirrande och fullständigt onödig historia av filosofiskt svammel som jag inte blir klok på. Jag är inne i en repsal på Dramaten, jag vill uppleva hur det är att vara där, inte försöka få ihop någon historia om hur det var att gå till affären men inte kommer ihåg vägen. Jag bryr mej inte. Jag vill vara här och nu. Det räcker. Det hela blir till två viljor som slåss: den ena; fast förankrad i Dramaten, i trappor, i dörrar, i rum, och den andra; som vilken radiopjäs som helst, där jag lika gärna kunde irrat runt i Kungsan och lyssnat.
Vi kommer in i marmorfoajén. Rösterna i våra huvud har guidat oss till olika platser. Vi är några som står nere mitt på golvet, och några som står där ovanför och tittar ner. Några på vänster sida, några på höger. Människorna runt omkring, de utan gröna hörlurar, verkar inte se oss. Man tycker att vi borde sticka ut, men vi känner oss osynliga, som spöken.
Vi befinner oss långt upp i huset, i ett stort rum. Några lägger sej. Några sätter sej bredvid dom som ligger. Några står och ser på hur några lägger sej och några sätter sej bredvid de som ligger. Det är lite som mellan dröm och verklighet.
Jag har länge förhoppningen om att rösten ska berätta något om var vi befinner oss. Att den plötsligt ska säga:
”Den där repan på väggen har Alf Sjöberg gjort…”
Eller:
”Mimi Polack tyckte inte om den här trappan…”
Eller:
”Det här var Ingmar Bergmans speciella toalett…”
Det finns så mycket historia i det här huset. Det måste finnas så många historier att berätta, så många minnnen. Det är dom jag vill höra.
Fribiljett. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4295:-
Gillade du det här kanske du också gillar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar